Bröllopsseder

Bröllop var förr en angelägenhet för en familj, eller egentligen en hel släkt, och inte bara en händelse som berodde på två unga människors känslor. Faktum var att känslorna mellan mannen och kvinnan som skulle ingå äktenskap var av underordnad betydelse.

Att gifta sig var en ekonomisk överenskommelse mellan två familjer, det handlade inte i första hand om kärlek mellan mannen och kvinnan, även om de självklart kunde vara förälskade i varandra.

Frieriet som formell ceremoni

Att fria har under lång tid inte varit en kärleksfull gest mellan man och kvinna. Frieriet var istället en formell ceremoni där mannen frågade kvinnans giftoman om han fick lov att gifta sig med henne.

Ogift kvinna lika med omyndig kvinna

Oftast var fadern giftoman, men om han var död var det kvinnans förmyndare, t.ex. modern, eller någon annan nära släkting, som var giftoman. Anledningen till att mannen frågade kvinnans giftoman berodde på att en ogift kvinna var omyndig, och därför inte hade rätt att själv bestämma över vem hon skulle gifta sig med.

Det var inte förrän i början av 1900-talet som traditionen med det formella frieriet började försvinna. Det var också i början av 1900-talet, år 1920, som kvinnor blev myndiga på samma villkor som männen: nämligen att de fyllt 21 år.

Bönemannen var språkrör och förhandlare

Egentligen var det inte mannen som önskade ingå äktenskap som själv gick och talade med kvinnans far, utan det var istället en så kallad böneman. Bönemannen, som kunde vara antingen man eller kvinna, förde alltså friarens talan.

Förhandling av hemgift

Förutom att tala väl om friaren var bönemannens uppgift att förhandla om flickans hemgift, d.v.s. den gåva från föräldrarna som kvinnan förde med sig in i giftermålet. Hemgiften kunde vara kläder, lakan, husgeråd, men även jordegendomar, guld eller silver.

Lysning

Gick mötet mellan bönemannen och giftomannen bra bestämdes en ny träff, då bönemannen tog med sig friaren. Innan mannen och kvinnan kunde ingå äktenskap skulle det lysas i kyrkan.

Kontroll av nära släktskap eller andra förhinder

Pålysningen, eller lysning som det vanligtvis kallades, var till för att man skulle kunna kontrollera så att de som skulle gifta sig inte var för nära släkt, eftersom deras kommande barn då kunde ta skada. Risken för missbildningar är nämligen större om två personer som är nära släkt med varandra får barn.

Människorna som bodde i socknen, eller någon annan som visste något som innebar förhinder för mannen och kvinnan som skulle gifta sig (t.ex. att de var för nära släkt), hade möjlighet att yttra sig då prästen läste upp lysningen i kyrkan.

Dåtidens hindersprövning

Man brukade lysa tre söndagar i rad. Seden med att lysa i kyrkan förekom alltsedan 1200-talet. Idag görs motsvarande kontroll, d.v.s. att inget hinder föreligger till äktenskap, genom något som kallas hindersprövning.

Kunskapsförhör i Kristendom

Med tiden så tillkom även ett förhör i kristendom som skedde innan lysningen. Kunskaperna i kristendomen skulle var tillräckliga, var de inte så kunde prästen neka till att viga paret. Kunskapskraven ökade under 1600-talet. Idag finns inget sådant krav.

Fästmögång - en slags tiggarrunda

I Skåne, och även i södra delen av Sverige, var det vanligt att den blivande bruden gick något som kallades fästmögång i socknen där hon bodde. Seden är vanlig från 1500-talets slut, och levde vidare i ungefär trehundra år.

Syftet med fästmögången var att tigga ihop saker och ting till det nya hemmet. Ofta var det kvinnor som hade det lite mindre gott ställt som gick fästmögång. Vanligen bestod gåvorna av kläder och mat. Redan på kvinnans klädsel kunde man se att det handlade om en fästmögång, eftersom hon var klädd i sina finaste kläder, ibland t.o.m. brudklänningen.

Fästningsstämma,vigsel och trolovningsceremoni

Om det vid lysningen inte framkommit några hinder till varför mannen och kvinnan skulle gifta sig, följde fästningsstämma och ibland även vigsel. Det var vid fästningsstämman som kvinnan och mannen ”fästes” vid varandra, därav begreppen fästman och fästmö.

Högtidlig trolovning med handslag

Under 1500-talet började man kalla den högtidliga akten för trolovning. Vid trolovningen skulle närmaste släktingar närvara, så att dessa kunde vittna om att trolovningen skett enligt lagen. En viktig del av trolovningsceremonin var handslaget. Det var bland annat genom att räcka varandra händerna som trolovningen blev giltig. Någon vigsel i kyrkan behövdes inte. Kyrkan förde länge en kamp mot den världsliga trolovningen, och ansåg att man skulle vigas i kyrkan. Men det var inte förrän år 1734 som man blev tvungen att gifta sig i kyrka för att äktenskapet skulle vara giltigt.

