Loshultskuppen – efterspelet

Loshultskuppen var den mest spektakulära händelsen i Göinge under sensommaren 1676, men inte det enda angreppet på svensk egendom.

Också Hemlinge gård i Glimåkra socken, major Gladstens gård i Emmislöv och Skeinge gård i Verums socken, plundrades ungefär samtidigt. Vissa av deltagarna var gemensamma, t.ex. nämns Per Björnsson och Måns Svensson från Västra Genastorp (Osby) såväl i samband med Loshultskuppen som i samband med plundringen av Skeinge gård. Om dessa plundringar var ett resultat av den danska uppmaningen till befolkningen att ingripa mot flyende svenska militära och civila ämbetsmän är svårt att säga, men eftersom en del av deltagarna i Loshultskuppen följde med danskarna tillbaka till Landskrona är det troligt att de utlovade belöningarna hade spelat någon roll.

Den danska reaktionen

Det sägs ofta att den danske trumpetaren avrättades efter ankomsten till lägret vid Landskrona, en uppgift som kommer från undersökningskommissionen 1684. Orsaken skulle ha varit att den danske kungen ogillade plundringen av den svenska transporten, men varför skulle Kristian V ha ogillat att svenska avlöningspengar hamnade i danska händer?

Nyheten om det inträffade nådde det danska lägret utanför Landskrona den 29 juli. Mottagandet blev av allt att döma mycket positivt, enligt rapporter i danska tidningar belönades de bönder som kom med beskedet mycket rikligt och utspisades ur den danske kungens eget kök och vinkällare. Den danska propagandan gjorde sitt bästa för att förstora upp det inträffade, bland annat genom att göra gällande att bytet hade blivit så stort som 60 000 riksdaler och att den svenske kungen så när blivit fången. Det publicerades senare (1677) rentav av en Dannemarckis Fryds-Sang över den stora triumfen.

En av de bönder som den 29 anlände till det danska lägret var Per Persson i Hönjarum. Han kom, enligt vad danska källor uppger, som fullmäktig för hela Östra Göinge härad och hade i bagaget en begäran om militär hjälp. Denna beviljades omedelbart och generalmajor Sandberg instruerades att skicka majoren Holger Trolle med ca 100 man till göingarnas assistans. Samma dag utfärdades fullmakter för danska fogdar i Östra och Västra Göinge, ett tydligt tecken på att den danska ledningen uppfattade Loshultskuppen och Per Perssons ankomst som ett bevis på att svenskarna helt hade tappat kontrollen över området.

Den svenska reaktionen

Den officiella tidningen Swenska Mercurius nämnde överhuvudtaget inte Loshultskuppen och det är knappast förvånande. Händelsen var givetvis ett stort bakslag och dessutom påtagligt genant – hur kunde så mycket pengar få hamna i orätta händer så lättvindigt?

Åtskilliga av dem som hade deltagit i Loshultskuppen var döda, andra hade flytt till Danmark och de som kunde förhöras nekade ofta till anklagelserna.

Under själva kriget var möjligheterna att undersöka var pengarna hade tagit vägen och vilka som varit inblandade begränsade. Det påstods dock i Swenska Mercurius den 15 november 1676 att Pontus Fredrik de la Gardie och Ebbe Ulfeldt hade lyckats ta fast några av de skyldiga, vilka också hade avrättats. Den 30 september 1677 skrev Karl XI till Rutger von Ascheberg och beordrade honom att försöka ta fast två bönder från Västra Emmitslöv, vilka – enligt vad en bonde från samma by hade berättat – skulle ha deltagit i Loshultskuppen. Av de båda misstänkta, Per Jönsson och Per Niklasson, förekommer den senare i en rad undersökningshandlingar, inte bara rörande Loshultskuppen utan också i samband med plundringarna av major Gladstens gård i Västraby och överstelöjtnant Weinholtz gård i Broby.

Undersökningskommissionen

Det var ändå först efter kriget som verkliga efterforskningar kunde påbörjas. Inför riksdagen 1680 begärde allmogen i Sunnerbo härad att det skulle göras en ordentlig undersökning av de anklagelser som hade riktats mot invånarna i gränstrakterna, så att de som var skyldiga fick sitt straff och de övriga befriades från alla misstankar. Också allmogen i Virestads friherrskap tog upp Loshultskuppen och påpekade att två personer därifrån hade skjutits ihjäl vid Loshult och flera sårats och tillfångatagits. Liksom häradsallmogen begärde man en grundlig undersökning av det inträffade.

Någon sådan kom dock inte till stånd förrän 1684. Den 13 maj inleddes arbetet med ett stort förhör av allmogen i Osby socken. Undersökningskommissionens stora problem var att det hade gått nästan 8 år. Åtskilliga av dem som hade deltagit i Loshultskuppen var döda, andra hade flytt till Danmark och de som kunde förhöras nekade ofta till anklagelserna.

