Terra Scaniae

Fler sökalternativ

• Stenåldern
• Bronsåldern
• Järnåldern
• Vikingatiden
• Medeltiden
• 1500-talet
• 1600-talet
• 1700-talet
• 1800-talet
• 1900-talet
• 2000-talet

Läs fakta om

• Dopet
• Om förhistoriskt gravskick, del 1: stenåldern
• Om förhistoriskt gravskick, del 2: bronsåldern
• Pesten
• Skånska kyrkogårdar

Döden och begravningen

Orsakerna till att livet var mycket kortare förr berodde på flera faktorer. Olika slags sjukdomar förkortade livet för många människor. Pesten, eller som den kallas ibland, digerdöden, var bara en farsot bland många som skördade en mängd människoliv.

“Ars moriendi” - en bok om konsten att dö

I samband med att pesten härjade i Europa och Norden kom det ut böcker som beskrev hur den döende skulle bete sig. Dessa handböcker, som kallades ”ars moriendi” (som betyder konsten att dö), gavs för första gången ut i slutet av 1300-talet, på svenska utkom den första 1514. I en liknande bok som tryckts om flera gånger, senast i början av 1900-talet, beskrivs den goda och onda döden. Den människa som hade levt ett gott liv på jorden hämtades upp till himmlen av en ängel. Om man däremot hade levt ett syndigt liv på jorden väntade djävulen och helvetet.

Prästen viktig i livets slutskede

Om livets slut närmade sig hämtade man prästen. Det var till prästen man kunde göra bot, och från honom få sista nattvarden. Till skillnad från idag, då många gamla människor ligger på olika slags vårdhem, dog människor i hemmen. Ofta fanns det många människor kring den döende personen. Inte sällan hände det att personen som låg för döden själv ordnade med många detaljer kring sin begravning, t.ex. hur han eller hon skulle vara klädd, eller hur själva begravningsakten skulle gå till.

Likklädsel

Under sin livstid gjorde människorna i ordning sin egen likklädsel, som personen ifråga skulle iklädas efter att hon eller han dött. Många gånger sparade männen sina bröllopsskjortor och kvinnorna sina bröllopslinnen för att begravas i dem. Var det så tragiskt att en kvinna dog strax innan sitt bröllop hände det att man klädde henne i hennes brudklänning.

Det var vanligt att man skickade med den döde något i kistan. Ibland kunde det vara mat, män fick ofta brännvin med sig. Saker som den döde använt sig av i sitt dagliga arbete kunde vara en annan sak som skickades med.

Personliga saker i kistan

Det var vanligt att man skickade med den döde något i kistan. Ibland kunde det vara mat, män fick ofta brännvin med sig. Saker som den döde använt sig av i sitt dagliga arbete kunde vara en annan sak som skickades med.

Ritualer efter döden

När personen dött läste prästen böner för att den avlidnes själ skulle få ro. Prästen stänkte även vigvatten på liket. Man hängde sedan vita lakan för fönsterna i det rum som den avlidne låg. På samma sätt gjorde man med väggarna som också kläddes med vita lakan. På golvet strödde man ut hackat gran- eller enris. Det skulle alltid brinna ett ljus i det rum som den döde låg, tills det att han eller hon skulle begravas. Fram till 1600-talet var det också vanligt att man satte ett ljus i handen på den som avlidit.

Likskådning

Efter det att den döde var klädd och lagd i sin kista började det som kallas likskådning. Det innebar att anhöriga, men även grannar och människor från bygden, kom till sorgehuset för att beklaga sorgen.
Död och begravning var nämligen inte, som idag, något som bara berörde de närmst anhöriga, utan en del av det gemensamma livet man levde tillsammans med människor som fanns i ens omgivning. I samband med att människor kom till den avlidnes hem bjöds de på mat och dryck. Seden med likskådning levde kvar in på 1900-talet.

Likvaka

En annan tradition, som förbjöds under 1600-talet, var det som kallas likvaka. Det innebar att man stannade hos den döde personen och vakade över honom eller henne. Eftersom dessa likvakor, som emellanåt sträcktes ut över flera nätter, kunde gå över till festligheter i form av dans och lek, och stordrickande av öl och sprit såg inte protestantiska präster med blida ögon på seden.

Man ringde inte likadant för alla. För kungar som dött kunde det hända att man ringde varje dag i kyrkklockan i ett helt år, medan man för bondebefolkningen bara ringde en gång. Dessutom ringde man senare på dagen för adligt folk, eftersom det ansågs som finare.

Från och med 1686 års kyrkolag förbjöds likvakorna. Traditionen med likvaka hade allmogen fått från ståndspersoner där bruket kallades ”lit de parade”. Under mycket kostsamma och praktfulla arrangemang ställde man ut den avlidne ståndspersonen för allmänheten och särskilda gäster att beskåda. Särskilt praktfullt var det när en kunglig person låg på ”lit de parade”.

Själaringning

När en person dött ringde det i kyrkklockorna. Denna så kallade själaringningen gjorde man dock inte för alla. Man ringde inte för grova brottslingar eller människor som tagit sitt liv. Själaringningen upphörde dock i Danmark efter reformationen. I Sverige levde seden däremot vidare som ett sätt att tala om för människorna i bygden att någon var död.

Olika ringningar beroende av klass

Men man ringde inte likadant för alla. För kungar som dött kunde det hända att man ringde varje dag i kyrkklockan i ett helt år, medan man för bondebefolkningen bara ringde en gång. Dessutom var det så att det ringde senare på dagen för adligt folk, eftersom det ansågs som finare.

