Järnåldern

Under 600-talet före vår tidräknings början blev klimatet i sydskandinavien svalare och fuktigare. Sandjordarna började nu ge bättre gräsbete och större skördar. Runt år 500 f.Kr. börjar i vår del av världen den period som kallas järnåldern.

Den delas upp i den äldre järnåldern (cirka 500 f.Kr. till 400 e.Kr.) och en yngre del (400 e.Kr. till 1050 – där vikingatiden utgör den sista delen av järnåldern från omkring år 800 e.Kr.). Järnåldern delas också upp i andra perioder, som t.ex. romersk järnålder. Till skillnad mot den exklusiva metallen brons, så var järnet en metall som fanns över mycket större områden och som betydligt fler lärde sig bryta, smälta och smida till redskap och vapen. Järnet gav denna tidsålder sitt namn.

Bostad och stall under samma tak

De kallare vintrarna gjorde det nödvändigt att stalla en del av boskapen och man byggde därför hus där bostad och stall kombinerades. Under slutet av bronsåldern och framförallt under järnåldern sprids kunskapen om gödslets förträffliga inverkan på åkerbruket och därmed kunde man börja bo kvar på samma plats och utnyttja samma åkrar under längre tid än förr. Efter ett par hundra år eller mer, så flyttades gården eller byn. De ”vandrande byarnas” tid var trots allt inte över.

Spridd bebyggelse och få gårdar

Bebyggelsen i Skåne var troligen baserad på en eller ett par jordbruksgårdar. Fram till 200–300-talet fanns det antagligen en spridd bebyggelse, ibland små husklungor snarare än byar. Om detta vet vi ännu litet, men i Jylland däremot fanns det byar redan under århundradena närmast före vår tideräknings början. I Halland har arkeologer funnit en by med storgårdar (Brogård utanför Halmstad) som möjligen grundades omkring 100 e.kr. I Skåne blir tendensen till att större bosättningar bildas tydlig under 300–400-talet e.Kr. Det är då det börjar gå allt längre tid mellan flyttningarna än förr, samtidigt som bosättningarna blir större än vad de varit tidigare.

Arkeologer har även gjort fynd av romerska föremål, t.ex. glas och silvermynt, i Skåne, där människorna haft kontakter vitt omkring, fast även med områden i det nära grannskapet, som alltså södra Östersjöområdet samt Bornholm och Själland.

Ny brukbar mark

Klimatet passade bokträdet som börjar breda ut sig i Skåne under den här tiden.
Råg börjar odlas i Skåne och man går mer och mer över till ett odlingssystem med odling och träda. I norra Skåne röjs ny mark, bland annat i Hässleholmsområdet.

Fynd vittnar om kontakt med andra länder

Genom fynd av dräktspännen, vapen, smycken och många andra fynd kan man se att Skåne haft kontakter med områden vid södra Östersjön. Arkeologer har även gjort fynd av romerska föremål, t.ex. glas och silvermynt, i Skåne, där människorna haft kontakter vitt omkring, fast även med områden i det nära grannskapet, som alltså södra Östersjöområdet samt Bornholm och Själland. Föremålen var ofta gåvor eller tributer.

Ökad bebyggelse och framställning av järn

Under den s.k. romerska järnålden, d.v.s. år 0–400 e.Kr., skedde en expansion av både bebyggelse och odlingsmark i samband med en klimatförbättring. Järn och järnframställning växer i betydelse, samtidigt som importen av brons minskar. Järnmalm fanns i landskapet, precis som flinta. Järnmalmen i mellersta och norra Skåne bidrog till att dessa områden blev mer attraktiva.

Större bild

Svärd från järnåldern, arkeologiskt fynd från Skandinavien. © Typoform

För de människor, t.ex. hövdingar, som fått sin makt och status genom bronsimport och bronshantverk har nog järnets intåg fört med sig en omvälvning. För att säkra tillgången på brons krävdes också ett vidsträckt kontaktnät, som blev allt svårare att upprätthålla.
Under de första 400–500 åren av järnåldern verkar det som om folket levde utan några stora, mäktiga hövdingar – det tydligt skiktade bronsålderssamhället hade ju kollapsat. Till exempel är husen och gravarna blygsammare än förr. Från och med 200 e.Kr. kan vi med hjälp av fynden urskilja ett elitskikt i samhället på nytt.

