Böndernas matvanor på 1800-talet

Synen på kosthållning och välmående har ändrats över tiden. Under 1800-talet ansågs det fint att vara överviktig, det var ett sätt för människor att visa att man hade det gott ställt och kunde äta sig mätt.

På samma sätt som fina kläder visade att man hade med en välbärgad herre eller kvinna att göra, visade en rund mage att personen ifråga var välbeställd.

Stora skillnader i tillgångar

Skillnaderna mellan hur människor levde i Skåne under 1800-talet var stor. De rika välbärgade herrskapen, och storgodsbönderna levde många gånger i ett överflöd av lyx.

Men den större delen av Skånes befolkning fick hålla till godo med vad som kunde framställas på den egna gården. De bönderna hade det ändå gott ställt om man jämför med de fattiga människorna som drog fram på landsbygden, och levde av vad de kunde tigga ihop.

Klyftan ökade under 1800-talet

Även inom gården fanns det stora sociala skillnader mellan bönderna och deras tjänstefolk, och denna klyfta ökade under 1800-talets lopp.

Social rang avgjorde matplats

De sociala skillnaderna bland de som bodde och arbetade på gården framgick tydligt vid måltiderna.

Vanligtvis fick tjänstefolket äta tillsammans med husfadern och den övriga familjen.

Men varje person hade en särskild tilldelad plats beroende på deras rang i storfamiljen. Så satt t.ex. husfadern och husmodern vid huvudändan av bordet, det var de finaste platserna.

Husmoderns plats vid måltiderna

Husmodern satt inte alltid ner och åt vid bordet. Istället stod hon ofta upp, tillsammans med pigor och andra kvinnor, och åt sin mat. Det kan synas som om man nedvärderande kvinnor genom att låta dem stå upp och äta. Något sådant låg dock inte bakom bruket. Istället handlade det om en sedvana, där kvinnans roll var att se till att husets invånare fick mat.

Husmodern satt inte alltid ner och åt vid bordet. Istället stod hon ofta upp, tillsammans med pigor och andra kvinnor, och åt sin mat.

Det var husmoderns syssla, med hjälp av pigorna, att se till att mat dukades fram och fanns på bordet. På samma sätt kunde det vara så, vid de tillfällena man fick gäster, att endast gästerna satt ned vid bordet, medan övriga i familjen, både män och kvinnor, såg till att betjäna de inbjudna.

Husfaderns plats vid måltiderna

Närmast husfadern satt stordrängen, som hade högst social ställning bland tjänstefolket. Det kunde till och med hända att stordrängen övertog husfaderns plats vid huvudändan av matbordet om han var borta.

Hantverkare, drängar, barn och tiggare

Efter stordrängen följde övriga manliga arbetare. Om det fanns hantverkare i huset fick de dock sitta uppe vid huvudändan tillsammans med husfadern, eftersom hantverkare sågs som finare folk än drängar och pigor.

Längst ned vid kortändan av bordet satt barnen, om de inte stod upp och åt tillsammans med kvinnorna.

Det var även längst nere vid bordändan, närmast dörren, tiggarna satt. Om de alls fick lov att sitta till bords tillsammans med gårdens familj och tjänstefolk vill säga.

“Låt maten tysta mun”

Var och en visste sin plats vid bordet. Men det var även viktigt att veta hur man skulle uppföra sig när man satt till bords. För barnens del så gällde regeln att ”låt maten tysta mun”.

För de vuxna fanns det inte några sådana regler, men vanligtvis ägnade man nog maten större uppmärksamhet än samtalen.

“Mat i Jesu namn”

Bordsbön hörde till så det läste man. Ibland både före och efter måltiden. Det hände att husfadern läste bönen, men ofta var det någon av tjänstepojkarna eller barnen som läste bönen högt.

Stordrängens uppgift vid matbordet var att skära upp bröd till var och en. Med en kniv skar han upp större stycken bröd till personerna kring bordet, var och en skar sedan brödskivan i mindre bitar.

Vid vardagliga tillfällen läste man en kortare bön, ofta med orden: ”Mat i Jesu namn”. Om prästen var närvarande, ofta vid högtidligare händelser, läste han bönen. Att en kvinna skulle läsa bönen var otänkbart.

Stordrängen fördelade brödet

Stordrängens uppgift vid matbordet var att skära upp bröd till var och en. Med en kniv skar han upp större stycken bröd till personerna kring bordet, var och en skar sedan brödskivan i mindre bitar.

Gemensamma fat

Man åt ofta ur gemensamma fat på bordet. Det var även här viktigt att man följde den sociala rangordningen.

Husfadern eller stordrängen, om husfadern inte var närvarande, skulle ta den första skeden av maten. Man fick absolut inte tränga sig före någon av dem, och man fick inte ta för mycket mat på skeden så att man spillde.

