Länsstyrelsen

In på 1900-talet var de flesta landshövdingarna i Sverige adelsmän. Posten som landshövding gav mycket makt och prestige och besattes normalt av adelsmän, ofta med militär bakgrund.

Malmöhus län fick sin förste icke-adlige landshövding 1939, då Arthur Thomson tillträdde ämbetet, medan Kristianstads län redan 1923 fick sin första icke-adlige landshövding genom Johan Nilsson.

Först kungens förlängda arm…

I äldre tid ansågs det vara en fördel om landshövdingen inte hade för nära relationer till sitt län. Landshövdingen skulle först och främst vara konungens företrädare i länet och se till att kronans intressen tillvaratogs. Utvecklingen mot att landshövdingen skall vara inte bara regeringens företrädare utan även förespråkare för sitt län kom först senare.

Landshövdingarna var s.k. förtroendeämbetsmän, det vill säga de var direkt avsättliga utan föregående dom. Konungen skulle ha möjlighet att direkt ersätta en landshövding som inte på ett tillfredsställande sätt fullföljde regeringens intentioner. I verkligheten var det dock mycket sällsynt att en landshövding avsattes. Kungens personliga inflytande över utnämningarna av landshövdingar kom dock att vara stort in på 1900-talet. En benämning på landshövdingen och länsstyrelsen som länge användes var “konungens befallningshavande”, förkortat KB.

… sedan länets främste förtroendeman gentemot regeringen

Under 1800-talets lopp fick landshövdingarna en självständigare ställning i förhållande till regeringen. Det var inte ovanligt att landshövdingar samtidigt var riksdagsmän, och i denna egenskap hade de inte bara en möjlighet att gynna sitt län utan också framföra kritik mot regeringspolitiken. Detta ledde till att landshövdingens roll förändrades, från att först och främst vara regeringens förlängda arm, till att även vara länets främste förtroendeman i förhållande till centralmakten i Stockholm.

Kommunalreformerna 1862

Före kommunalreformerna 1862 då Sveriges styre delades in i tre nivåer (staten, landstinget och kommunen), var det en viktig uppgift för landshövdingen att skapa möjligheter för samarbete mellan socknar och städer etc. Detta medförde många resor inom länet och sammankomster med företrädare för länets invånare. Länsstyrelsen, med landshövdingen som chef, var före 1862 länets enda civila myndighet vid sidan av kyrkan och rättsväsendet. Detta innebar att så gott som alla frågor handlades av länsstyrelsen. Efter 1862 överfördes många frågor från länsstyrelsen till kommuner och landsting.

Hushållningssällskapen

Inom de olika utvecklingsprojekt som sattes igång under 1800-talet var landshövdingen ofta en pådrivande kraft. Ett exempel på detta är hushållningssällskapen där landshövdingen ofta spelade en ledande roll. Målsättningen för hushållningssällskapen var att intressera bönderna för nya och bättre odlingsmetoder och nya växtslag och sorter samt främja husdjursskötseln. Därtill skulle sällskapen verka för bättre undervisning och utbildning.

Stort militärt ansvarsområde

Även om landshövdingen inte hade någon militär befälsrätt, var hans ansvar för militära frågor ändå stort. Inom det militära indelningsverket svarade länsstyrelsen för att rusthållare och rotebönder fullgjorde sina skyldigheter. Dessa arbetsuppgifter bestod till 1901 då det militära indelningsverket avvecklades.

Nordisk jämförelse

Landshövdingeämbetet har i Sverige alltid varit ett av rikets högsta ämbeten och medfört en hög social ställning. En nordisk jämförelse visar att den svenske landshövdingens position varit starkare än de danska amts- och de norska fylkesmännens.

Högavlönade

Lönemässigt har de tillhört landets högst betalda ämbetsmän, och landshövdingarna i Malmöhus län hade tillsammans med kollegorna i Göteborgs och Bohus län dessutom en något högre lön än sina kollegor i övriga län.

Större bild

Länsstyrelsernas organisation i Skåne under perioden 1719 till och med 1918.

Länsförvaltningen

Landshövdingens ställning var som framgått ovan utomordentligt stark, och han avgjorde ensam alla ärenden.

Landssekreterare och landskamrerare

I den landshövdingeinstruktion som utfärdades 1734 bestämdes det visserligen genom lagstiftning att alla ärenden skulle kontrasigneras av landssekreteraren eller landskamreraren, dvs att sekreteraren eller kamreraren också skulle skriva under beslutet innan det kunde träda i kraft.

Landskansli och landskontor

Fördelningen av ärendena mellan landskansli, med landssekreteraren som chef, och landskontor – där landskamreraren var chef – var i instruktionerna inte helt entydig, men i praktiken handlade landskamreraren skattefrågor och andra kamerala ärenden, ärenden rörande försvaret med undantag av värvning och annan rekrytering, inventeringar hos länets befattningshavare samt annan förvaltning av kronans medel.

Övriga ärenden såsom polisärenden, fångar och lösdrivare, fattigvård, hälsovård, kommunikationer, näringslivsfrågor med mera handlades av landssekreteraren. Som biträden tillkom efterhand landskanslister och länsbokhållare.

Få anställda

Den centrala länsförvaltningen (se illustration) var som synes liten, och så sent som 1908 hade länsstyrelsen i Malmöhus län bara åtta ordinarie tjänstemän utöver landshövdingen själv.

