Hantverk under vikingatiden

Mycket av vikingatidens konsthantverk har gått förlorat eftersom det tillverkades i trä, skinn och andra förgängliga material. En hel del finns kvar, en del i olika metaller, glas, bärnsten, sten, ben och även gjorda i trä, som klarat sig från röta eller brand. Det mesta har hittats i gravar.

Djurmönster

De vanligaste mönstren kommer från djurvärlden och kallas för djurornamentik. Denna konststil var utbredd över hela kontinenten och i södra England, men kom att utvecklas till en särpräglad nordisk stilart. Det är djurfigurer som dragits ut till långa slingor och flätats i varandra. Ofta är figurerna drakar eller ormar, men det kan också vara fåglar. Djurmönstren finns till exempel på den lilla silverbägare som hittades i den danske kungen Gorms grav i Jelling, och på en portal i stavkyrkan i Urnes i Norge. Runstenarna har ofta drakslingor som runtexten följer.

Gripdjur

Sättet att låta djurbilder dras ut i långa slingor började användas på 400-talet men levde kvar genom hela vikingatiden. På 800-talet kom nya figurer som kallas gripdjur. De var rundare och hade små tassar eller händer som grep tag i något – kanske bildens kant.

Många stilarter avlöste varandra och ofta är de uppkallade efter de platser där föremål med speciella stildrag har hittats. Dessa har haft stor betydelse inte minst för att datera olika företeelser. Några av de äldre folkvandringstida stilarna är uppnämnda efter rika fyndplatser i Skåne, till exempel Sösdala och Sjörup.

Vendeltid

Den period som föregår vikingatiden kallas i Sverige vendeltiden, efter de rika fynd som gjordes i båtgravarna i Vendel. Här fanns en mängd föremål som lagts ned i gravarna och som var mycket rikt dekorerade med djurornamentik. De olika vendelstilarna föregår således vikingastilarna. Vikingatiden innebar inte något brott i konstutvecklingen. Från 800-talets första hälft står graven från Osebjerg vid Oslofjorden i centrum. Här finns det en mängd föremål av trä och metaller och stilarna har delats in i en äldre och en yngre.

Skeppets stävar är rikt utsmyckade med träsniderier. Ombord på skeppet fanns gravgåvor till de två kvinnor som var begravda där.

Något yngre, från 800-talets andra hälft är Borrestilen, som även den är uppkallad efter fynd från en rik grav vid Oslofjorden.

Gripdjursornamentiken fanns i begränsad utsträckning redan under 800-talets första hälft, och uppfattas då som ett ganska främmande inslag; den får något större betydelse under 900-talet och höll sig i vissa områden kvar under hela vikingatiden och långt fram i medeltid. Efter 900-talet spelar den emellertid mindre roll för stilutvecklingen.

Jellingestilen

Under 900-talet står istället olika platser i Jylland i centrum för stilutvecklingen. Jellingestilen är uppkallad efter ornamentik på metallföremål men också på den berömda runstenen utanför kyrkan i de danska kungarnas Jelling, som berättar att Harald lät kristna danerna. Jellingestilen delas upp i en äldre och en yngre, och den yngre kallas ibland också Mammenstilen efter en grav med flera rikt ornerade praktföremål.

Lejonet som maktsymbol

Jellingestilen, och i synnerhet det stora fyrfotade djuret som ofta uppfattas som ett lejon fick många efterföljare i hela norden och i delar av England. Lejonet kom att användas som symbol för härskaren.

Urnesstilen

Under 1000- och 1100-talen kom djurornamentiken successivt att trängas undan; den sista stora nordiska stilen kallas Urnesstilen, efter den med djurornamentik utsmyckade ingångsportalen till stavkyrkan i Urnes vid Lustrafjorden i Norge. Stilen fick ett stort genomslag i hela norden, på runstenar, metallföremål och träkonstruktioner. Föremål i denna stil har hittats på många platser i Skåne; oftast i form av spännen.

