Terra Scaniae

Fler sökalternativ

• Stenåldern
• Bronsåldern
• Järnåldern
• Vikingatiden
• Medeltiden
• 1500-talet
• 1600-talet
• 1700-talet
• 1800-talet
• 1900-talet
• 2000-talet

Läs fakta om

• Om förhistoriskt gravskick, del 1: stenåldern

Källor

• Om Ravna

Om förhistoriskt gravskick, del 2: bronsåldern

Seden att ta farväl av sina döda har alltså inte ändrats, men det har sättet vi gör det på.

Bronsåldern (1500–500 f. Kr., 3700–2500 år sedan)

Äldre bronsålder

Runda jordhögar började byggas över vissa gravar redan under slutet av den yngre stenåldern, men det var under äldre bronsålder, ca 1700–1100 f. Kr. (3700–3100 år sedan), som denna gravform blev vanlig i södra Skandinavien. Jordbruket blev allt viktigare för försörjningen och på flera platser bodde människor i små byar.

Högar visar var folket bodde

Även om många av bronsålderns gravhögar har blivit förstörda av tusentals år av jordbruk, kan vi fortfarande se dem på många platser i landskapet.

I Skåne finns de flesta i området mellan kusten och ett par mil in i landet. Högarnas spridning visar var det bodde flest människor under den här tiden.

Dagshög störst i Skåne

Högarna byggdes upp av jordtorvor. Det var vanligt att man först byggde en mindre hög över en grav. När man skulle begrava fler byggde man till högen både runt om och på höjden. Högarna innehåller alltså många gravar och på sätt och vis kan man säga att de var ett slags ”gravfält på höjden”. Skånes största gravhög är Dagshög på Bjärehalvön.

I områden där det funnits mycket sten har man byggt stenrösen istället för högar av jordtorvor. Ett känt gravröse från den här tiden är den stora Kiviksgraven på Österlen.

Kantkedjor av stenar

Både högarna och rösena byggdes med en kantkedja av stora stenar. Kantkedjan syns oftast inte idag. De har försvunnit när man har odlat eller har täckts då högens jordmassor glidit ned över dem. Från början var högarna högre och mer tydligt avgränsade än vad de är idag. De har ”plattats ut” genom tidens lopp.

Kista i mitten av högen

När man undersöker högar från den här tiden visar det sig att de flesta har haft en grav i mitten av högen, inte sällan en hällkista, som täckts av ett mindre stenröse. I vissa högar består centralgraven istället av en träkista av plank eller kluvna ekstockar.

Jordtorvor

För att bygga en gravhög måste man gräva upp jordtorvor från ett stort område och det arbetet måste har gjorts av många människors gemensamt.

Flest mansgravar

Man menar att det framför allt var de döda från samhällets övre skikt, framför allt de vuxna männen, som begravdes i hög. Det är ovanligt med barngravar och nästan dubbelt så många gravhögar har innehållit kroppar efter män som efter kvinnor.

Från början var högarna högre och mer tydligt avgränsade än vad de är idag. De har ”plattats ut” genom tidens lopp.

Gravgåvor

Männens gravgåvor är framför allt smycken och personlig utrustning av brons, t.ex. dräktnålar, knappar, pincetter och rakknivar, men också vapen, som svärd och yxor. Ibland har föremål av trä också bevarats, t.ex. skålar och fällstolar av trä.

I kvinnornas gravar finner man mest olika smycken av brons, framför allt dräktnålar, spännen och halsband, men också bronsdolkar. I några gravar har man funnit smycken av guld och brons med guldinläggningar. Både bronset och guldet kom till Norden från kontinenten genom byteshandel, men smyckena och vapnen tillverkades lokalt. Människorna i södra Skandinavien använde bl.a. bärnsten som bytesmedel.

I några välbevarade gravar i Danmark har man hittat kläder av ylletyg och huvudhår från de döda, i några fall uppsatt i komplicerade frisyrer med hårnät omkring (gravarna är utställda på Nationalmuseet i Köpenhamn).

Brandgravskick

Under äldre bronsålder började man bränna de döda på gravbål och sedan begrava de brända benen och resterna från gravbålet. Detta kallas brandgravskick.