Debatt om organisationen

Under 1800-talets lopp ställdes länsstyrelsernas organisation alltmera under debatt. Från liberalt håll kritiserade man den närmast enväldiga ställning som landshövdingarna hade och krävde reformer. Kritiken mot länsstyrelserna kopplades samman med kraven på kommunalt självstyre.

1855 utfärdades en ny instruktion där landssekreterarens och landskamrerarens ställning stärktes genom att de fick rätt att reservera sig (anmäla att de inte höll med landshövdingen) mot landshövdingens beslut. I övrigt ändrades länsstyrelsernas organisation obetydligt.

Samhällsutvecklingen förändrar arbetssätt och organisation

Det blev istället den snabba samhällsutvecklingen som från och med 1800-talets andra hälft kom att förändra länsstyrelsens organisation och arbetssätt.

Som redan nämnts var antalet tjänstemän mycket litet, och de fick allt svårare att hinna med den ökade mängd av ärenden som samhällets utveckling medförde. Man försökte lösa detta genom att vissa ärenden överfördes till andra myndigheter, men också genom att till länsstyrelsen knyta experter av olika slag.

Den lokala förvaltningen

Kronofogden och fögderiet

Kronofogden var ansvarig för att samla in skatterna och skulle i övrigt tillvarata kronans ekonomiska intressen inom fögderiet (omfattande flera härader). Fögderiet var alltså det landområde som kronofogden var ansvarig för. Han var också polischef och ansvarig för att lagar och förordningar följdes samt att domar och andra beslut verkställdes. Att fungera som åklagare tillhörde också kronofogdens arbetsuppgifter. Kronofogden rapporterade direkt till landshövdingen och var dennes “förlängda arm” ute i länet.

Häradsskrivaren

Häradsskrivaren var sidoordnad kronofogden och ansvarade för att de längder (register) som behövdes för skatteuppbörden upprättades.

Länsmannen

Länsmannen eller kronolänsmannen hade att inom sitt område (normalt ett härad) hjälpa kronofogden med dennes arbetsuppgifter. Han fungerade ofta som åklagare på häradstingen (domstolarna).

Fjärdingsmannen

Fjärdingsmannen, ibland benämnd kronobetjänt var den sista länken i kedjan, och normalt fanns det en per socken. Denna befattning besattes sedan gammalt med någon av bönderna i socknen och avlönades ibland av bönderna och ibland av kronan. De skulle också hjälpa till vid utmätning och andra ärende. De utgjorde också den lokala ordningsmakten.

Fjärdingsmannabefattningen blev efterhand mera “kommunal” i den bemärkelsen att socknarna helt tog över kostnaderna. Fjärdingsmannen blev lokal polisman och det lokala polisväsendet kom att förbli en kommunal angelägenhet till 1965.

Städernas förvaltning

Magistraten

Städernas förvaltning var helt skild från landsbygdens. Här fullgjordes de statliga förvaltningsuppgifterna av magistraten det vill säga borgmästare och rådmän, som samtidigt utgjorde stadens domstol, kallad rådhusrätten.

Genomgripande omorganisation 1918

1918 genomfördes en genomgripande omorganisation av länsförvaltningens lokala nivå, och under 1900-talets lopp kom det att ske såväl en betydlig utökning av länsförvaltningen som stora omorganisationer. 1952 indelades landskansliet och landskontoret i sektioner och 1971 upphörde dessa gamla benämningar helt. 1986 försvann en av länsstyrelsens ursprungliga uppgifter, då skatteförvaltningen bröts ut och bildade en egen myndighet.

Skåne län 1997

Kulmen på detta sekels förändringar av länsförvaltningen kom när det nya Skåne län bildades 1997.

Den enda befattning och funktion som kommit att bestå i relativt ursprungligt skick är landshövdingens som därmed blir den förmedlande länken till historien. Från det gamla danska Skånes magnifika lensmand har utvecklingen gått över de krutstänkta karolinska generalguvernörerna och guvernörerna, 1700- och 1800-talens aristokratiska landshövdingar till våra dagars länsföreträdare.

Länsorganisationen i Skåne 1658–1997

  • Skånska generalguvernementet 1658–1669 (Skåne, Halland och Blekinge)
  • Landshövdingedömen 1670–1675 (Malmöhus län, Kristianstads län, med Blekinge samt Hallands län)
  • Skånska generalguvernementet 1675–1693 (Skåne, Halland och Bohus län. Blekinge eget län 1680)
  • Skånska guvernementet 1693–1719 (Skåne. Halland eget län 1693)
  • Malmöhus- och Kristianstads län 1719–1996
  • Skånska generalguvernementet 1801–1809 (Skåne)
  • Skåne län 1997–

Källredovisningar

Litteratur

Dickson, Robert. Malmöhus län år 1800. Stockholm 1914.

Erlandsson, Alf. Skånska generalguvernementet. Lund 1967.

Erslev, Kristian. Konge og Lensmand. København 1879.

Erslev, Kristian. Danmark-Norges Len og Lensmaend 1596-1660. København 1885.

Jexlew, Thelma. Lensregnskaberne, en oversikt. København 1978.

Rosén, Jerker. Skånska privilegie- och reduktionsfrågor. Lund 1944.

Sörndal, Olof. Den svenska länsstyrelsen. Lund 1937.

Westerhult, Bo. Kronofogde, häradsskrivare, länsman. Den svenska fögderiförvaltningen 1810-1917. Lund 1965.


Skriv ut (utskriftsvänligt format)

Tipsa en vän om den här texten