Terra Scaniae

Fler sökalternativ

• Stenåldern
• Bronsåldern
• Järnåldern
• Vikingatiden
• Medeltiden
• 1500-talet
• 1600-talet
• 1700-talet
• 1800-talet
• 1900-talet
• 2000-talet

Läs fakta om

• 1500-talet
• 1600-talet
• 1800-talet
• 1900-talet
• 2000-talet
• Bronsåldern
• Järnåldern
• Medeltiden
• Stenåldern
• Vikingatiden

1700-talet

Det blev åter krig både på Själland och i Skåne. För att inte tala om striderna och förlusterna i Ryssland. När fred till slut slöts mellan Danmark och Sverige ändrades inga gränser, men Sverige förlorade tullfriheten i Öresund, som man haft sedan 1645. Ryssland stod nu som en ny stark makt vid Östersjön.

Epidemier drabbar Skåne

Men krig var inte den enda olyckan som drabbade folket. Epidemier rasade både bland soldaterna och bland landsbygdens och städernas befolkning. En mycket fruktad sjukdom dök åter upp i Skåne år 1710. Den slog till i stora delar av Europa i början av århundradet. Den gjorde sig till känna redan på medeltiden: pesten. I tre år drabbade den människor i alla åldrar i Skåne.

Under våren 1712 härjades Malmö svårt av pesten. Av stadens befolkning på 2000 personer dog hälften under sommaren och hösten. När vintern kom år 1712 stod omkring 300 hus i staden tomma, d.v.s. hälften av Malmös 600 hus. Dåliga skördar och missväxter gjorde inte situationen bättre. Under mycket lång tid hade Skåne aldrig haft någon riktig chans till återhämtning. När tjugo år av 1700-talet gått var Skåne sargat på många sätt. Men freden verkade hålla och en långsam uppgång började inom olika områden.

Befolkningsökning

I hela Sverige ökade befolkningen under åren 1720–50 från cirka 1,4 miljoner till omkring 1,8 miljoner. År 1749 började Tabellverket sin verksamhet och i deras dokument kan man läsa att när det är dags för 1700-talet att skifta till ett nytt århundrade, så hade befolkningen ökat ännu mer: 2,4 miljoner bodde då i Sverige.

En liknande uppåtgående kurva kan avläsas i statistiken för Skåne. Mellan 1750 och 1800 ökade folkmängden från 196 000 till 259 000, alltså nästan med en tredjedel.

Jordbruk med tresäde och treskiftesbruk

Gentemot medeltiden hade inte mycket hänt inom det skånska lantbruket fram till 1700-talet. På slättlandet, d.v.s. de sydvästra sydöstra delarna av Skåne samt slättområdet vid Kristianstad, använde man sig fortfarande av tresäde. I skogsbygden använde man ensäde. Med skogsbygden avses framförallt norra och delar av mellersta Skåne. I risbygden (nordvästra och delar av mellersta Skåne) så varierade odlingssystemet och där inriktade man sig även på boskapsavel.

Tresäde, eller treskiftesbruk, är ett odlingssystem som innebär att marken ligger i träda vart tredje år. Böndernas gårdar var samlade i byar. Byns åkermark indelades på den här tiden i tre gärden eller vångar, som i sin tur delades in i smala tegar, fördelade mellan bönderna. På två av vångarna sådde man och inhägnade marken så inte djuren kunde komma in och beta. Det tredje gärdet låg i träda och där fick boskapen beta. När ett år gått skiftade man så att den vång som legat i träda då uppodlades och en annan vång lades i träda.

Ensäde är den äldsta typen av sädesbruk. Säd såddes på åkern år efter år. Odlingssättet ledde bl.a. till brist på vissa näringsämnen, vilket gjorde att markerna inte gav så stora skördar.

Råg, korn och havre

Bönderna på slätten odlade i stort sett samma grödor som deras förfädrar gjort under medeltiden, nämligen råg, korn och havre. Även redskapen var i stort sett av samma typer som under medeltiden. Skördarnas storlek på de bördiga slättjordarna översteg sällan 5–6 gånger utsädet. I dag räknar man generellt med en avkastning på mellan 30 och 44 gånger utsädet. Ändå var Skåne på 1700-talet det landskap i Sverige som gav störst överskott av spannmål.

