1600-talet

Skånes befolkning hade sedan slutet av 1500-talet levt i fred, men dessa dagar var nu räknade. Snart skulle kyrkklockorna ringa och varna för krig.

Skåne tillhörde Danmark under en stor del av århundradet, men Danmark tvingades en dag i februari 1658 lämna landsdelen till de svenska erövrarna. Från att ha varit en stor och viktig del i det danska riket, hamnade Skåne i Sveriges utkant.

Adelväldets tid

Men 1600-talet var inte bara ett krigets århundrade. Perioden från reformationen 1536 till 1660, då kungligt envälde infördes, kallas i dansk historia för adelvældens tid, d.v.s. adelväldets tid. Adeln samlade gods och gårdar genom byte och köp. Adeln hade dessutom ett stort inflytande över landets styre eftersom Danmark var ett valrike – regenttiteln ärvdes inte, istället valde ett riksråd regent.

Den katolska kyrkans gods, t.ex. det lundensiska ärkebiskopsdömets och de många rika skånska klostrens gods, lade kungamakten beslag på, som ett led i reformationen. Men kung Frederik II ville för egen del samla så många kronogods som möjligt på Själland och bytte därför gärna bort kronans gods i Skåne till adeln. År 1650 ägde därför adeln över hälften av alla gårdar i Skåne.

Godsägarna ökade sitt markägande

Från att under medeltiden ägt ganska små jordområden, så skapade godsägarna under både 1500- och 1600-talet stora odlingsområden under sina gods. Marsvinsholm och Krageholm var de största godsen. Där ägde godsherren 20 gånger större areal odlingsmark än en normal bondgård.Under den här tiden byggdes en mängd slott i Danmark, särskilt på Fyn och i Skåne.

Danmarks regenter under 1600-talet

  • Christian IV, 1588–1648
  • Frederik III, 1648–70
  • Christian V, 1670–99
  • Frederik IV, 1699–1730

Att skapa större odlingsområden var en trend i Europa. Befolkningen ökade i Västeuropa och man behövde därför mer brödsäd och kött. Städerna växte, arméer utrustades och alla behövde de mat. Adeln och kungamakten fick bra betalt för lantbrukets produkter.

Inom adelns topp utvecklades ett elitskikt under 1600-talet. Unga adelsmän gjorde utbildningsresor till kontinenten, renässanskultur importerades och en hovkultur utvecklades.

Export av säd och kreatur

Från Skåne och övriga Danmark exporterades både brödsäd och levande kreatur. Amsterdam var ett centrum för världshandeln och där fick man bättre betalt för sina varor jämfört med hemma i Danmark.

Centraliserad makt

Samtidigt så pågick också en annan utveckling. Från att ha haft en ganska decentraliserad maktstruktur, där t.ex. länsherrar styrde sina områden, började man nu se stater där makten centraliserades – starka furstemakter, yrkesarméer, utvecklad byråkrati och effektivare skatteväsen. Många länder upprustade sina styrkor till lands och till sjöss. Befästningar förstärktes eller så byggdes nya för att kunna stå emot ett nytt vapen, kanonen.

Också i Danmark stärktes överhetens makt, även om det var en makt som balanserade mellan kung och rigsråd, riksråd. Ett exempel på överhetens makt är indrivningen och införandet av avgifter. Kronan drev in avgifter bland annat från Öresundstullen som fanns kvar till 1857, men också genom andra skatter.

Kungamakten fick man som sagt inte genom arv på den här tiden, Danmark var ett valrike innan landet år 1660 blev ett arvrike. Förutom att ingå i riksrådet kunde eliten inom adeln, d.v.s. adelns toppskikt, också styra som länsmän. Danmark var indelat i olika län. Skåne t.ex. bestod av fyra län: Malmöhus, Landskrona, Helsingborgs och Kristianstads län.

En bonde som inte ägde marken han brukade eller gården han bodde i kallades för landbo. I Danmark kallades han fæstebonde. Om jordägaren var adlig kallades bonden för frälselandbo, om ägaren var kronan, d.v.s. staten, kallades han kronolandbo och om jordägaren var kyrkan blev benämningen kyrkolandbo.