Tidskrävande utfärdespredikningar

Från slutet av 1500-talet och ungefär hundra år fram var det brukligt att prästen kom hem till sorgehuset för att hålla en så kallade utfärdespredikning, innan den dödes kropp fördes till kyrkan för att begravas.

Förberedelserna inför gravölet hade pågått sedan dödsfallet. Man hade bakat, slaktat och bryggt öl. Det var ofta en ordenlig festmåltid. Gästerna som kom hade mat med sig. I Skåne var det vanligt att de hade med sig risgrynsgröt, höns eller sockerkaka. Vid bordet där man satt och åt var en plats reserverad för den person som dött.

Men eftersom begravningarna ofta var på söndagar i samband med högmässan innebar det problem. Utfärdespredikningarna drog nämligen ofta ut på tiden vilket ledde till att prästen och likföljet inte hann i tid till högmässan. Detta ledde till att utfärdespredikningarna förbjöds i och med 1686 års kyrkolag.

Förbudet mötte högljudda protester från bondebefolkningen som istället för prästen ordnade en lekman som kunde hålla utfärdespredikning. Eftersom lekmannen ofta höll ceremonin på den stenbelagda gårdsplanen kallades han i Skåne för: stenorapräst (efter stenor, d.v.s. stenlagd gårdsplan).

Procession från hemmet till kyrkan

Färden från hemmet till kyrkan företogs i procession, där varje deltagare i ledet hade en speciell plats. I städerna gick prästen och sjungande skolpojkar först. Det var sed sedan långt tillbaka att liket skulle bäras till kyrkan.

Likbärarlag

Emellanåt var det långa sträckor som männen fick bära likkistan, det hände att hemmet låg flera mil från kyrkan. I byarna fanns det så kallade likbärarlag, vilket helt enkelt var en grupp män som bar likkistan till graven.
Vid de tillfällen då det var långt till kyrkan bytte olika bärlag av varandra, och det fanns speciella viloplatser på vägen till kyrkan. Det var inte förrän i slutet av 1800-talet som bondebefolkningen började använda hästdragna likvagnar, eftersom det ansågs vara finare att bli buren. Gillena och skråna i städerna hade också likbärarlag, och dessutom ofta en egen likvagn.

Begravningsceremoni vid graven

När likföljet kom fram till kyrkan gick de fram till den grävda graven, och inte in i kyrkan. Begravningsceremonin hölls ofta vid graven som, efter en jordapsalm fylldes igen av de män som var med på begravningen.

Oftast begravdes man i varv, vilket innebär att man begravdes efter varandra, i den ordning man dött. Under 1800-talet blev det dock vanligt att rikare bönder och borgare begravdes i speciella familjegravar. Välbesuttna människor kunde dessutom begravas inne i kyrkorna, i så kallade gravkor.

Begravning inne i kyrkor förbjöds under 1700-talet p.g.a. hygieniska skäl. Trots det fortsatte förmögna män och kvinnor att begravs inne i kyrkorna – mot en rund summa pengar.

Särskild begravning för självmördare och odöpta

Trots att begravningsplatsen skiljde sig åt beroende på om man var rik eller fattig så hamnade alla i vigd jord. Det gjorde däremot inte de personer som tagit sitt liv, eller begått någon form av grövre brott. På samma sätt som det inte ringde någon själaringning för dessa människor så begravdes de ibland på en avskild del av kyrkogården i ovigd jord, om de begravdes på kyrkgården alls vill säga.

Odöpta barn, människor som tagit sitt eget liv och människor som begått svåra brott begravdes nämligen ofta utanför kyrkogårdens murar. Ett odöpt barn begravdes inte på kyrkogården därför att barnet inte var upptaget i den kristna gemenskapen. Personer som tagit sitt liv och grova brottslingar ansåg man ofta hade förverkat sin rätt till en kristen begravning.

Gravöl - en riktig festmåltid

Efter begravningen var det dags för gravöl. Gravöl var en måltid som man samlades och åt efter begravningen. Förberedelserna inför gravölet hade pågått sedan dödsfallet. Man hade bakat, slaktat och bryggt öl. Det var ofta en ordenlig festmåltid. Gästerna som kom hade mat med sig. I Skåne var det vanligt att de hade med sig risgrynsgröt, höns eller sockerkaka. Vid bordet där man satt och åt var en plats reserverad för den person som dött. En riktigt stor fest var en hedersbetygelse åt den döde, ju större festlighet desto större heder.

I Skåne hände det att arvskifte skedde i samband med gravölet, därför kallades festmåltiden efter begravningen i Skåne ibland ”ärede”, vilket betyder arvsöl.

Begravningskonfekt i städerna

I städerna hade man inte samma storslagna middag efter begravningen. Där var det i stället vanligt att man drack ett glas vin och åt begravningskonfekt. Konfekten var insvept i svart eller vitt papper, en sed som höll i sig ända fram till slutet av 1960-talet.

Begravningsklädsel

Det var först under 1500- och 1600-talen som man började bära svarta kläder vid begravningar. Hovet och adeln var först att ta efter modet med svarta kläder, som var en influens från Spanien. Därefter spreds klädesskicket att bära svart vid begravningar och dödsfall till övriga samhällsklasser.

Under 1700- och 1800-talen blev det vanligt att de skånska kvinnorna bar två kjolar när de hade sorg. Den yttersta svarta kjolen drogs då upp över huvudet och ansiktet, så att det bara fanns en liten öppning de kunde titta ut genom. Under kjolen som dragits upp över ansiktet fanns sedan ytterligare en kjol, på så sätt gick kvinnan inte oklädd från midjan och neråt.

Skriv ut (utskriftsvänligt format)