Gravlämningar

Från de närmaste århundradena e.Kr. förekommer rika gravar efter storbönder – hövdingar – och rika kvinnogravar. I Öremölla på sydkusten har arkeologer undersökt en grav efter en man som brändes i full vapenutrustning och sedan lades i ett bronskärl från Romarriket. I graven fanns glasbägare, sil och en skopa av brons. Föremål som även ingick i rika romares dryckesserviser. I trakten av Köln i dagens Tyskland tillverkades många av glasen.

Kriget var troligen en viktig del av tillvaron för järnåldersfolken och sannolikt fanns det ritualer kring kriget och krigarna. De stora vapenoffer som sker från 200 e.Kr. och framåt, talar om en delvis annorlunda, mer yrkesmässig och troligtvis med en stark romersk påverkan på krigföringen. Möjligen har krig utspelats på grund av krav på markområden.

Handelscentrum och kultplats i Uppåkra

På 400-talet förändras levnadsvillkoren i Sydskandinavien. En ny klimatförsämring inträffar. I Mellaneuropa är det en orolig tid efter Romarrikets fall. Här runt Östersjön uppstod fientligheter mellan olika grupper. Några kilometer sydväst om Lund görs sedan 1990-talet utgrävningar av en mycket stor järnåldersboplats, Uppåkra, där människor bott under lång tid. Boplatslämningarna täcker en yta på mer än 40 hektar. Man har byggt nya hus ovanpå rasmassor av tidigare hus. Fynden från utgrävningarna är rika. Uppåkra, som antagligen var Lunds föregångare, var både ett stort handelscentrum, en kultplats och där fanns även en storhövdings bostad. Det var ovanligt på järnåldern i Skåne att en och samma boplats haft sådana mycket speciella aktiviteter under en tidsrymd på i stort sett 1000 år.

Religiöst centrum i Vä

En annan viktig plats var Vä i nordöstra Skåne. Namnet Vä betyder ’helig plats’ – här var troligen ett tidigt religiöst centrum. Väster om den nuvarande byn har man hittat omfattande boplatslämningar från järnåldern.

Småriken och bygderiken

Skåne var under yngre järnålder ett landskap bestående av småriken eller bygderiken. Dessa blev troligen färre under loppet av järnåldern. Det största av de skånska områdena var ett sammanhängande bosättningsområde längs större delen av väst- och sydkusten. Det var den mest utbredda av alla liknande småregioner i Sydskandinavien. Det var i den här regionen som Uppåkra fanns.
Men det fanns också andra bosättningsområden i Skåne under yngre järnålder. Ett sträckte sig runt Bjärehalvön och en del av Skälderviken och vidare upp längs Rönne å. Ett annat område omfattade Kristianstadsslätten med Vä som ett troligt centrum för makten.

Gravskick

Seden med brandgravar på bronsåldern blev under järnåldern avlöst av traditionen att begrava de döda obrända med rika gravgåvor. Under yngre järnålder, från folkvandringstid (ca 400–550) över vendeltid (ca 550–800) till och med vikingatid (ca 800–1050) började man markera gravarna med resta stenar eller stensättningar, exempelvis skeppsättningar. Under vikingatiden verkar det som om gravskicket blev regionalt präglat: till exempel skelettbegravningar i väster och brandgravar i sydöst.

Ales stenar

Under järnåldern restes 59 stora stenblock på en brant ås invid havet i sydöstra Skåne. Denna s.k. skeppsättning, som vi i dag kallar Ales stenar, uppfördes någon gång mellan 500- och 700-talen. Varför de restes vet vi inte. Kanske som ett minnesmärke, kanske för astronomiska beräkningar.

Gravfält

Skånes största gravfält från järnåldern finns vid Vätteryd söder om Sösdala. Här fanns ursprungligen omkring 600 gravstenar, ett hundratal finns kvar i dag. Gravfältet ligger utanför landskapets bästa odlingsområden och har tolkats som ett bygdegravfält för flera bosättningar som byggde sin ekonomi på järnhantering och boskapsskötsel.

Under de kommande århundradena skulle både järnet och boskapsskötseln fortsätta att ha stor betydelse för folket i Skåne.

Källredovisningar

Skansjö, Sten. Skånes Historia, 1997.


Skriv ut (utskriftsvänligt format)

Tipsa en vän om den här texten