Missnöjet med svenska staten

År 1676 då Skånska kriget bröt ut hade det bara förflutit arton år sedan Skåne blivit svenskt, i och med freden i Roskilde år 1658. Innan dess hade Skåne tillhört Danmark mycket länge – i stort sett ända sedan det danska riket bildades under sen vikingatid, d.v.s. i runda tal 600–700 år.

Under 1600-talet var övervägande delen av befolkningen bönder, och de flesta av bönderna i Skåne ägde inte sina bondgårdar utan var så kallade landbor.
Gårdarna ägdes av kronan, adeln eller kyrkan, även om bönderna bodde på gårdarna och brukade marken. I norra delen av Skåne fanns det dock förhållandevis många bönder som ägde sina gårdar. Därför var det inte så ofta som någon dansk tjänsteman hade ärende till de norra delarna av Skåne. Under fredstider skötte i stället bönderna där sig själva i ganska stor utsträckning.

Införandet av mantalskatt

Efter det att Skåne blivit svenskt införde den svenska staten en del förändringar som den skånska befolkningen fick känna av, bland annat när det gällde skatterna.
En ny skatt kallad mantalsskatt (eller koppskatt) infördes. Det var en skatt som alla personer över 14 år skulle betala varje år. Detta upprörde stora delar av den skånska befolkningen eftersom man tidigare inte betalat skatt per person, utan istället per gård – oavsett hur många som bodde på gården.

Konsekvenserna av mantalskatten

Mantalsskatten drabbade framförallt de områden där många personer bodde på en och samma gård, vilket var vanligt i norra Skåne. Men så var det inte i hela Skåne. I många andra delar var det ovanligt att många familjer bodde på samma gård. Så bönderna i de norra delarna av Skåne, framförallt i Norra Åsbo samt Östra och Västra Göinge härader, fick känna av ett allt hårdare skattetryck från den svenska kronan. Något som naturligtvis inte gjorde dem positivt inställda till den svenska regimen.

Det hela kunde leda till bittra stridigheter mellan bönderna och ryttarna rörande vem som hade rätt till gården. Något som inte bättrade på relationen mellan svenskarna och skåningarna.

Inkvartering av svenska soldater

En annan källa till missnöje bland bönderna i Skåne var att svenska kavallerisoldater, ryttare, skulle inkvarteras hos dem.
Inkvarteringen innebar bland annat att ryttarna skulle få mat och husrum av bonden, samt foder till sin häst. Dessutom var bonden skyldig att betala ryttaren trettio daler i lön varje år.
Även inkvarteringen drabbade de norra delarna av Skåne hårdare än övriga delar av landskapet. Allra värst blev det för Östra och Västra Göinge härader. Av ungefär tusen ryttare förlades cirka hälften av dem i norra Skåne, och mer än trehundra av dem inkvarterades på gårdar i Göingehäraderna.

Komplicerade följder vid dödsfall

Det hände att bonden som brukade gården dog, och då hade ryttaren möjlighet att överta halva gården. Dog dessutom änkan kunde ryttaren ta över hela gården. Det hela kunde leda till bittra stridigheter mellan bönderna och ryttarna rörande vem som hade rätt till gården. Något som inte bättrade på relationen mellan svenskarna och skåningarna.

Nya rutiner kring krigstjänsten

Ytterligare saker som var grogrund för ett växande missnöjde, återigen främst för bönderna i norra Skåne, var nya rutiner när det gällde krigstjänsten. Under den tid då Skåne varit danskt hade den danska kungamakten inte rekryterat soldater från skogsbygderna och skickat dem till slagfält långt bort. I stället hade den danska staten uppbådat bönderna när det gällde försvar eller krigföring i närområdet, t.ex. gränsen uppemot Sverige.
När Skåne nu löd under den svenska kronan spelade det ingen roll om kriget fanns i närheten eller långt bort, de nordskånska bönderna skrevs ut och skickades iväg för att strida på kontinenten, precis som övriga svenska soldater. Det var inte ovanligt att männen som blivit uttagna till knektar rymde från den svenska armén och tog sig hem igen. De levde sedan undangömda i skogarna för att inte bli upptäckta av svenskarna.

Dyrare handel med Öresundstullen

Ytterligare försämringar var att handeln som funnits mellan Skåne och Danmark försvårades efter det att Skåne blivit svenskt. En tull infördes i Öresund vilket innebar att alla varor som fraktades mellan Skåne och Danmark blev dyrare än tidigare.

Mantalsskatten, inkvarteringen, krigstjänsten och de försämrade handelsmöjligheterna ledde till ett växande missnöje gentemot den svenska överheten.

Passtvång

Dessutom var människorna som reste över Öresund tvungna att visa upp pass för att få lov att passera. Bönderna kunde med andra ord inte sälja sina varor till Köpenhamn och övriga Danmark lika lätt som tidigare. I stället fick de skånska bönderna försöka sälja sina varor till områden inom det svenska riket som efterfrågade varorna. Lika bra betalt som tidigare fick de dock inte. Skåne som förr varit en livlig, central del av det danska riket blev alltmer en avlägsen gränstrakt i Sverige.

Ytterligare tullar

Ännu ett sätt för svenskarna att få in pengar till staten var att ta ut tull på alla varor som fördes in i städerna för att säljas där. Denna tull, som kallades för lilla tullen, hade inte funnits när Skåne var danskt.
Efter det att Skåne blivit svenskt skulle dock alla betala tull vid stadsporten innan de fick lov att föra in och sälja sina varor på städernas torg. Överlag blev det alltså så att de skånska böndernas varor som de brukade sälja och tjäna en slant på blev dyrare efter att Skåne blivit svenskt. Eftersom utgifterna ökade för bönderna måste de kompensera det med att höja priserna på sina varor.

Grogrund för missnöje

Alla de här sakerna: mantalsskatten, inkvarteringen, krigstjänsten och de försämrade handelsmöjligheterna, ledde till att ett växande missnöje gentemot den svenska överheten jäste bland den skånska befolkningen. Inte minst i norra Skåne där många bönder drabbades hårt av förändringarna.
Det är bland dessa orsaker man kan hitta en del förklaringar till varför ”snapphanarna” med tiden växte sig starka, och varför de framförallt kom ifrån Nordskåne.

Källredovisningar

Litteratur

Blom, Arne K, och Jan Moen. Snapphaneboken. Vejbystrand 1987.

Jeppsson, Gert, ”En omstridd befolkning”, Kampen om Skåne (Finn Askgaard og Arne Stade, red.). Köpenhamn 1983, s. 83-109.

Johannesson, Gösta. Skåne, Halland och Blekinge. Om Skånelandskapens historia. Stockholm 1984.

Skansjö, Sten. Skånes historia. Lund 1997.

Åberg, Alf. Snapphanarna. Stockholm 1951.

Åberg, Alf. Kampen om Skåne under försvenskningstiden. Stockholm 1994.


Skriv ut (utskriftsvänligt format)

Tipsa en vän om den här texten