Källor kring skandinaviskt slaveri

I Skandinavien kallades slaveri för träldom. Källor som belyser slaveriets omfattning och betydelse i det skandinaviska samhället är av ganska sent datum, och de är ofta svårtolkade. De skriftliga källorna består av vittnesmål från utomstående personer som antingen stött på skandinaver utomlands, eller som besökt Skandinavien.

Det skandinaviska materialet består främst av sagalitteraturen inklusive den isländska litteraturen, medeltidens landskapslagar och landslagar samt bevarade urkunder i form av testamenten och gåvobrev.

En urkund är ett ursprungligt dokument som har värde som kunskapskälla eller bevis.

I det arkeologiska källmaterialet har främst gravarna och gravfälten uppmärksammats, eftersom dessa kan ge en mer direkt kunskap om sociala skillnader.

Boplatsmaterial och bebyggelsehistoriska analyser är i detta avseende mer svårtolkat, och ger i nuläget kanske främst redskap för att förstå samhällsorganisation i ett något vidare perspektiv.

Källkritiska problem

Det finns specifika källkritiska problem förknippade med vart och ett av dessa material.

För att skapa en helhetsbild av slaveriet i Skandinavien måste de olika källmaterialen kombineras, vilket skapar problem eftersom en och samma forskare sällan har expertkunskaper inom flera ämnesområden.

Det bör påpekas att det knappast finns någon total enighet kring slaveriets uppkomst och utveckling i Skandinavien, eller dess betydelse för samhället i stort.

Slaveriets ursprung i Skandinavien

Det är möjligt att olika former av slaveri har förekommit redan under bondestenåldern, men det har inte kunnat påvisas med säkerhet.

Några helt säkra belägg finns inte heller för att slaveri förekommit på bronsåldern, men de monumentala bronsåldershögarna som byggdes under äldre bronsålder (cirka 1500 till 1000 f. Kr) uppfattas ibland som ledtrådar för att slaveri förekom vid denna tid.

Det råder ingen tvekan om att bronsålderssamhället var både komplext, ojämlikt och att dess eliter hade vidsträckta kontaktnät.

Under yngre bronsålder och förromersk järnålder, det vill säga tiden f. Kr., tycks betydelsen av dessa kontaktnät minska betydligt och det förekom inte längre så påtagliga manifestationer av social ojämlikhet; det vill säga stora högar uppfördes inte, och gravarna utrustades inte med så exklusiva föremål.

Det är troligt att slaveriet under denna period var av relativt sett begränsad omfattning. Säkra belägg för slaveri härrör samtliga från tiden efter Kr., och materialet blir mer omfattande från och med vikingatiden.

När sedan de nordiska skriftliga källorna blir fler under tidig medeltid, så finns sammantaget ett ganska mångfasetterat material att arbeta med. Det vill säga ett material med olika infallsvinklar.

Gravarnas vittnesbörd

Den kanske mest kända skriftliga källan som behandlar slaveri med koppling till Skandinavien, är den arabiska resenären Ib’n Fadlans reseskildring. Här finns en detaljerad beskrivning av begravningsceremonier som han observerade vid floden Volga i Ryssland omkring år 920. Den avlidne och hans följe uppges vara Rus, vilket anses betyda att de var svear.

Enligt skildringen tillfrågades den avlidnes slavinnor vem av dem som ville dö tillsammans med sin herre. En av dem accepterade. Den dag då likbålet skulle tändas drogades slavinnan, varpå hon avlivades genom strypning och knivhugg. Därefter lades hon tillsammans med den avlidne på en båt, som sattes i brand.

Flera gravar spridda i de nordiska länderna har grävts ut som kan relateras till denna berättelse.

  • I Gerdrup på norra Själland har en grav från 800-talet undersökts, där könsrollerna emellertid var de motsatta. En kvinna hade gravlagts med vapen och bredvid var en manlig slav gravlagd, bunden till händer och fötter, och med knäckt nacke.
  • I en grav i Fjälkinge i nordöstra Skåne, som dateras till 900-talet eller tidigt 1000-tal fanns två skelett, varav det ena låg i normalt läge på rygg, medan det andra låg med uppdragna ben; denna individ hade halshuggits, och båda hans fötter hade skurits av och tagits bort.

Slaveri hör dessvärre inte historien till. Människohandel förekommer över hela världen på 2000-talet. Enligt FN-organet ILO, International Labour Organization, är antalet slavar minst 12 miljoner över hela världen (2005). Av dessa finns omkring 360’000 i industriländerna. Läs mer

I flera västskånska gravfält från vikingatid, exempelvis i Lockarp utanför Malmö, finns dels skelettgravar, dels brandgravar.