Ofint att spilla

Att spilla, röra vid andras mat med fingrarna, eller överhuvudtaget äta ovårdat ansågs som ofint.

Det fanns de människor som tyckte att det var osmakligt att äta ut gemensamma fat. Synen när gröten, mjölken, eller vad man åt ur gemensamma fat, fick svarta ränder efter snus och smuts, när de avslickade skedarna doppades i fatet om och om igen, kunde nog få det att vända sig i magen på mer än en person.

Propaganda för bättre hygien

Under 1800-talet påbörjades olika kampanjer för en förbättrad hygien. Barnboken: ”Pelle Snygg och barnen i Snaskeby”, var ett led i kampanjen. Bilderboken som propagerade för bättre hygien, skulle lära barnen vara renliga och ha ett fint bordsskick.

Tallrikar och dukning

Under en stor del av 1800-talet var det vanligt att man åt mat direkt från bordsskivan. Tallrikarna man hade var många gånger gjorda i trä.

Tallrikar till gäster

Men även om man hade trätallrikar var det inte alltid man tog fram dem till vardags. Fick man besök kunde gästerna få äta på tallrikarna, medan värdfamiljen åt direkt från bordsskivan.

Flytande föda från gemensamt fat

Trätallrikarna var flata, så skulle man äta soppa eller något annat med flytande, eller lös konsistens, åt man det ur ett gemensamt fat. Efter måltiden slickade man av sin tallrik och kniv, om man använt det. Att diska var överflödigt. Möjligtvis gjorde man det en gång i veckan, men då diskades inte kniven.

De bestick som användes var dels sked, dels kniv.

Lera och glas

Även om trätallrikar fanns och användes under 1800-talet så var det också vanligt att tallrikar, kärl och liknande var gjort av lera. Det fanns t.o.m. porslin och glas i vissa gårdar under 1800-talet, något som blev vanligare under 1800-talets gång.

Bestick och användning

De bestick som användes var dels sked, dels kniv. Kniven använde man till att skära maten i mindre bitar, matbiten spetsades sedan på kniven och doppades i ett gemensamt fat med flott eller liknande. Kniven man åt med var ofta densamma som användes i arbetet.

Egen sked viktigt

Sked var ett viktigt bestick, viktigare än kniven eftersom man kunde äta allt med skeden, till skillnad från kniven. Var och en hade en egen sked som ofta var märkt så att man visste vilken sked som var vems.

För människor som gick runt på landsbygden och tiggde fanns det speciella skedar, som husfolket aldrig använde.

Användadet av gaffel

Gaffeln, som använts bland de högre stånden sedan 1600-talet, blev inte vanlig bland bondebefolkningen förrän i slutet av 1800-talet. Så fort det finare folket börjat använda sig av gaffel blev det ofint att stoppa kniven i munnen, d.v.s. så som de flesta människor gjorde.

Årstiden avgjorde antalet måltider

Antalet måltider, och när man åt, skiftade lite beroende på årstiden. På vintern åt man inte lika ofta som under resten av året. Orsaken till det var att sommarhalvåret innebar mera intensivt arbete, vilket krävde mer mat.

Förmiddagens “lillemiddag”

Den första måltiden åts kring halv sextiden på morgonen, det kallades att ”dricka kaffe”, man åt då smör och bröd, till det drack man kaffe. Det var sedan vanligt att man åt vid sjutiden, då åts bl.a. sill, bröd och gröt.

Kring tiotiden åt man ”lillemiddag”, dock inte under vinterhalvåret då man hoppade över denna måltid. Lillemiddagen kunde bestå av bröd, ost eller möjligen en korvbit.

Middagen - dagens viktigaste mål

Det viktigaste målet på dagen var middagen, som man ofta åt klockan tolv. Vanligtvis var det någon form av soppa, fisk eller kött. På eftermiddagen kunde man också äta något litet, det var däremot inte vanligt under vinterhalvåret. Den sista måltiden på dagen var kvällsmaten då man framförallt åt gröt, men även bröd.

Källredovisningar

Litteratur

Bringéus, Nils-Arvid. Matkultur i Skåne. Borås 1981.

Bringéus, Nils-Arvid. Mat och måltid. Studier i svensk matkultur. Stockholm 1988.

Ejdestam, Julius. Samling kring bordet. Stockholm 1975.

Nordström, Ingrid. Till bords. Vardagsmoral och festprestige i det sydsvenska bondesamhället. Stockholm 1988.

Digital media

Nationalencyklopedin multimedia. Malmö 2000, sökord: ”Ottilia Adelborg”.


Skriv ut (utskriftsvänligt format)

Tipsa en vän om den här texten