Järnhantering och tillverkning

Runt 500 f.Kr. börjar järnåldern här i Norden, eftersom det var då tekniken att framställa järn kom till våra breddgrader. Järnålderns början och längd varierar i olika delar av världen. I t.ex. Främre Orienten inleddes den drygt 1000 år f.Kr.

Konsten att hantera och bearbeta järn spred sig relativt snabbt och omkring år 1 e.Kr. så pågick framställning av järn i flera områden i södra Sverige.

Järnet börjar ersätta brons och sten

Järnet kom därefter successivt att ersätta föremål som framställdes i sten och brons. Järnet blev den första metall som spreds hos en större del av befolkningen. Men det var inte förrän under vikingatiden och medeltiden som framställningen av järn verkligen tog fart.

Järnets fördelar

Människorna som levde under den här tiden var vana vid att arbeta med andra material, t.ex. brons eller flinta. Det fanns stora skillnader mellan hur man bearbetade brons, som man göt, och hur man hanterade järn, som man smidde.

Järn framställdes under järnåldern ur sjö- och myrmalm.

Men järnet hade många fördelar. De nödvändiga råvarorna för att producera järn fanns tillgängliga på många platser i Sverige och efterhand upptäckte människor allt fler användningsområden.

Varifrån fick man järn?

Var fick man då järn ifrån om man inte importerade det ifrån omvärlden? Järn framställdes under järnåldern ur sjö- och myrmalm. Malm, som är en mineral, fanns rikligt på botten av sjöar, sjömalm, eller i kärr då den kallas myrmalm.

Sjömalm

Sjömalm bildades på sjöbottnar i näringsfattiga sjöar, den fanns i flera olika former, en del såg ut som mynt och kallas därför penningmalm. Det var inte ovanligt att man hämtade upp sjömalm från botten på sjöar under vintern genom vakar som man slog upp i isen.

Myrmalm

Myrmalm kunde man finna i kärr, den var antingen mjukt gyttjig eller hård i konsistensen. Det var lätt att komma åt myrmalmen, som kunde grävas eller hackas upp.

Vissa områden i Sverige hade stora förekomster av malm, inte minst det område som idag utgör Småland. Men även i andra områden, t.ex. i nuvarande Skåne, användes sjö- och myrmalm för att framställa järn.

Användningen av blästerugn

När man framställde järn ur malm så använde människorna under järnåldern en enkel ugn som kallas blästerugn. Blästerugnen var en egentligen en grop i marken, ca 80 cm djup, som vanligtvis omgavs av sten och lera.

För att uppnå höga temperaturer i ugnen blåste man in luft i ugnen med hjälp av en blåsbälg. Bälgen var konstruerad så att luft pumpades in i blästerugnen, antingen med hand- eller fotkraft.

I Skåne har spår efter järnframställning hittats på åtskilliga platser. Flest spår finns det i norra Skåne som är något av en dansk motsvarighet till Bergslagen.

Skogen viktigt i järnframställningen

Men innan man kunde börja använda ugnen fanns det mycket att göra.
Först och främst måste man hämta malmen från en sjö eller ett kärr. Därefter skulle malmen torkas. Sedan följde ett arbetsmoment som krävde att människorna hade gott om skog så att de kunde hugga ved, det behövdes nämligen mycket bränsle i form av träkol för att framställa järn. Dessutom gick det åt mycket ved för att rosta malmen.

De områden som var bäst lämpade för att framställa järn var alltså de där det fanns gott om skog, och där det fanns mycket sjöar eller kärr som kunde hitta malm i.

Goda tillgångar i Skåne

Men malm var aldrig någon bristvara. Det som avgjorde hur mycket järn man kunde framställa var hur god tillgång man hade på skog. I Skåne har spår efter järnframställning hittats på åtskilliga platser. Flest spår finns det i norra Skåne som är något av en dansk motsvarighet till Bergslagen.

Många bönder i det skogs och myrmalmsrika Göinge erlade sin skatt i form av smidesjärn. För att trygga tillgången till det skånska järnet byggdes flera borgar i detta område under 1200-talet.

Flera steg i tillverkningen av järn

När man hade huggit veden så skulle en del av den kolas till träkol, vilket man gjorde genom en speciell förbränningsteknik med begränsad syretillgång. Kvar fick man träkol, (jmf. med dagens grillkol).

Träkol

Kolen var lätt att tända och gav en högre värmegrad än vanlig ved. Att hugga ved och framställa träkol var tidsödande arbete. Därefter kunde man dock börja med att rosta malmen.

