Livet som nybyggare

Var fattigdom och det hårda livet i Sverige något man lämnade bakom sig när man klivit av båten på Ellis Island i New Yorks hamn? Hur blev livet som nybyggare i Amerika?

De flesta ägde inte mer än kläderna de hade på sig och en koffert eller två med saker de haft med sig från Sverige. Kanske hade mannen i familjen rest i förväg något år tidigare för att arbeta ihop pengar som rallare eller skogsarbetare och nu skulle frun och barnen på egen hand resa vidare från New York till nybygget i Mellanvästern.

När de rest så långt de kunde med tåg fortsatte färden till fots - ibland i många dagar. Under resan sökte man övernattning hos andra nybyggare som man passerade längs vägen.

Nybyggarnas hus

Det första huset på nybygget var ofta ett enkelt torvhus, halvt om halvt nedgrävt i marken. Man grävde helt enkelt ut en halvmetersdjup grop i den storlek som huset skulle ha. Därefter byggde man väggar av torv som man skurit i tegelstensstora bitar och staplade ovanpå varandra. Ett fönster eller två sattes in och invändigt klädde man väggarna med stockar.

Taket byggdes av stockar som man täckte med torv och jord. I huset hade man en kamin för värme och matlagning. När man fick råd byggde man ett riktigt hus i trä.

Hade man inte tillgång till torv bodde man kanske i en riskoja eller i tält. Hade man gott om träd omkring sig kunde man bygga sig en timmerstuga, i Amerika kallad log cabin.

Att skaffa mark – indianernas land under plogen

Innan man kunde bygga en bostad var man tvungen att skaffa sig mark att bygga den på. Det kunde man göra på olika sätt. Hade man råd var det naturligtvis enklast och bekvämast att köpa en farm, d.v.s. ett lantbruk, som någon annan hade byggt huset och odlat fälten. De flesta fick dock börja från noll med att skaffa sig mark.

Preemtion

Mark som ägdes av regeringen kunde man köpa på olika sätt. Ett sätt kallades preemtion. Män och kvinnor, som var över 21 år och som var eller ville bli amerikanska medborgare, hade rätt att köpa regeringsland om man lovade att bosätta sig där och odla upp landområdet. Inom 33 månader efter det att han eller hon fått landområdet skulle marken betalas och bevis lämnas på att man har börjat odla eller bebygga det.

Homesteadlagen

Ett annan sätt att få regeringsland var den så kallade homesteadlagen. Alla medborgare, eller de som ville bli medborgare, behövde bara bege sig till närmaste landkontor, det vill säga ett kontor där en statsanställd person skötte försäljningen av regeringsland. På kontoret ansökte man om att få mark. I kontraktet lovade man odla upp marken inom sex månader och fortsätta med det i minst fem år. Den enda kostnaden man hade var avgiften till landkontoret.

Ju mer av indianernas land som regeringen skaffade sig genom “överenskommelser” med indianerna desto mer trängda blev indianerna.

Timber Culture Claim

Det tredje sättet att få land var den så kallade Timber Culture Claim. Då fick man ett stycke skoglös mark som man lovade att plantera ett visst antal träd på. Man behövde inte bosätta sig på landområdet.

Ökenland

Ett fjärde sätt var att lova att inom tre år leda in vatten på så kallat ökenland, d.v.s. all mark som inte kunde odlas utan konstgjord bevattning.

Järnvägsland

Dessutom gick det att köpa järnvägsland av de bolag som anlade järnvägarna genom landet. Mark som låg nära järnvägen var dyrare än den mark som låg mer avsides.

När man väl kommit på plats och hade pengar till det så köpte man sig ett par oxar. De var starka nog till att plöja upp prärien och att dra upp stubbar med. Dessutom kunde nybyggaren bygga sig en enkel vagn som oxarna kunde dra.

Nybyggare i indianernas land

Flera källor vittnar om hur nybyggarna och indianerna bytte varor med varandra och att deras barn ibland lekte med varandra. Hade jakten varit god ville indianerna gärna byta till sig potatis av nybyggarna mot kött. I Wisconsin och Minnesota där många svenskar bodde fanns winnebago-, chippewa- och siouxindianer. De levde nomadliv och flyttade sina tält när maten i naturen runtomkring tagit slut.