Till en början begravdes de brända benen och gravgåvorna i plank- eller stamkistor som var lika långa som en människokropp, men ungefär vid bronsålderns mitt, omkring 1 100 f. Kr., började man lägga de brända benen i mindre kistor av sten eller trä. De dödas smycken och vapen och gravgåvorna lades då ned (obrända) tillsammans med de brända benen.

Skepssättningar

Under den äldre bronsåldern börjar man också bygga skeppformiga stensättningar, s.k. skeppssättningar, kring vissa gravar. Dessa täcktes, som andra gravar, av rösen eller högar. Kanske såg man det så att det döda for iväg på ett skepp till ett annat land. I Grekland under den här tiden fanns föreställningen om den underjordiska floden Styx som var en gräns mellan livets och dödens riken. Demonen Karon förde de döda över floden till dödsriket.

Yngre bronsålder

Från den yngre bronsåldern, ca 1100–500 f. Kr. (3100–2500 år sedan), kan vi tala om ett bysamhälle helt baserat på jordbruk och tamdjursskötsel i södra Skandinavien. Man börjar nu gödsla åkrarna med djurspillning och kan på så sätt odla samma åkerlott under en lång tid. Den yngre bronsåldern verkar ha varit mer stabil än den äldre bronsåldern, då de många fynden av vapen från stora delar av Europa visade att det var oroliga tider.

Gravurnor

Under denna tid brände man de döda på bål. De brända benen lades i lerkärl, ibland i speciella gravurnor, som sedan grävdes ned omkring eller i de äldre högarna. De små urnegravarna omgavs av mindre stenar eller små flata hällar och ibland täcktes de också av stenar eller hällar.

Seden att bränna de döda kan ses som tecken på ny religion, ett annat sätt att se på döden och livet efter detta.

De markerades på markytan med små stenrösen eller stolpar. Också under yngre bronsålder grävde man ned brandgravar i skeppssättningar, ibland utan att täcka dem med högar och rösen. Denna sed var speciellt vanlig på Gotland.

Ny religion?

Seden att bränna de döda kan ses som tecken på ny religion, ett annat sätt att se på döden och livet efter detta. Bränningen av den jordiska kroppen kanske sågs som förutsättningen för ett bra ”liv” efter döden. De dödas personliga tillhörigheter och smycken fick nu följa med på gravbålet. Under denna tid minskade mängden bronsföremål i gravarna. Människor verkar inte ha varit lika angelägna som tidigare att visa de dödas status genom fina föremål.

Gravhögar vid dåtida vägar

På många ställen har man konstaterat att både gravhögarna från den äldre bronsåldern och brandgravarna från den yngre bronsåldern har byggts invid dåtida vägar. När vi talar om vägar under bronsåldern är det viktigt att komma ihåg att de inte hade fasta vägbanor så som dagens vägar, utan att de mer liknade markvägar på landet, där man här och där förstärkt farleden med sten, trä eller ris.

Att vägar, vagnar och skepp har varit viktiga i samband med begravningar och religiösa ceremonier på den europeiska kontinenten vet vi från historiska källor.

På många ställen har man konstaterat att både gravhögarna från den äldre bronsåldern och brandgravarna från den yngre bronsåldern har byggts invid dåtida vägar.

Bronsålderns hällristningar med skepp och vagnar talar för att det var så också i Skandinavien. En del hällristningar visar hur ett stort hjul, ett s.k. solhjul – en bild av solen, åker på ett skepp. Det finns också en berömd bronsfigur från Danmark från den här tiden, där en häst drar en vagn och på vagnen sitter en rund skiva av guld, d.v.s. solen. Allt detta tyder på att man tänkte sig att solen drogs över himmelen i en vagn eller på ett skepp.

Vid likbränning och begravningar har man låtit de döda åka på samma sätt, antingen i riktiga vagnar och skepp eller i ”skepp” av sten. Kanske ville man att de döda skulle dras till ”den andra sidan” på samma sätt som solen och precis som solen tryggt återkom varje dag, skulle också de döda få nytt ”liv” efter döden.

Skriv ut (utskriftsvänligt format)