Storskifte

Det gamla treskiftet hade sina olämpor med mycket spridda, små smala markstycken, men å andra sidan kunde olika sorters jord fördelas förhållandevis rättvist mellan byns bönder. År 1757 utfärdades en förordning om storskifte. Meningen var från början att varje gårds ägor skulle samlas i ett enda skifte. Målet ändrades till att varje gård skulle ha högst fyra skiften av åkermark och fyra av ängsmark. Riktigt så blev det inte i alltid. Fast gårdarna fick färre men större marker, särskilt i Sydvästskåne.

Nya jordbruksmetoder från England och Danmark

I de fyra byarna Skurup, Sandåkra, Hylteberga och Saritslöv väntade än större förändringar. De lydde under godsherren på Svaneholms gods, Rutger Macklean, som ägde hela Skurups socken. Han hade blivit inspirerad av nya jordbruksmetoder i England och Danmark. På 1780-talet genomförde han enskifte för omkring 70 gårdar. Det innebar att varje gård fick sin odlingsmark samlad i ett någotsånär kvadratiskt område på ungefär 20 hektar åker och fem hektar ängsmark. I varje skifte byggdes en ny gård. Så ser jordbrukslandskapet ut än i dag på många ställen. Men det finns även oskiftade byar i dag. I skogsbygden t.ex. genomfördes inte skiftet överallt.

Vid skiftesreformen infördes nya växtföljder och istället för att göra många arbeten åt godset, dagsverken, infördes arrendeavgifter för bönderna. I byarna där gårdarna stod tomma eller rivits bodde nu de hantverkare och lantbruksarbetare som var anställda på godset för att sköta godsets odlingsmarker.

Drängar och pigor blev ofta tvungna att stanna hos samma husbonde hela livet ut. Antalet jordbruksarbetare utan egen jord, inhysejon, torpare och backstugusittare ökade kraftigt från slutet av århundradet och fortsatte öka under större delen av nästa sekel.

Självägande bönder

Protesterna uteblev inte, men efterhand visade det sig att Mackleans idéer gav större avkastning för jordbruket. Både godset och arrendebönderna tjänade på förändringen. Det var under 1700-talet som Skåne fick allt fler självägande bönder. Från år 1723 fick nämligen kronobönderna lov att friköpa sina gårdar från kronan, d.v.s. staten, genom så kallade skatteköp. Även frälsebönderna började köpa loss frälsegårdar under slutet av 1700-talet. Frälsegårdar var sådana som låg på mark ägd av adeln.

Under 1700-talet tjänade bönderna allt bättre på lantbrukets varor. Men långtifrån alla på landsbygden fick det bättre. Befolkningen ökade, men det fanns inte gårdsbruk åt alla.

Drängar och pigor

Drängar och pigor blev ofta tvungna att stanna hos samma husbonde hela livet ut. Antalet jordbruksarbetare utan egen jord, inhysejon, torpare och backstugusittare ökade kraftigt från slutet av århundradet och fortsatte öka under större delen av nästa sekel.

Merkantilism och tidig industrialism

Den ekonomiska idé som dominerade bland 1700-talets politiker i Sverige var merkantilismen. Den gick ut på att staten skulle stötta landets egen utveckling med stöd till företagarna och tullhinder eller importförbud för att hindra, eller åtminstone försvåra, den utländska konkurrensen. Sverige skulle göras mindre beroende av importerade varor. Om mer varor tillverkades eller förädlades inom landet egna gränser skulle exporten öka. Manufakturer var företag som tillverkade eller förädlade varor dels hantverksmässigt, dels med maskiner i större lokaler. Det här var en för Sverige en slags tidig industriell tillverkning. Under nästa århundrade skulle fabriker börja anläggas och industrialismen skulle gå in i ett nytt skede.

Skråväsendet från medeltiden fanns fortfarande kvar, men manufakturerna fick egen lagstiftning och särskilda privelegier. I framförallt Malmö, men även i en del andra städer i Skåne, anlades textil-, garveri, socker- och tobaksmanufakturer. De var ofta kortlivade, men handeln och industrin fick ändå ett uppsving under slutet av 1700-talet.