Bevarade berättelser om hur indianerna besökte de vita nybyggarna för att röka fredspipa och dricka kaffe finns det en del av. Skildringar av hur indianer kom med mat till nybyggare som levde på svältgränsen under vintern finns också bevarade.

Siouxupproret 1862

Men ju mer av indianernas land som regeringen skaffade sig genom “överenskommelser” med indianerna desto mer trängda blev indianerna. I augusti 1862 startade det stora siouxupproret i Minnesota. Det var mitt under det amerikanska inbördeskriget mellan nord- och sydstater.

Upproret 1862 bottnade i en överenskommelse från 1851 som gick ut på att siouxindianerna genom en överenskommelse årligen skulle få kontant betalning för ett landområde om de flyttade till ett reservat. I reservatet skulle de kunna köpa mat och andra förnödenheter och inte behöva jaga. Men de fick inga pengar och tvingades söka sig utanför reservatet för att jaga. På deras tidigare jaktmarker hade nybyggare nu bosatt sig. Indianerna kunde inte handla mat eftersom de inte fått pengar – de beviljades dessutom inte mer kredit av de lokala handelsmännen – och till slut levde de på svältgränsen.

Den 17 augusti 1862, ett år efter en misslyckad skörd och en vintersvält, attackerade och mördade siouxindianer en nybyggarfamilj efter en provokation av en federal representant. Fler attacker längs Minnesotafloden följde. Mellan 500 och 1000 nyggare mördades innan militärstyrkor sattes in och stoppade upproret. Den 26 december hängdes 38 indianer för deltagande i upproret – den största massavrättningen i USA:s historia. President Lincoln benådade 265 som även de dömts till hängning.

Ormar, gräshoppor, präriebränder och översvämningar

Livet som lantbrukare på prärien var hårt på många vis. Allt man hade slitit och jobbat för under hela året kunde försvinna på kort tid. Vissa år drog stora gräshoppssvärmar in och åt upp all gröda på ett par timmar. I värsta fall så återkom dessa svärmar flera år i rad. Dagens forskare tror att de väldiga gräshoppssvärmarna kom från Klippiga bergen.

På prärien fanns det gott om ormar. Somliga var farliga och andra var ofarliga men det var inte lätt för nybyggarna att veta vilka ormar man skulle passa sig för.

Förutom ormar och gräshoppor kunde man även drabbas av präriebränder och översvämningar.

Sammanhållning

Det fanns en sammanhållning mellan nybyggarna, som bl.a. innebar att de som redan hade tak över huvudet tog emot nyanlända invandrare och lät de bo inkvarterade tills de byggt något eget. Det var också naturligt att nybyggarna gick samman och hjälpte varandra med att röja mark och dela på redskapen. Denna tradition kan man ana går tillbaka till byalaget som funnits i byarna, t.ex. hemma i Sverige. I samma gemenskap skapade man skoldistrikt och kyrkoförsamlingar.

Stadsbor

Under den tidiga emigrationen valde de flesta att skaffa sig mark och bli jordbrukare, men längre fram valde fler och fler att bosätta sig i städerna. Industrialiseringen gick snabbt fram i USA. Städerna växte och industrierna bredde ut sig. Industrierna behövde arbetare och det var lätt även för outbildad arbetskraft att få arbete i städerna. Städerna hade också ett större utbud av nöjen för ungdomarna, både för de nyanlända, men också för de vars föräldrar var nybyggare.

Brooklyn

I Brooklyn, som numera är en stadsdel i New York, bosatte sig många svenskar. År 1870 bodde där 2’600 svenskfödda och år 1900 var antalet 28’000. År 1898 då New York slogs ihop med Brooklyn, Staten Island, Bronx och Queens ökade stadens folkmängd till över 3 miljoner. De 28’000 svenskarna i Brooklyn utgjorde alltså inte ens en procent av New Yorks befolkning.

Chicago

Den stad som hade störst svensk befolkning var Chicago. Den stadsdel som svenskarna ursprungligen bodde i kallades Swede Town, d.v.s. Svenskstaden. År 1884 bodde det över 10’000 svenskar i Chicago.

