Allmogens mat under 1600-talet

Kosten bland bönderna på 1600-talet var tämligen enformig, även om det fanns stora skillnader inom allmogen. Medan storbonden kunde unna sig en mer varierad kost, fick småbrukaren försöka se till att hans familj kunde äta sig mätta.

Generellt sett var det dock så att allmogen fick leva snålt, för att försöka försäkra sig om att maten skulle räcka till.

Närproducerade livsmedel

Bondebefolkningen var i första hand hänvisad till de livsmedel som producerades på den egna gården, eller i dess närhet. Men det skedde även ett utbyte av varor mellan befolkningen eftersom tillgången på säd, mjölk, kött och andra varor varierade på grund av de naturgeografiska skillnaderna inom Skåne.

Medan bönderna på de stora slätterna i söder främst odlade säd, koncentrerade sig bönderna i de mera skogrika delarna av mellersta och norra Skåne i första hand på djurhållning.

Bröd var basfödan

Basfödan bland bondefamiljerna var bröd, man åt både mjukt och hårt bröd.
Brödet bakades utav den säd som odlades i trakten, vilket innebar att det ofta var bakat på havre, korn eller råg. Vetebröd ansågs närmast som en lyxvara som man endast åt vid mycket speciella tillfällen, t.ex. till jul.

Kavring

En äldre form av rågbröd är det som kallas kavring. Detta bröd bakades först i ugnen, därefter delades det mitt itu, varpå det torkades ännu en gång, vilket gjorde att brödet fick en lång hållbarhet.

Herrebröd, svennebröd, knäckebröd

Det fanns olika sorters hårt bröd, (begreppet knäckebröd började användas redan på 1600-talet, men blev mera allmänt under 1800-talet), under 1500-talet omtalas bland annat herrebröd och svennebröd. Med svennebröd avsågs förmodligen ett hårt grovt rågbröd, medan herrebröd var en finare tunnare variant.

Bokvete, som är det äldre namnet på bovetet, avslöjar att växtens frukter liknar bokollon i miniatyr, medan smaken påminner om vetets.

Flott och ost

I vardagslag hade man inte smör till brödet, eftersom smöret var en dyrbar bytes- eller betalningsvara. Istället kunde det hända att man hade flott till brödet.

Flottet bestod utav smält djurfett, som sattes fram på bordet i små krus, ibland smaksatt med lite lök och kryddor. Till skillnad från smör åt man förhållandevis ofta ost till brödet, även om den också kunde användas som betalning.

Gröt

Förutom bröd var även gröt en viktig beståndsdel i de skånska böndernas matvanor. Ingredienserna utgjordes utav mjöl, vatten och salt. Man använde alltså inte grynen i sig utan mjölet från råg, korn eller havre.

I Skåne var det även mycket vanligt att man använde bovete, vilket inte är ett sädesslag utan en pilörtväxt, som basen i gröten. Bokvete, som är det äldre namnet på bovetet, avslöjar att växtens frukter liknar bokollon i miniatyr, medan smaken påminner om vetets.

Vatten till vardags, mjölk till fest

Som du märker var det vatten – och alltså inte den dyrbara mjölken, som utgjorde vätskan i gröten till vardags. Men även om gröten var vardagsmat var den även en viktig rätt vid festliga tillfällen såsom bröllop, jul etc, och då kunde den vara kokad på mjölk.

Det var också förhållandevis vanligt att bondebefolkningen åt välling. Precis som gröten kokades den till vardags på vatten, mjöl och salt. Endast till helgen åt man mjölkvälling.

Måltidsdrycker

Bönderna drack naturligtvis vatten, men en vanlig måltidsdricka bland bondebefolkningen var svagdricka. Det var en mörk överjäst maltdryck, med ringa alkoholhalt, som var smaksatt med bl.a. socker och sirap.

Däremot drack man sällan mjölk till maten, den var för dyrbar för att dricka upp, eftersom man framställde både smör och ost utav den.

Öl drack bondebefolkningen vid högtidligare tillfällen. Vanligtvis bryggde man öl ett par gånger om året: till jul och vid höskörden. Det hände även att man bryggde vid andra speciella tillfällen, t.ex. till begravningar och bröllop.

Kött var en lyxvara

Kött åt gemene man inte särskilt ofta, och för de fattigaste bönderna var kött en lyxvara. Det kött man åt i Skåne var företrädesvis fläskkött från den egna gården.

Förbereding av kött

Man åt sällan köttet färskt, undantaget var då slakten skedde, eller till jul då de bönder som hade möjlighet slaktade en gris för att få skinka och korv till julbordet.

Istället för färskt kött beredde man köttet genom olika förfaringssätt. Det kunde ske genom torkning, rökning och saltning. Torkat och rökt kött hade den fördelen att det inte krävde salt, som det i perioder kunde vara ont om.

Hästkött

Hästkött åt man inte, det är först från slutet av 1800-talet som det började accepteras att äta hästkött.

Fisk och grönsaker

Fisk var en förhållandevis vanlig del utav kosten, speciellt vid kusterna, men även där det fanns sjöar, och andra vattendrag. Fisken åts färsk, men kunde även torkas, rökas eller saltas in.

Grönsaker utgjorde en del utav bondebefolkningens kosthållning, även om det troligen inte varit en stor del av kosten. Möjligtvis med undantag för olika former av kål (vitkål, grönkål). På samma sätt har förmodligen inte heller bär från skogen varit något större tillskott för den skånska allmogen.

Källredovisningar

Litteratur

Ejdestam, Julius. Samling kring bordet. Stockholm 1976.

Ejdestam, Julius. Våra folkfester. Stockholm 1971.

Swahn, Jan-Öjvind. Fil, fläsk och falukorv. Svenska mattraditioner genom tiderna. Lund 2000.


Skriv ut (utskriftsvänligt format)

Tipsa en vän om den här texten