Länsmannen fick själv en del av de böter och avgifter han drev in till kronan. Dessutom betalade de adelsägda huvudgårdarna, eller godsen, inte själva någon skatt till kronan och heller inget tionde, d.v.s. skatt till kyrkan.

Böndernas skatter

En bonde som inte ägde marken han brukade eller gården han bodde i kallades för landbo. I Danmark kallades han fæstebonde. Om jordägaren var adlig kallades bonden för frälselandbo, om ägaren var staten (kronan) kallades han kronolandbo och om jordägaren var kyrkan blev benämningen kyrkolandbo. Oavsett vem jordägaren var fick bonden betala en årlig avgift som kallades avrad. Vid nytt kontrakt eller förnyelse så betalades en engångsavgift – en s.k. städja, som var en slags förskottsbetalning.

Dagsverken

De landbor som bodde i samma socken som den där godset låg, var befriade från skatt till kronan, och behövde heller inte ställa upp som soldater i krigstid. Men det fanns naturligtvis en hake. De var tvungna att göra dagsverken. De hade alltså arbetsplikt på den adlige jordägarens gods i socknen. Den här arbetsplikten kallas hoveriet och skulle finnas kvar i många hundra år och lagstiftas inte helt bort förrän under 1800-talet.

Sveriges regenter under 1600-talet

  • Vasaätten:
  • riksföreståndare: hertig Karl, 1599–1604
  • Karl IX, 1604–11
  • Gustav II Adolf, 1611–32
  • Kristina (förmyndarregering 1632–44), 1632–54
  • Pfalziska ätten:
  • Karl X Gustav, 1654–60
  • Karl XI (förmyndarregering 1660–72), 1660–97
  • Karl XII (förmyndarregering 1697), 1697–1718

Spänt mellan Sverige och Danmark

I detta 1600-talets Europa så fortsatte även fiendskapen mellan de båda grannländerna Sverige och Danmark att utvecklas. Fiendskapen som var flera hundra år gammal, nådde nu sin absoluta kulmen.

På andra sidan Östersjön, borta i Preussen och Baltikum – d.v.s. ungefär där Estland, Lettland och Litauen ligger i dag – hade en medeltida makt, den Tyska orden, upplösts under 1500-talet. Även handelsmakten Hansaförbundet gick tillbaka. Många länder såg nu chansen att växa, däribland både Sverige och Danmark.

Efter Nordiska sjuårskriget (1563–70) fortsatte Sveriges försök att lägga under sig Livland, d.v.s. ungefär nuvarande Estlands södra del och norra delen av Lettland. Den svenske kungen Karl IX lanserade till och med en av sina söner som kandidat till den ryska tronen. Danmark, som år 1346 hade sålt Estland till Tyska orden, hade egna intressen i Baltikum och gillade inte alls den svenska maktutvidgningen.

Kalmarkriget

Christian IV förespråkade krig mot Sverige. Och kriget kom. Danmark förklarade krig 1611. Kriget kom att kallas Kalmarkriget. Den danske kungen kunde känna sig rätt trygg. Danmark var både militärt och ekonomiskt överlägset Sverige. Hittills hade svenskarna oftast fått nöja sig med ett envist försvar, gynnat av landets svårforcerade terräng, t.ex. i Småland. Till sjöss var den danska flottan starkast. De östra av de danska landskapen, som ibland kallas Skånelandskapen, dvs. Skåne, Blekinge och Halland skyddades till viss del av fästningar i bland annat Varberg, Halmstad, Helsingborg, Landskrona, Malmö och Kristianopel.

Krig om makt och handelsintressen

Kriget 1611–1613 (Kalmarkriget) och alla andra som skulle följa under århundradet handlade inte bara om fiendskap och makt. Handeln med Östersjöområdets varor hade vuxit. För de stora sjömakterna, t.ex. Nederländerna och England, var områdets produktion av hampa, tjära, virke och järn av största betydelse.

Danmark och Sverige ville båda ha kontrollen över Östersjön och den rika handeln. Danmarks ställning var som sagt den starkaste. Sverige var omgivet av danska och norska områden. Bara vid Göta älvs mynning hade Sverige en utpost mot Västerhavet. Danmark hade en utmärkt flottbas i Köpenhamn och kunde lätt kontrollera södra Östersjön, Sundet och Bälten. Svenskarnas flottbas i Stockholm besvärades ofta av långa isvintrar.

