Begreppet änkekonservering

Begreppet änkekonservering förknippar de flesta med prästänkor. Men det var inte bara inom prästerskapet som änkekonservering förekom, även inom andra yrkesområden var det vanligt förekommande. Det var helt enkelt nödvändigt för många om de ville behålla företaget och därmed sin försörjning.

De flesta änkor gifte om sig med mannens efterträdare, det kallades för änkekonservering.

Ordet konservera kan man i det här sammanhanget översätta med bevara.

Det betyder att änkan fick bo kvar i sitt hem och att hon och hennes barn blev försörjda, hemmet bevaras.

Det var inte alltid änkan som gifte sig med efterträdaren, fanns det en dotter i lämpligare ålder så var det hon som gifte sig istället för änkan.

Bönder

Största delen av befolkningen levde som bönder och hade i de flesta fall en egen bostad och mat som de själva odlat. Om en bondhustru blev änka i tidig ålder så gifte hon ganska snabbt om sig. Det behövdes nämligen två vuxna för att kunna driva ett jordbruk. Var hon äldre och hade vuxna barn så flyttade hon in hos något av barnen och dess familj.

Hantverkare

Hantverkaränkor hade en annan ställning. De kunde antingen gifta om sig eller fortsätta att driva hantverksverksamheten vidare som änka, det var nämligen tillåtet.

Adeln

Hos adeln hade kvinnan sin morgongåva som hon fick av sin man morgonen efter giftermålet. Morgongåvan var som regel en eller flera jordegendomar som tillhörde kvinnan, även om hon blev änka.

När prästen dog hade änkan och barnen ett år tillgodo då de fick bo kvar i prästgården, därefter skulle de flytta så den nya prästen kunde flytta in med sin familj.

Präster

Prästänkorna hade det betydligt svårare. Det berodde på att huset de bodde i inte tillhörde familjen utan den församling som prästen var placerad i. När prästen dog hade änkan och barnen ett år tillgodo då de fick bo kvar i prästgården, därefter skulle de flytta så den nya prästen kunde flytta in med sin familj. Hade änkan inga pengar, eller vuxna barn som hon kunde flytta till, riskerade hon att stå utan tak över huvudet efter nådeåret, som det kallades.

De flesta prästänkor hade det ganska fattigt så den enda utvägen var att gifta sig, eller gifta bort en dotter – om de hade någon, med efterträdaren. Det var vanligt att den präst som sökte den lediga tjänsten i sin ansökan erbjöd sig att gifta sig med änkan eller en dotter.

Andra ämbetsmannaänkor

Även andra ämbetsmannaänkor hade samma försörjningsproblem eftersom bostad och jordbruk ingick i löneförmånerna som tillhörde ämbetet. Det gällde till exempel de militära tjänstemännen, det vill säga officerarna, och de civila tjänstemännen som bara blev fler och fler allt eftersom statsapparaten växte.

Ändrad syn på prästänkekonservering

Synen på prästänkekonservering ändrade sig under åren. I kyrkolagen från 1686 står det att den kandidat till den lediga tjänsten som erbjuder sig att konservera änkan eller en dotter skall ha företräde. I slutet av 1700-talet så har det synsättet helt ändrats, det är då inte riktigt fint med änkekonservering. Synen på äktenskapet förändrades. Resonemangsäktenskap, det vill säga äktenskap som ingås av praktiska skäl istället för av kärlek, var inte längre lika accepterade av alla.

När 1800-talet tog sin början så var det knappast någon som gifte sig till en tjänst. Istället blev det vanligare att en son eller svärson övertog tjänsten som präst och på så vis försörjde änkan och eventuella hemmaboende syskon.

Änkekonservering som begrepp var sakta men säkert på väg att försvinna.

Källredovisningar

Litteratur

Hernroth, Uno, Den konserverade änkan. 1985.

Widén, Solveig, Änkeomsorg i ståndssamhället. 1988.


Skriv ut (utskriftsvänligt format)

Tipsa en vän om den här texten