Ett typiskt exempel är den tidigare nämnde Måns Svensson. Kommissionen påstod att han bara några dagar tidigare hade erkänt att han försökt övertala sockenmännen i Osby att förstöra bron vid Hönjarum för att Pontus de la Gardies trupper inte skulle kunna komma över. När sockenmännen inte ville gå med på detta ska Måns ha lovat att täcka bron med plåtar och sätta i en silverflöjel ovanpå. Detta förklarade sig häradshövdingen Johan Ancker och en av nämndemännen villiga att styrka med pålitliga vittnen, men Måns Svensson nekade. Han hade tagit, sade han, två endalersplåtar vid Loshult, men var i övrigt oskyldig.

Samma problem drabbade kommissionens försök att få fram uppgifter om bakgrunden till kuppen. Ett par av de förhörda pekade ut Per Persson i Hönjarum som initiativtagare i samråd med en bonde från Hästveda. Dessa hade, sades det, varit i Landskrona och hämtat danskarna. Ett annat vittne påstod att det istället var Sven Nilsson i Östra Genastorp och Jöns Månsson i Marklunda som varit i Landskrona, medan ett tredje vittnesmål utpekade Sven Nilsson och en bonde från Knislinge som männen bakom kuppen.

Kommissionens uppgift var alltså närmast hopplös, med anklagelser och förnekanden haglande genom luften. Man lyckades likväl åstadkomma en lista över hur mycket var och en skulle betala. Karl XI bestämde dessutom den 16 augusti 1684 att de som deltagit i kuppen skulle spela tärning om livet, d.v.s. var tionde skulle avrättas. De dryga böterna, nästan 8’500 daler silvermynt för allmogen i Göinge och ungefär 7’000 för smålänningarna, ledde till att de drabbade vände sig till kungen och begärde nåd.

De skulle, hette det, bli alldeles ruinerade och kommissionens utslag hade dessutom drabbat oskyldiga. Karl XI benådade därför i april 1685 de dömda skånska bönderna från att spela om livet och i september 1685, efter förhör med bland annat kapten Lillieström, drog kungen slutsatsen att kommissionen gjort åtskilliga fel. Det var, menade han, mycket svårt att efter så lång tid få fram sanningen och det var bättre att ”släppa många skyldiga än döma en oskyldig”. Endast den som erkänt eller fullkomligt hade övertygats om att ha tagit pengar fick straffas.

Hur mycket som verkligen kom in är oklart. Ännu i slutet av 1688 återstod en del obetalda böter, som myndigheterna försökte få in vid ett ting den 10 december. Bland dem som fortfarande inte hade betalat märktes Per Svensson i Ottarp, den man som i september 1676 hade tagit åt sig äran för att hämtat de danska soldaterna, och Lille Tuve Jönsson i Marklunda som fortfarande var skyldig 90 av de 100 daler som han hade dömts att betala. På grund av sin oförmåga att betala togs han till soldat.

Rusthållaren Måns Håkansson i Höghult, Loshults socken, var den som hade drabbats hårdast av kommissionens dom. Han och hans bror Jöns påstods ha tagit stora mängder plåtar och Måns avkrävdes hela 1 400 daler silvermynt. 1688 hade han betalat 600 av dessa, men som han dessutom anklagades för att ha lovat täcka Hönjarums bro med plåtar och sätta en silverflagga ovanpå om den danske kungen erövrade Skåne (samma anklagelse hade 1684 riktats mot Måns Svensson) miste Håkansson sin ställning som rusthållare.

1690 utfärdade Karl XI ett pardonsplakat som återgav de misstänkta ”heder och ära” och förklarade att de och deras efterkommande inte längre skulle riskera att straffas för deltagandet i kuppen. Ett förbehåll var dock att de uppfyllde kraven på återbetalning och i fortsättningen höll sig som trogna och redliga undersåtar.

Det har vid flera tillfällen, på båda sidor av den gamla riksgränsen, påträffats kopparplåtar som sannolikt härstammar från Loshultskuppen,. Senaste gången det skedde var i maj 1996 i samband med plantering av skog utanför Älmhult.

Faktatexten är skriven av Bengt Nilsson, bibliotekarie vid Linköpings universitetsbibliotek.

Källredovisningar

Otryckta källor, arkiv

Rigsarkivet, Köpenhamn:
Krigskollegiet, Depecher 1675-1677.

Krigsarkivet, Stockholm:
Rättegångshandlingar 1631–1790.

Tryckta källor

Ascheberg, Rutger von, Fältmarskalken Rutger von Aschebergs journal och korrespondens till år 1680. Stockholm, 1951.

Edvardsson, Vigo. Loshultskuppen 1676. Hässleholm 1960.

Extraordinaire relation. København 1676.

Extraordinaires maanedlige relationer som er framkomne… København 1676.

Swenska Mercurius. Stockholm, 1676.

Litteratur

Edvardsson, Vigo. Snapphanekriget 1675–1679. Dokument från en orolig tid, del I–III. Broby, 1970-1977

Olsen, Johannes. ”Skånska skattehemman 1670–1672 och 1687–1688”. I: Karolinska förbundets årsbok 1967, s. 7-32

Tingström, Bertel, Sveriges plåtmynt 1644–1776. Uppsala, 1984


Skriv ut (utskriftsvänligt format)

Tipsa en vän om den här texten