Fästegåvor

Vid fästnings- eller trolovningsceremonin skulle mannen överräcka fästegåvor. Utan dessa gåvor var inte ceremonin giltig. Det kunde vara olika slags gåvor, såsom skedar eller kläder. För de som var välbesuttna förekom även gåvor i form av guld och silver. Det hände att ringar var en slags fästnings- eller trolovningsgåva, men det var inget måste.

Obligatoriskt med ring vid kyrkovigsel

Däremot var ringen obligatorisk vid den kyrkliga vigseln eftersom ringen då var en bekräftelse på giftermålet och vad man lovat varandra. Vanligtvis var det brudgummen som gav bruden en ring i samband med att han sa: ”som ett vårdtecken giver jag dig denna ring”.

Sängledning

Efter att mannen och kvinnan trolovats eller vigts så skulle de sängledas av bröllopsgästerna. Sängledningen var en tradition som innebar att gästerna följde de nygifta till sängen och såg på när de kröp ner. Därmed hade ansvaret för kvinnan gått över från fadern till mannen.

Traditionen med sängledning fanns redan på 1200-talet men förbjöds av kyrkan i Danmark i samband med reformationen, i mitten av 1500-talet.

Morgongåva

På morgonen efter sängledningen fick den nyblivna bruden en gåva av sin man, så kallad morgongåva. Gåvan, som t.ex. kunde var ett stycke mark var kvinnans privata egendom som tillföll henne i händelse av att hennes make dog.

Brudkläder och utstyrsel

Brudkläderna var viktiga. Brudens kläder visade inte bara upp social status, utan även om kvinnan var jungfru, d.v.s. oskuld. Det var endast de kvinnor som var oskulder som fick lov att bära en bröllopskrona på huvudet.

Håret som signal

I Skåne var det dock lite annorlunda. Här använde oftast inte de unga kvinnorna som stod brud krona. Istället hade de bart, utslaget hår – något som också visade på deras jungfrudom.

Efter det att kvinnorna gift sig fick de inte längre ha håret bart, det utgjorde nämligen en lockelse för män. Istället skulle kvinnorna täcka sitt hår med en klut.

Klut som huvudbonad

Klut var en slags huvudbonad, som oftast bestod av ett tygstycke som kvinnorna vek och knöt om sitt huvud.
De kvinnor som levt ett, enligt den tidens syn, osedligt liv, och gått till sängs med män som de inte var trolovade eller vigda med fick bära en speciell klut, ofta röd till färgen. Kluten, som bland människorna kallades horklut avvek antingen genom färg eller form. Den markerade att kvinnan inte var ungmö med bart hängande hår, och inte heller en sedesam hustru med täckt hår.

Brudklänningar

Brudklänningarna kunde se olika ut, den äldsta målningen på en brud från Skåne, från år 1592, visar att bruden bar en blå klänning.
Från 1700-talet finns det flera olika brudklänningar bevarade, de kunde vara blommig, vita, svart, osv. Det var först under 1800-talet som det blev allt mer vanligt med vit brudklänning. Det var också under 1800-talet som man börjar använda slöja.

En äldre klädestradition är däremot seden att bruden bar ett handkläde i handen. Ett handkläde såg ut som en näsduk, materialet var av silke, bomull eller linne. Handklädet kunde vara enfärgat eller mönstrat, många gånger var det ofta broderat något på det enfärgade handklädet.

Källredovisningar

Litteratur

Bondeson, Lars. Seder och bruk vid bröllop. Stockholm 1988.

Bringéus, Nils-Arvid. Livets högtider. Stockholm 1987.

Bringéus, Nils-Arvid. ”Bröllopsseder i Sverige – en översikt”. I: Kulturen 1993. Bröllop. En årsbok till medlemmarna av Kulturhistoriska föreningen för södra Sverige. Lund 1993, s. 22–56.

Holmquist, Kersti. ”Till ett vårdtecken”. I: Kulturen 1993. Bröllop. En årsbok till medlemmarna av Kulturhistoriska föreningen för södra Sverige. Lund 1993, s. 125–135.

Resare, Ann. ”Och bruden bar…”. I: Fataburen 1988, Kläder. Nordiska museets och Skansens årsbok. Uddevalla 1988, s. 76-95.

Digital media

Trolovning”. I: Nationalencyklopedin multimedia. Malmö 2000.

“Myndighetsålder”. I: Nationalencyklopedin multimedia. Malmö 2000.


Skriv ut (utskriftsvänligt format)

Tipsa en vän om den här texten