Brandgravar betecknar gravplatser där de döda kremerats, d.v.s. bränts. Skelettgravar är gravar där den döde placerats utan kremering. Brandgravarna kan antas representera individer med lägre social status, och i en del fall var sådana gravar också nedgrävda i skelettgravens jordfyllning.

I dessa fall ligger det nära till hands att tänka sig att seden påbjöd att de avlivades och kremerades som offer eller följeslagare till den avlidne ägaren.

Även om det är problematiskt att dra slutsatser utifrån hur rikt gravgods det finns i en grav, så kan det konstateras att slavoffer förekommer i både rikt utstyrda gravar såväl som sparsamt utrustade gravar, vilket tyder på att slavägandet var vanligt bland breda befolkningsskikt, och inte bara inom en social elit.

Även om gravar med människooffer är vanligare under yngre järnålder och främst då vikingatid, så kan sedvänjan spåras tillbaka till äldre romersk järnålder, det vill säga de första århundraden e. Kr.

Det äldsta exemplet är en dubbelgrav som starkt påminner om de nämnda som var belägen i ett stort gravfält - Slusegård - på Bornholm.

Tacitus

Den romerska ämbetsmannen Tacitus (f. ca 55 e.Kr., d. efter 117) skriver i sin skildring om germanerna under det första århundradet e.Kr., i första hand mer allmänt om folken i norra Europa. Skildringen är dock av stort intresse, inte minst för att han jämför slaveriet bland dessa folk med slaveriet i romarriket:

“Sina övriga trälar använda de inte så som vi romare, vilka noga fördela göromålen på tjänstefolket: hos dem rår varje träl om en egen boplats och egna husgudar. Husbonden ålägger honom, att såsom en arrendator måste göra hos oss, lämna en viss kvantitet spannmål, en del boskap eller kläde, och blott i så måtto är trälen underlydande.

I övrigt utföra hustru och barn hemmasysslorna. Endast sällan förekommer det att en träl bestraffas med prygel, bojor eller tvångsarbete; det händer visserligen att de slå ihjäl en träl, men detta sker inte för att upprätthålla en sträng husordning utan i uppbrusande vrede, såsom när man dräper en ovän, blott med den skillnaden, att straff uteblir”.

Enligt Tacitus så fungerade slaveriet i norra Europa vid denna tid på ett sätt som snarast påminner om det medeltida landbosystemet, medan hushållsslaven var ovanligare. Som vi skall se har han troligen bortsett från att så kallade hushållsslavar fanns på åtminstone större gårdar vid denna tid.

Det har också föreslagits att Tacitus förväxlat slaveri med någon närbesläktad form av livegenskap, eftersom slaveriet kunde bedrivas i många varierande former.

Livegenskap är en form för slaveri kan man säga eftersom bönderna inte fick flytta eller byta arbete utan godsägarens tillåtelse. Livegenskapen i Ryssland avskaffades inte förrän 1861.

En bebyggelsearkeologisk modell

Under senare år har historiker och arkeologer i större utsträckning intresserat sig för sociala frågeställningar och samhällsutveckling i sin forskning.

En analys av järnålderns samhällsutveckling i sydnorska Romerike visar på företeelser och tendenser vars huvuddrag känns igen också från andra håll, och som med vissa variationer kan tänkas vara giltiga för skandinaviskt eller nordeuropeiskt område.

Kring år 200 e.Kr. gick samhällsutvecklingen in i ett skede då många gårdsherrar blivit starka och mäktiga. En ökad konkurrens mellan dessa, och mer krigföring och plundring överhuvud taget, ledde till att antalet krigare på de större gårdarna blev allt fler.

Som en konsekvens av detta växte behovet av större resurser. För att skapa sådana resurser behövde mer land odlas upp, och detta skedde troligtvis i hög grad genom att slavarbetskraft röjde och odlade upp områden i utkantsområden. Detta ledde till att delvis nya beroendeförhållande mellan slav och gårdsherre skapades, kanske av den art som Tacitus nämnde.

Ett viktigt “bevis” på att slavar användes för röjning och uppodling baseras på förhållandet att det finns så många välbevarade gravar från perioden i denna del av Norge, som är synliga ovan mark. Vid de större gårdarna anlades gårdsgravfält.

Mindre gårdar från samma tid har undersökts ett stycke från de större, där det inte fanns några gravar alls.

Gårdsgravfälten anses då ha haft fler betydelser än vi vanligen tänker oss idag; gravläggningen innebar bland annat att ett slags förhållande upprättades mellan gården och de som bodde där, och visade på deras rättighet och tillhörighet till gården.

Slavar fick inte uppföra gravar på de smågårdar som de odlade upp eftersom de inte ägde dem, och dessutom inte hade rättsligt giltiga släktband.