Swede Town låg nära de fabriker där de flesta arbetade och miljön var inte den bästa. Röken från skorstenarna låg tung över stadsdelen. Allt eftersom svenskarna fick bättre arbeten flyttade de ut från arbetarkvarteren. De köpte bättre hus i grönare områden och det gamla bostadsområdet befolkades istället av nyanlända emigranter från exempelvis Sicilien. Swede Town blev kring år 1915 “Little Sicily” (lilla Sicilien). När svenskarna flyttade ut till nya områden fick de grannar från andra länder, vilket gjorde att framförallt barnen övergick mer och mer till engelska.

Minneapolis är den stad i USA som är mest påverkad och präglad av sina svenska invånare.

Svenskarna var den tredje största invandrargruppen i Chicago. Kring år 1900 bodde omkring 15’0000 svenskar i staden – bara tyskarna och irländarna var fler. I början av 1900-talet började stora strömmar av emigranter från Syd- och Östeuropa att anlända till staden.

S:t Paul och Minneapolis

Staden S:t Paul lockade många svenskar. Även här bosatte de sig först i ett slumområde kallat Swede Hollow (Svenskhålet), men vartefter de fick det bättre flyttade de ut och nya fattigare invandrare flyttade in. Många svenskar valde istället att flytta till den växande staden Minneapolis, som ligger inte särskilt långt från S:t Paul. Just Minneapolis är den stad i USA som är mest påverkad och präglad av sina svenska invånare.

Även många andra amerikanska städer blev hem för svenska emigranter, exempelvis Duluth, Boston, Brockton och Worcester. En del flyttade så långt som till västkusten och städerna San Francisco och Seattle. Allt eftersom järnvägen och vägarna byggdes ut, d.v.s. när kommunikationerna förbättrades, blev det lättare att flytta runt i Amerika. Det stora bussbolaget Greyhound grundades för övrigt av svenskar.

Arbetsmarknaden

Svenska kvinnor blev mycket populära som hembiträden i städerna. De hade gott anseende och var kända för att arbeta hårt och noggrant. Systrar eller väninnor skickade biljett och ordnade tillfällig bostad till de nya flickorna som sökte sig till främst Chicago för att arbeta som hembiträden. Arbetstiderna och lönen var bättre än hemma i Sverige.

Ville de inte jobba som hembiträden fanns det arbete inom textil- och konfektionsfabrikerna, men även inom andra hantverk eller som affärsbiträden.

Även de svenska männen var efterfrågade på arbetsmarknaden. De var duktiga hantverkare – exempelvis skomakare, möbeltillverkare och skräddare, och arbetade ofta med metall-, trävaru- och byggnadsarbeten. Stora delar av Chicago och Minneapolis är byggda av svenska byggmästare och byggnadsarbetare.

När företagare skulle nyanställa anställde man landsmän. Detta gjorde att de olika nationaliteterna knöts tätare samman i sina respektive etniska grupper.

Svenskamerikaner idag

I 1990 års folkräkning i USA uppgav 4’730’863 personer att de hade svenska förfäder. Amerikanska myndigheter tror att så många som mellan 8 och 12 miljoner amerikaner har svenskt påbrå, men att de inte är medvetna om det.

Relaterade berättelser

  • 764_listing

    Neil Erickson

    Berättelsen handlar om livet som nybyggare och genom en nära skildring av en ung mans nya liv i Amerika får vi inblick i svårigheterna att hålla samman familjen. Berättelsen utspelar sig under 1800-talet i Arizona, USA, men Neil är född i Fjälkestad.

    Läs berättelsen

  • 766_listing

    Nilla Pehrsdotter

    Utöver att skildra bakgrunden till den stora emigrationen av svenskar ger berättelsen även insikt i hur emigration påverkar och splittrar familjer och släkt, även de som stannat kvar. Berättelsen utspelar sig under 1800-talet i Fjälkestad.

    Läs berättelsen

Källredovisningar

Litteratur

Beijbom, Ulf. Mot löftets land. Den svenska utvandringen. 1995.

Isaksson, Olof (red.). Utvandrare och invandrare i Sveriges historia 1846-1996. Migrationsverket och Svenska emigrantinstitutet. 1997.

Widén, Albin. Nybyggarliv i Svensk-Amerika. Minnesbilder och kulturtraditioner. 1972.

Digital media

“Sioux”. I: Wikipedia. 2007.

“Mankato, Minnesota”. I: Wikipedia. 2007.


Skriv ut (utskriftsvänligt format)

Tipsa en vän om den här texten