Större bild

Hjullåspistol från Trettioåriga kriget (1618–48). © Typoform

Freden 1613

Slutet på Kalmarkriget blev den fred som slöts 1613 på en plats mellan Knäred och Sjöaryd på den dansk-svenska gränsen. Freden blev en av de hårdaste någonsin för Sverige. I och för sig slapp Sverige – men inte de svenska provinserna – betala Öresundstull, men måste betala ett rekordhögt krigsskadestånd, den s.k. andra Älvsborgs lösen på en miljon daler, vilket motsvarar 25’000 kilo silver!

Sverige blivande stormakt

Det Trettioåriga kriget (1618–1648) blev vändpunkten i de båda rivalernas kamp. Danmarks kung Christian IV gjorde ett misslyckat ingrepp i kriget, medan Gustav II Adolf hade – fram till sin död – framgångar i kriget. Därmed fördes Sverige ett steg närmare sin position som stormakt.

Med sin stora armé på kontinenten kunde Sverige angripa Danmark från söder 1643 och året efter gå in med trupper i Skåne norrifrån. Sverige hade framgångar både på land och till sjöss. En av flera orsaker till Sveriges anfall mot Danmark var den tredubbling av Öresundstullen som Christian IV hade genomfört på 1630-talet.

Horns krig

Kriget, som i Skåne är känt som Horns krig efter den svenske befälhavaren Gustaf Horn, pågick fram till mitten av augusti 1645, då fred slöts vid Brömsebro, som var två små broar, på vägen till Kalmar, över den bäck som var riksgräns mellan länderna och mellan Småland och Blekinge. Mellan broarna låg en holme och vid gränsstenen på den slöts freden.

En avgörande betydelse för att Danmark överlevde som oberoende stat var också att Nederländerna ställde upp på dansk sida. Man var angelägen om maktbalansen i Norden och handeln i Östersjön.

Önskvärt med jämn maktbalans

Precis som i dag fanns det på den här tiden stormakter som hade sitt att säga om de små ländernas stridigheter. Sjömakterna Nederländerna, Frankrike och England menade att det var bäst om de nordiska rikena var jämnstarka, man ville att det skulle råda en jämn maktbalans i Norden. Deras handelsintressen skulle nämligen inte gynnas av en alltför stor svensk dominans. Det finns ett talesätt från den här tiden som speglar detta: Öresunds nycklar ligger nu på börsen i Amsterdam.

Det var Frankrike och Nederländerna som 1645 dikterade fredsvillkoren i Brömsebro. Sverige gavs tullfrihet i Öresund. Freden blev den här gången hård för Danmark som fick avstå Jämtland, Härjedalen, öarna Gotland och Ösel, dessutom Halland på 30 år till Sverige.

Freden i Westfalen 1648

När det Trettioåriga krigets fred slöts i provinsen Westfalen 1648 – rättare sagt undertecknades det i städerna Münster och Osnabrück – fick Sverige, som var en av segrarmakterna, en del provinser i norra Tyskland. Nu hade maktbalansen i Norden definitivt svängt över till svensk fördel. Danmark fick kämpa för sin överlevnad som självständigt rike.

Freden i Roskilde 1658

När Sverige några år senare, 1657, var invecklat i ett krig med Polen, Ryssland och Brandenburg, såg Danmark ett lämpligt tillfälle att försöka ta tillbaka Halland som hade förlorats vid freden i Brömsebro. Men tillfället var inte så lämpligt som det såg ut. Alltsammans slutade med en katastrof för Danmark. Den svenske kungen Karl X tågade med sin armé genom Jylland och i den mycket kalla månaden februari 1658 gick den svenska armén på isen över Lilla och Stora Bält. Det blev en panikfred i Roskilde den 26 februari 1658. Danmark förlorade inte bara Skåne – samtliga landskap öster om Öresund gick förlorade. För Sveriges del blev freden mycket fördelaktig.

Karl X ville krossa Danmark

Men Karl X var inriktad på att krossa Danmark. Endast ett halvt år efter freden angrep han i augusti 1658 Danmark på nytt. Syftet var att införliva hela det danska riket med det svenska. Men hans nya angrepp stoppades på Köpenhamns vallar vintern 1659, närmare bestämt natten mellan den 10 och 11 februari. Den svenske kungen Karl X avled hastigt året efter och hans planer förverkligades inte.