Att rosta malm

Att rosta malmen var ett nödvändigt arbete eftersom svavel och kristallvatten då brändes bort. Om det fanns vatten kvar i malmen när man började hetta upp malmen i ugnen kylde vattnet ner hela processen, vilket resulterade i att det inte blev tillräckligt varmt i blästerugnen för att framställa järn. Anledningen till att man var tvungen att bränna bort var svavlet var att om det fanns kvar kunde man inte smida med järnet. Malmen rostades genom att man lät den ligga ovanför en öppen eld, då avdunstade vattnet och svavlen.

Träkol och malm varvat i blästerugn

När man så hade tillverkat träkol, och rostat malmen, kunde själva processen med att framställa järn ur malmen börja. Det gjorde man genom att lägga träkol och malm varvat om vartannat i blästerugnen (dvs. gropen i marken). Träkolen och malmen sjönk nedåt i ugnen mot botten, och efter ca. 4-8 timmar hade det bildats en glödande järnklump.

Vad som hände under timmarna i blästerugnen var att malmen reducerades, dvs. renades från olika biprodukter.

Reducering och rening

Reduceringen, eller reningen, skedde vid olika delar, och vid olika temperaturer, i ugnen allt eftersom malmen och träkolen sjönk mot botten. Järnet smälte inte, istället klumpade det ihop sig till en glödande seg klump.

Mästersmeden som tillverkade de förnämsta svärdsklingorna var en aktad och mytomspunnen person. Hans hantverk förknippades med magi och övertro.

Den färdiga järnklumpen, som låg på botten av ugnen, kunde väga allt mellan två och åtta kilo. Den togs glödande ur blästerugnen och hamrades mot en flat sten. Genom att göra det slog man ut den sista slaggen (metallrester).
Därefter kunde man använda den sega varma järnklumpen direkt för att smida vapen eller andra redskap.

När man hade plockat ut den glödande järnklumpen från blästerugnen fanns det kvar slaggprodukter på golvet i ugnen. Till att börja med var slaggen, till skillnad från järnet, flytande. Men detta stelnade sedan, och då kunde människorna rensa ugnen från den stela slaggen innan de på nytt, om de så önskade, började om med hela processen.

Vem framställde järn?

Vem var det då som sysslade med järnframställning? Fanns det en speciell smed i järnåldersbyn, eller kunde vem som helst smida? Att framställa järn var ett komplicerat arbete. Man var tvungen att veta vilken sorts malm som var lämplig att använda, vilken temperatur som blästerugnen skulle hålla, hur mycket luft som skulle blåsas in i ugnen osv.

Bönder framställer för husbehov

Fast det var ett ganska avancerat arbete att framställa och smida järn så var det många bönder som så småningom lärde sig att behärska konsten. Åtminstone enklare järnföremål till husbehov. I anslutning till deras gårdar har de arbetat med att framställa järn, och sedan har de smitt olika små redskap såsom knivar, och skäror.

Vapen och klingsmide

Trots att bönderna smidde flera olika föremål fanns det ändå smeder som arbetade med ett specialiserat smide, såsom vapen- och klingsmide.

Man vet inte ännu riktig hur tidigt smederna började arbeta i verkstäder med att skapa mera professionellt utförda järnhantverk. Kanske var det så att det smide som var specialiserat i form av svärd och klingor till att börja med importerades.

För att uppnå en specialisering krävdes det ekonomiska möjligheter att försörja hantverkare, en utvecklad tradition och nya idéer. En sådan specialisering kan ha ägt rum redan under två- och trehundratalen på vissa platser.

Mästersmeden

Mästersmeden som tillverkade de förnämsta svärdsklingorna var en aktad och mytomspunnen person. Hans hantverk förknippades med magi och övertro. I eddadiktningen var den främsta av alla smeder vid namn Regin.
I mycket rikt utrustade gravar från vikingatiden finner vi ibland smedens redskap, tillsammans med vapenutrustning. Detta beror knappast på att den gravlagde var både smed och krigare; kanske var han ingetdera. Men han hade makten att både låta tillverka vapen och att förse sina krigare med dem.

Källredovisningar

Litteratur

Berglund, Björn och Roger Engelmark. ”…där skogen får vika för odlad bygd”, I: Forskning och framsteg. 1987:4, s. 12-21.

Magnusson, Gert, ”…och bonden smider järn tillhusbehov”, I: Forskning och framsteg 1987:4, s. 26-28.

Magnusson, Gert, ”Direkt järnframställning i Sverige”. Länkar till vår forntid – en introduktion i Sveriges arkeologi. Höganäs 1988.

Svensson, Wilhelm. Järnet. Dess historia, järnmalmer, och bearbetningsmetoder. Norrköping 1955.


Skriv ut (utskriftsvänligt format)

Tipsa en vän om den här texten