Ovan är en mycket förenklad genomgång av några av de lokaler som hade en stor betydelse för djurornamentikens utveckling. Ämnet är oerhört snårigt och många andra stilbegrepp har använts (och används) för olika mer eller mindre väl avgränsade faser i utvecklingen: ringerikestil, övergångsstil, nordsjöstil, svensk-Irisk stil, missionärsstil och många fler. Gränserna mellan inte minst de vikingatida stilarna är svåra eller omöjliga att fixera och beskriva i en linjär utveckling; det rör sig om successiva förändringar som kunde ha en viss geografisk tyngdpunkt och lånades in i stilar inom ett större område.

Osebergsskeppet

I början på 1900-talet grävde man ut en båtgrav i Oseberg i Norge. Den var från mitten av 800-talet. Skeppet och föremålen var mycket välbevarade, tack vare att skeppet legat i fuktig jord som stängde ute syret. Skeppets stävar är rikt utsmyckade med träsniderier. Ombord på skeppet fanns gravgåvor till de två kvinnor som var begravda där. Det var bland annat olika byttor och spannar av trä, en vagn och några slädar men också en snidad säng med prydnader på sängstolparna. Skeppet och de föremål som hittades ligger i vikingaskeppsmuseet på Bygdøy i Oslo.

Smycken

Det finns många smycken bevarade från vikingatiden. En del var praktiskt nödvändiga, som till exempel spännen för att hålla ihop kläderna. Spännena kunde vara mycket vackra och formade på olika sätt: som djur eller små dosor, flikiga eller runda, och ofta var de utsmyckade med många figurer och mönster. Armringar var vanliga, och de var ibland gjorda som utdragna, spiralvridna ormar eller drakar.

Pärlor

Pärlor var populära hos vikingatidens kvinnor. Det vet man, eftersom man hittat vackra glaspärlor i kvinnogravar. Pärlorna tillverkades av glasmassa i många olika färger. Tidigare trodde man att pärlorna var köpta i fjärran länder, men nu vet man att många tillverkades i Norden, bland annat i Ribe i södra Jylland och i Birka vid Mälaren. Glasmassan var dock importerad. Förutom glaspärlor så tillverkade an pärlor även av bergkristall, bärnsten och ädelmetaller som silver och guld.

Lyckoamuletter

Precis som många nu för tiden, bar vikingarna amuletter som skulle ge dem lycka. En vanlig amulett var en torshammare i ett hänge om halsen. Guden Tor hade en hammare, som kallades Mjölner, och eftersom Tor var den starkaste guden, var det inte så konstigt att vikingarna försökte låna lite kraft av honom genom att bära en liten kopia av hans hammare.

Under vikingatiden kom kristendomen till Norden. Då blev det kristna korset vanligt, både på runstenar och i andra bilder. En vanlig amulett blev då hängkorset, som antingen kunde vara gjutet i ett stycke eller ha en Jesusfigur i så kallat filigranarbete. Filigran görs med tunna trådar som löds fast i den form man vill ha. Trådarna kan vara snodda eller präglade med räckor av pärlor; andra tekniker som användes för att smycka ut föremål var granulation, det vill säga att små korn av guld löddes fast på smycken. Det finns en berömd gjutform som påträffats i danska Trendgård, i vilken två kristna kors och en Torshammare kunde gjutas i samma stöpning!

Den kristna, romanska stilen trängde ut den inhemska stilen i mer officiella sammanhang men djurornamentiken kom länge att bevaras i folkkonsten – i träföremål och på textilier.

Relaterade berättelser

  • 7_listing

    Peredslava

    Genom en krukmakerskas personliga berättelse skildras villkoren för trälar under vikingatiden. En text som belyser skandinaviskt slaveri och slavhandel. Berättelsen utspelar sig vid byn Järrestad, strax utanför Simrishamn.

    Läs berättelsen

Källredovisningar

Litteratur

Din kulturhistorie. 1991

Olsson, Jonas. Med Arne på vikingatiden. 1987

Steinsland, Gro. Människor och makter i vikingarnas värld. 1998

Söderberg, Bengt. Diverse material.

Vikingatidens ABC. 1995


Skriv ut (utskriftsvänligt format)

Tipsa en vän om den här texten