Arkeologens arbete

Om arkeologens arbete berättar arkeolog Bo Knarrström.

En av de största missuppfattningarna om hur arkeologer arbetar, är att fynden alltid borstas fram ur jordlagren. Faktum är att det är ytterst sällan som borstar och penslar tas i bruk. Snarare är det så att våra vanligaste arbetsredskap utgörs av stora bandgående grävmaskiner.

Detta kan låta märkligt, men en skicklig grävmaskinist kan hyvla av centimetertunna jordlager, och under överinseende av arkeologer är denna metod faktisk mycket noggrann. Dessutom sparas en massa tid och kraft som annars skulle ha gått åt till att gräva allt med spade, hackor och murarslevar.

När vi sedan kommit en bit ner i jorden, byts grävmaskinen ut mot spadar och slevar. Där kanske finns gravar och lämningar efter gamla bostäder, och dessa måste undersökas med större försiktighet. Innehållet i olika lager och anläggningar (t.ex. gropar, gravar, stolphål och liknande) sållas ofta genom finmaskiga nät. Detta för att också de minsta fynden skall kunna tas tillvara. Allt mäts in med digitala instrument och i en del fall ritas anläggningarnas utseende och profiler på ett särskilt rutpapper.

Analys

När undersökningen sedan är klar tvättas och torkas fynden. En del föremål, särskilt om dessa är av trä, ben eller horn, måste kanske konserveras. Särskilda experter behandlar då föremålen på olika sätt så att de kan bevaras till eftervärlden. Därefter analyseras och registreras fynden.

Det finns en mängd olika sätt att analysera fynd, men vi kan ta några vanliga exempel:

Keramik

Keramikskärvor, som kanske kommer från en bronsåldersboplats, kan limmas ihop och då får vi en uppfattning om hur kärlet en gång sett ut. Det kanske finns rester av mat på insidan av kärlväggen, s. k. matskorpa, som kan säga en del om vad man ätit och hur man blandat olika ingredienser. Man kan också titta på vilken sorts lera, teknik och bränningstemperatur som använts vid tillverkningen. Resultaten från analyserna kan sedan jämföras med andra samtida platser.

Flinta

Flintföremål på en fyndplats från jägarstenålder kan berätta en hel del om vad som försiggått på platsen. Det sätt på vilket flintan är slagen visar om stensmederna varit skickliga och om det funnits gott eller ont om råmaterial. Kombinationen av olika föremål kan visa om platsen varit en slaktplats, jaktstation eller om det faktiskt funnits en riktig bosättning. Flintorna kan sedan analyseras i mikroskop. Där kan man se spår efter användning och därmed bestämma vad man gjort med sina skrapor, knivar och andra verktyg.

Ben

Ben, exempelvis från en järnåldershuslämning, visar vilka djur som en gång funnits på gården. Dessutom kanske man hittar ben från vilda djur vilket betyder att man även jagat i skogarna runt omkring. Ben användes också under vikingatiden till olika verktyg och vapen. Både själva hushållsavfallet inte minst spillet från tillverkningen av diverse saker kan på så sätt berätta en hel del om gårdens ekonomi och hantverk.

Trä

Trä från en medeltida bosättning ger naturligtvis en massa information om hantverksskickligheten och till vilka vardagsföremål trä användes. Om man hittar hela stockar finns mycket bra möjligheter att datera platsen genom s.k. dendrokronologi. Detta betyder att man jämför årsringarna i stammen med andra träd som undersökts tidigare. På så sätt kan man på året när bestämma när virket togs ur skogen.

Rapporter

När alla fynd registrerats och analyserats skriver vi rapporter. Där finns alla uppgifter om grävningen, till exempel storleken på undersökningsytan, antalet fynd, hur många dagar det tog och vilket resultat det blev. Om undersökningen var stor kanske materialet räcker till en hel bok, i annat fall skrivs mindre artiklar som publiceras i olika arkeologiska skrifter.

Som arkeolog får man jobba med många olika saker och i skiftande miljöer. Ibland kan uppdraget vara att leta förhistoriska boplatser i norra Skånes skogar, vid andra tillfällen kan det gälla att dokumentera medeltida lager mitt inne i en storstad. Alla arkeologer gör någon gång emellanåt ett fynd som man aldrig glömmer. För att ge en beskrivning av ett verkligt sådant tillfälle, återges här en berättelse som inledde en artikel om ett unikt fynd på stenåldersboplatsen Tågerup utanför Landskrona (artikeln finns i Ale, Historisk tidskrift nr. 3 1998):

Sökschakten blir långsamt allt djupare medan dånet från grävmaskinens motor och väsandet från hydrauliken dränker ljuden från den porlande Saxån strax intill. På ett par meters djup når inte decembersolen ned. Schaktets svarta gyttjeväggar bågnar hotfullt när vi snabbt dokumenterar tjärstickor och flintavslag. Nära tre meter ned ersätts gyttjan av sand och skopan drar endast av ett par centimeter vid varje tag. I botten av schaktet börjar vi handrensa sanden och profilen medan en person kontrollerar att inte väggarna rasar.

I ena hörnet, längst ned i hålet, lyser övre delen av en gulorange trädrot upp den svartgrå sanden. Försiktigt börjar vi handrensa. Fast gyttjan envist klibbar fast vid föremålet upptäcker vi att det rör sig om ett stort ben eller horn. Med stelfrusna kupade händer samlar vi lite av det uppsipprande grundvattnet och låter det strila över föremålet. När det första dropparna träffar bildas svarta streck och linjer. Ytterligare lite vatten och strecken bildar mönster. I skårorna samlas den svartgrå gyttjiga sanden och i en skarp kontrast mot den ljusa bakgrunden framträder en oändlig serie figurer.

Efter några mycket hektiska minuter med måttband, ritpapper, provpåsar och kamerablixtar sitter vi tysta i solen och betraktar föremålet framför oss. På en bädd av fuktat tyg ligger glittrande vått ett stycke utsökt konsthantverk från jägarstenåldern. Ett fullständigt bevarat yxskaft av kronhjortshorn, där linje på linje av rombiska mönster följer skaftets hela längd. Grävmaskinen står tyst nere vid ån och först nu märker vi hur lugnt allting blivit.


Skriv ut (utskriftsvänligt format)

Tipsa en vän om den här texten