Stenkol

År 1796 upptäcktes stora stenkolsfyndigheter i Nordvästskåne nära fiskeläget Höganäs. Godsägaren Eric Ruuth hade 1786 övertagit ett kungligt privilegium att bryta stenkol. Han startade ett bolag som bröt stenkol men även lera. Leran var mycket lämplig för tillverkning av eldfast lergods. Under 1800-talet växte verksamheten till en industriell tillverkning av ler- och tegelvaror.

Alunbruk

I en helt annan del av Skåne blomstrade vid mitten av 1700-talet en av Nordens största industrier. På Österlen vid Andrarums huvudgård hade redan på 1630-talet grundats ett alunbruk. Gården och bruket köptes 1725 av Christina Piper, som ägde många stora gods i denna del av Skåne. Hon var en driftig och duktig företagsledare. Andrarums gamla huvudgård lät hon riva och byggde istället Christinehofs slott kring år 1740.
Ur det alunhaltiga skiffret som bröts i Andrarum tillverkades produkter för garvning, färgning och pappersframställning. Dessutom erhöll man vitriol och rödfärg samt medicinska produkter.

Här vid Nordens största alunverk växte ett brukssamhälle med nästan 1000 invånare fram helt avskilt från Andrarums by. Brukssamhället hade egen skola och sjukstuga. I samhället använde man brukets egna pengar för betalning! Fast utanför brukssamhället kunde man inte betala med de här pengarna.

Pappersbruk

Klippans pappersbruk, där papperstillverkning startade år 1573, utvecklades under 1700-talet till ett av Sveriges största pappersbruk. Andra stora företag var Limhamns kalkbruk och Torsebro krutbruk norr om Kristianstad.

Rederier

Mot slutet av 1700-talet började bönder och fiskare i framför allt nordvästra Skåne bilda rederier. Från början seglade man med mindre skutor. Den här så kallade bondesjöfarten kunde transportera spannmål, timmer och andra tunga varor. Landsvägarna i Skåne var allmänt kända som mycket dåliga – inte minst vintertid.

Sockenstämmor och husförhör

Krig, som Sverige inte deltog i, på den europeiska kontinenten under århundradets slut förde med sig ett uppsving för sjöfarten i Malmö, Ystad och Landskrona. Borgmästaren i Malmö, Frans Suell, tog 1775 initiativ till att bygga Malmö hamn. En följd av Sveriges erövring av Skåne var införandet av den svenska traditionen med sockenstämmor. Dessa började hållas under 1700-talet i Skåne. Man beslutade bland annat om skötseln av kyrkobyggnaden, kyrkogården, fattigvården och barnens skolgång. Sockenprästen ledde stämman och socknens skattebönder, alltså de bönder som ägde sina gårdar, och godsägarna, hade rösträtt.

Kyrkan hade ett starkt grepp om invånarna som var skyldiga att närvara vid högmässorna. Dessutom hölls husförhör där man i protokoll noterade sockenbornas kunskaper i katekesen och färdigheter i läsning. Det var klockaren, som bl.a. skötte ringningen i kyrkans klockor, som enligt 1686 års kyrkolag var den som skulle lära barnen att läsa på svenska.

Försvenskningen av Skåne

Försvenskningen av Skåne, som påbörjats under slutet av 1600-talet, fortsatte under 1700-talet. Vi berättar i faktatexterna Försvenskningens första skede och Hårdare försvenskning om försvenskningsprocessen.

Krig mot Ryssland

1700-talet, som började så eländigt för Skåne, såg ut att kunna sluta med fred. Men 1788 startade kung Gustav III ett krig mot Ryssland. En rysk flotteskader seglade in i Öresund. Ryssarna kapade en del av de skånska böndernas skutor. Vid Båstad blev det skottlossning och vid Råå steg ett par hundra ryska soldater i land. De plundrade och brände ner fiskeläget. Det blev inga dödsoffer, men förlusten var ju ändå stor för Rååborna.

För Skåne som helhet slutade trots allt århundradet betydligt lugnare än det hade börjat.

Skriv ut (utskriftsvänligt format)