Danmark fick stöd från Nederländerna

En avgörande betydelse för att Danmark överlevde som oberoende stat var också att Nederländerna ställde upp på dansk sida. Man var angelägen om maktbalansen i Norden och handeln i Östersjön. Öresund var inte längre ett sund i Danmark utan en internationell farled mellan två fientliga länder. Detta gynnade Västeuropas handelsintressen i Östersjöområdet. De var helt enkelt inte intresserade av en dansk återerövring av landskapen öster om Öresund.

Under sista delen av 1600-talet efter år 1660 försökte Sverige koncentrera sig på att försöka säkra de områden man vunnit, istället för att växa ytterligare.

Danmark däremot var ett förödmjukat och slaget rike som på kort tid förlorat en tredjedel av sitt område och sin befolkning. Och vid den södra gränsen fanns hertigdömet Holstein-Gottorp som allierat sig med ärkefienden Sverige. Skulle Danmark någonsin kunna få revansch?

Den svenska stormaktens problem

Att vara en stormakt kostar pengar. Det behövs oerhörda resurser för att hålla en stor armé och kontrollera många landområden. Sverige hade problem. Det politiska läget mellan det övriga Europas stater komplicerade bilden ytterligare. Sverige stod på Frankrikes sida i en stor konflikt, Danmark slöt sig till fienderna. Från svensk sida ville man helst att Danmark skulle vara neutralt. Den svenske kungen Karl XI förlovade sig med Christian V:s syster Ulrika Eleonora.

En mindre svensk förlust i ett slag norr om Berlin i juni 1675 fick stor psykologisk betydelse. Var Sverige kanske inte en så stark militärmakt längre? När hösten kom det året var Sverige i krig med bl.a. Brandenburg, Nederländerna och Danmark.

Danmark erövrar Gotland 1676

Läget blev kritiskt för den svenska armén i Pommern. I slutet av april 1676 erövrade Danmark Gotland. Vid ett sjöslag vid Bornholm i slutet av maj måste svenskarna dra sig undan norrut. Ett par dagar senare, den 1 juni 1676, led svenskarna ett svårt nederlag under slaget vid Ölands södra udde. Flaggskeppet Kronan förliste. Nu var det Danmark som hade makten till sjöss i Östersjön.

Det Skånska kriget

I slutet av samma månad, den 29 juni 1676, landsteg de första danska trupperna vid Råå. Kung Christian V började återerövringen av vad som tidigare förlorats. Han hade 14500 soldater på skånsk jord.

Kriget 1676–79 har gått till historien som det Skånska kriget. Under det här kriget, men även tidigare, stred ”snapphanar” mot svenskarna. Om ”snapphanarna” berättar vi i utförligt i faktatexter och berättelser.

Stad efter stad återerövrades av Danmark. Det såg länge ut som om både Skåne och Blekinge åter skulle bli danskt. Men i Halland led den danska armén i augusti 1676 ett nederlag. Svenskarna samlade ihop förstärkningar. Den 4:e december 1676 vann svenskarna en knapp seger i det blodiga och kaotiska slaget vid Lund.

Europeisk stormakt påverkar återigen krigets utgång

Återigen blandade sig en europeisk stormakt i den nordiska striden. Frankrike hade slutit fred med sina främsta motståndare 1678 och tvingade nu Danmark, som var en av landets fiender, till att avsluta kriget i Skåne. Ett krig som ännu inte var avgjort. Men den första tidens danska krigslycka hade vänt och det såg ut som om svenskarna var på väg att ta tillbaka landskapet.

Freden slöts först i Fontainebleu i Frankrike, och sedan i Lund 1679. Inga landavträdelser gjordes från något håll. Ingen hade vunnit på kriget, båda sidor hade förlorat. Tusentals människor hade dött, landskapet hade skövlats och stod nu inför en ny omvälvning. Nu skulle Skåne bli svenskt.

Källredovisningar

Skansjö, Sten. Skånes Historia, 1997.


Skriv ut (utskriftsvänligt format)

Tipsa en vän om den här texten