Den norska modellen antyder att utvecklingen från slaveri mot andra former av beroendeförhållande ägde rum fortlöpande under järnåldern.

I och med att slavarna lokaliserades ut till egna, mindre gårdsenheter, är det troligt att deras status förändrades, att de frigavs men att jorden de brukade fortfarande tillhörde någon annan. Samtidigt ledde krigföring och regelrätt slavjakt till att ny slavarbetskraft fortlöpande kom in i systemet.

Den internationella slavhandeln

De plundringsraider runt om i Europa som vikingarna senare utförde, och som är väl kända från en rad skriftliga källor eftersom de drabbade områden där skrivkunnigheten var mer utbredd, syftade inte bara till att röva värdefulla föremål.

De var också expeditioner på jakt efter slavar som var eftertraktade handelsvaror internationellt sett. I sagalitteraturen finns många passager som låter antyda att människorov periodvis kan ha utgjort den kanske största inkomstkällan.

Hedeby

Denna handel bedrevs sannolikt på de stora handelsplatserna som Hedeby i Jylland och förmodligen också på Birka i Mälaren, och tidvis förmodligen i ganska stor skala.

Förhållandena i Hedeby har i korthet beskrivits av ärkebiskopen Rimbert i ärkestiftet Hamburg-Bremen som besökte platsen under 800-talets andra hälft, och som särskilt uppmärksammade att det fanns många kristna bland slavarna.

Annars finns det skäl att tro att ännu fler slavar i Hedeby härrörde från slaviska stammar, och att slavjägare levererade sina offer till ryska och skandinaviska köpmän som förde dem till platser som Hedeby, eller platser som fungerade som mer tillfälliga marknadsplatser. Där såldes de ibland vidare till slavhandlare som förde dem till de stora slavmarknaderna i söder; Verdun i Frankrike och León i Spanien anses ha varit sådana platser. Därifrån kan de ha sålts vidare till det moriska Spanien, alltså den muslimska delen av Spanien, eller Nordafrika.

En annan slavrutt som i hög grad involverade nordborna gick utmed de stora floderna i Ryssland och vidare österut. En stor efterfrågan på slavarbetskraft fanns exempelvis inom kalifatet i Bagdad. Ett kalifat är ett rike som styrs av en kalif. En kalif är en titel för överhuvudet inom den islamska världen.

Det är troligt att många av de arabiska silvermynt som påträffats runt om i länderna kring Östersjön skall ses i ett sådant perspektiv; att de utgjorde betalning för slavar.

Relaterade berättelser

  • 7_listing

    Peredslava

    Genom en krukmakerskas personliga berättelse skildras villkoren för trälar under vikingatiden. En text som belyser skandinaviskt slaveri och slavhandel. Berättelsen utspelar sig vid byn Järrestad, strax utanför Simrishamn.

    Läs berättelsen

Källredovisningar

Litteratur

Birkeland, H. 1954. Nordens historie i middelalderen efter arabiske kilder. Oslo.

Fenger, P. A. 1910. Ansgars levnad. Översatt av P.A. Fenger, noter av H. Olrik. Köpenhamn.

Hoff, A. 1997. Lov og landskab. Landskabslovenes bidrag till forståelsen af landbrugs- och landskabsudviklingen i Danmark ca. 900 - 1250. Aarhus.

Iversen, T. 1994. Trelldommen. Norsk slaveri i middelalderen. Historisk institutt. Universitetet i Bergen 1994. Bergen.

Maso Karras, R. 1988. Slavery and society in Medieval Scandinavia. Yale.

Olsson, M. Vikingatida träldom. Om slaveriets plats i Skandinaviens ekonomiska historia. Lund Papers in Economic History. No. 67, 1999. Department of Economic History, Lund University. Lund.

Skre, D. 1998. Herredømmet. Bosetning og besittelse på Romerike 200 - 1350 e. Kr. Acta Humaniora 32. Oslo.

Svanberg, F. 2000. Vikingatiden i Skåne. Lund.

Svanberg, F. 2003. Death Rituals in South-East Scandinavia AD 800-1000. Decolonizing the Viking Age, vol. 2. Acta Archaeologica Lundensia in 4o No 24. Stockholm.

Söderberg, B. (red.). I tryck. Järrestad. Huvudgård i centralbygd. Riksantikvarieämbetet Arkeologiska undersökningar Skrifter nr 51. Stockholm

Tacitus. Germania. 1960. Originalets text med svensk tolkning jämte inledning och kommentar av Alf Önnerfors. Stockholm.

Wikander, S. 1978. Araber Vikingar Väringar. Lund.

Digital media

“slavery”. I: Encyclopædia Britannica, 2006.


Skriv ut (utskriftsvänligt format)

Tipsa en vän om den här texten