Hårdare försvenskning

Erfarenheter från Skånska kriget, då invånarna i Skåne hälsat danskarna som befriare från svenskarnas styre, gjorde att försvenskningsåtgärderna efter 1679 blev hårdare än tidigare.

Sveriges kung, Karl XI, införde envälde i landet på riksdagen 1680 och målet med försvenskningen av Skånelandskapen var inte längre inkorporering, utan uniformitet. Skånelandskapen skulle alltså ha samma lagar och privilegier som övriga Sverige.

I spetsen för försvenskningsarbetet stod generalguvernören Johan Gyllenstierna som förespråkade radikala metoder. Efter att Gyllenstierna hastigt avled i juni år 1680 tog Rutger von Ascheberg över arbetet med försvenskningen av Skånelandskapen. Ascheberg förde energiskt arbetet framåt, även om han många gånger inte hade lika radikala åtgärder som sin föregångare.

Kyrkan och prästerna i spetsen av försvenskningen

Utåt sett var det adeln, prästerna, borgarna och bönderna som själva bad om att uniformiteten med Sverige skulle genomföras. Men i själva verket blev de övertalade av Ascheberg och, för prästernas del, biskop Canutus (Knut) Hahn. Biskop Hahn, som var verksam i Lund, drev frågan kring uniformitet inför prästerskapet och stod i spetsen för försvenskningen inom kyrkan.

Eftersom många skåningar varken kunde läsa eller skriva blev svenska ofta det första läs- och skrivspråket de lärde sig. Det var ett effektivt sätt att knyta skåningarna närmare det svenska riket, och fjärma dem från det danska.

Svensk ABC-bok för nybörjare

Det var Hahn som låg bakom satsningen med de svenska ABC-böckerna, en slags läsebok för nybörjare, som skickades ut till församlingarna, samt att de danska bönböckerna och katekeserna (en bok som innehåller kristendomens centrala budskap), ersattes med svenska.

Språket skiljde sig inte heller så mycket mellan svenskar och skåningar, och eftersom många skåningar varken kunde läsa eller skriva blev svenska ofta det första läs- och skrivspråket de lärde sig. Det var ett effektivt sätt att knyta skåningarna närmare det svenska riket, och fjärma dem från det danska. Man inriktade sig framförallt på barn och ungdomar – äldre personer var förmodligen svårare att påverka.

Samma lagar som övriga Sverige

Uniformiteten genomfördes under åren 1681–1683. Skåne fick nu samma lag, privilegier, rättskipning och kyrkoskick som övriga Sverige.

Svensk bibel och kyrkohandbok

De danska biblarna och kyrkohandböckerna ersattes som sagt med svenska, och 1686 års kyrkolag, som i princip fortfarande gäller, infördes. Svenska präster ersatte successivt de skånska prästerna, gudstjänsten skulle hållas på svenska och psalmerna skulle sjungas på svenska. Majoriteten av prästerna i Skåne var och förblev skåningar, alla byttes inte ut.

Inspektörer reste runt och kontrollerade prästerna och klockarna, så att predikningarna verkligen hölls på svenska, och att man sjöng psalmerna på svenska.

De flesta prästerna talade naturligtvis skånemål och inget annat. Någon allmänt danskt talspråk i vår mening fanns inte. Bibeltexterna och psalmerna var däremot skrivna på den tidens “riksdanska” och problemen infann sig när texter skulle läsas ur de nya svenska biblarna och psalmböckerna.

Inspektörer i kyrkorna

Inspektörer reste runt och kontrollerade prästerna och klockarna, så att predikningarna verkligen hölls på svenska, och att man sjöng psalmerna på svenska. Gjorde man inte det fanns risken att prästerna och klockarna blev avskedade. Förmodligen var det inte enkelt för prästerna att börja predika på svenska. Det danska uttalet fanns antagligen kvar, och en del gamla danska seder levde nog kvar en tid.

Det är svårt att sätta något slutdatum på när försvenskningen av Skåne egentligen var slutförd. Men då danskarna på nytt landsteg i Skåne år 1709, för att försöka återta de förlorade landskapen, mötte befolkningen inte alls upp som de gjort under Skånska kriget 1676. I stället verkade de vara lojala mot den svenska kronan. En förklaring till det kan dock bero på det snabba krigsförloppet under 1709 och 1710.

Snabb försvenskningsprocess

Trots allt skedde försvenskningen av Skåne och de övriga landskapen anmärkningsvärt snabbt. Det berodde förmodligen på flera orsaker. En förklaring är att skåningarna hade mycket gemensamt med svenskarna. De hade samma religion, och många skånska och svenska sedvänjor liknade varandra.

Man kände framförallt en samhörighet med sin närmaste omgivning.

Inget riksspråk

I flera århundraden framöver skulle skåningarna liksom övriga invånare i Danmark och Sverige tala sitt eget ”mål”, sin dialekt som skiljde sig från varandra ännu mera än idag. Det skulle dröja länge innan ett riksspråk utvecklades.

Samhörighet med närmaste omgivningen

Man kände framförallt en samhörighet med sin närmaste omgivning. De flesta människor reste inte mer än några mil från sin hemort, så begreppet Sverige kändes nog avlägset och främmande. Det är först i vår tid som man genom resor, radio, tv, internet m.m. kan känna sig delaktig i ett större område.

Relaterade berättelser

  • 757_listing

    Laurentius Taagelykke

    En berättelse om det utanförskap man kunde uppleva om man valde “fel” sida, den danska eller den svenska. Texten belyser även förekomsten av “snapphanar” under 1600-talet och de motsättningarna som rådde efter unionens upplösning. Berättelsen utspelar sig i antingen Tåstarps eller Hjärnarps kyrka.

    Läs berättelsen

  • 786_listing

    Sthen Jacobsen

    En berättelse som tar avstamp mitt under kriget mellan Danmark och Sverige. Texten, skriven i dagboksform, innehåller en nära skildring av krigets grymheter under 1600-talet. Berättelsen utspelar sig i Kågeröd, Köpenhamn och utanför Landskrona.

    Läs berättelsen

Källredovisningar

Litteratur

Johannesson, Gösta, Skåne, Halland och Blekinge. Om Skånelandskapens historia. Stockholm 1984.

Larsson, Göran, ”Försvenskningen av de östdanska landskapen 1658–1719”, Kulturen 1995. Lund 1995, s. 90–96.

Skansjö, Sten, Skånes historia. Lund 1997.

Åberg, Alf, Kampen om Skåne under försvenskningstiden. Stockholm 1994.


Skriv ut (utskriftsvänligt format)

Tipsa en vän om den här texten