Om vikingarnas strider och stridstaktik

Vikingarna slogs man mot man såväl på land som till sjöss. På land inleddes slagen med att männen gick i en stridsformation som kallas fylking. En fylking var en grupp av män som gick tätt tillsammans när de anföll fienderna.

Längst fram gick de män som var mest erfarna, som var starkast och hade bäst vapen. På så sätt kunde man nämligen lyckas bryta igenom fiendens stridslinje.

Sköldar

Männen som gick längst fram höll sköldar framför sig. Bakom dem gick den täta klungan av män – som bar sköldarna över huvudet. I och med det skyddades krigarna av sköldarna från fiendens pilar, både de pilar som kom framifrån och de som kom uppifrån. Fylkingen kallas ibland för svinfylking eftersom gruppen av män emellanåt formades som en kil.

Den gemensamma klungan av krigare rörde sig på så sätt framåt, men när de nådde fram till fienderna började en kamp där strider stod man mot man.

Befälhavare och hird

Männen leddes av en befälhavare som skyddades av hirden (på fornisländska hirð, med betydelsen livvakt, ordet är upptaget från fornengelskan).

Svärd och stridsyxa

Vapnen som användes var svärd eller stridsyxa. Stridsyxorna hade ofta ett långt skaft. På skaftet satt ett yxblad vars utseende kunde variera.

Under vikingatiden, som är en period inom järnåldern, är yxan nordmännens signum, det som i beväpning skiljer dessa krigare från krigarna i övriga Europa. Anledningen står väl att finna i att yxan var så vanlig till dagligdags i den nordliga träkulturen. Nästan alla män var förtrogna med den från ungdomen.

Tvåeggat svärd

Svärdet var tvåeggat med parerstång, som är ett stångliknande skydd som avslutade svärdsfästet. Parerstången skyddar handen samtidigt som den kan föra motståndarens vapen ur läge och på så sätt ge en öppning för motattack – att parera attacken. Svärdet bars i en lädersskida som var fäst i en rem som gick över skuldran.

Varför var nordborna så framgångsrika krigare? Av betydelse var att ganska stora grupper av människor var stidsvana. Av särskilt stor betydelse var också den krigiskt orienterade ideologin.

Spjut och dolk

Dessutom användes spjut – Odens vapen – som var både ett stick- och ett kastvapen; till den vapengruppen hör också dolken.

Hjälm och ringbrynja

Till den defensiva utrustningen hörde – förutom sköld – hjälm och ringbrynja. Men de sistnämnda, i synnerhet ringbrynjan, var sannolikt förbehållna en mindre grupp. Det var ett svårt hantverk att tillverka en ringbrynja.

Snabba anfall

Varför var nordborna så framgångsrika krigare? Av betydelse var att ganska stora grupper av människor var stidsvana. Av särskilt stor betydelse var också den krigiskt orienterade ideologin. Asatron favoriserade krigaren och heroiserade – hjälteförklarade – hans yrke.

Tekniskt sett berodde framgångarna på taktiken med snabba anfall från havet. Långskeppens snabbhet och smidighet hade en oerhört stor betydelse som en del i det viktiga överaskningsmomentet.

Utveckling av stridsformationen

Med tiden så utvecklades stridsformationen – taktiken blev att använda flera fylkingar, som anföll på samma gång sida vid sida. Då kunde männen som gick främst vara beväpnade med pilbågar och bakom dem gick män som skulle slåss mot fienderna man mot man.

Till sjöss

Till sjöss använde vikingarna samma vapen som på land, antingen pil och båge, yxa eller svärd samt sköld som skydd.

Långskepp

Skeppen som användes för strid var så kallade långskepp, och de var byggda för att mjukt kunna följa med i vågrörelserna. Skeppen, som var smala, låga och långa, var snabba. Detta skiljde dem åt från handelsskeppen som var bredare och kortare, och därför inte alls var lika snabba som långskeppen.

Krigsfartygen, som kallas för snäckor eller drakskepp, var utformade så att de var extremt grundgående. På så sätt kunde vikingarna ta sig mycket nära land, dra upp skeppet den sista biten och därefter göra blixtattacker.

Kuster utan försvar

Eftersom de långgrunda stränderna inte setts som möjliga att invadera, saknade de försvar, vilket gjorde att vikingarna ofta kunde ta fienderna med överraskning.

Det var som sagt detta som var vikingarnas kännetecken: de slog till snabbt och oväntat – de tog sina fiender med överraskning. Försvararna hann aldrig organisera något motstånd. Med tiden började vikingarna även ta med hästar ombord, som också användes i striderna.

Borda skepp

Om slaget stod till sjöss försökte man först på avstånd överösa fienden med pilar och spjut. Därefter närmade vikingarna sig fienderna. Målet var att komma så nära motståndaren att vikingaskeppet kunde läggas jämsides med fiendeskeppet. Sedan bordade vikingarna motståndarnas skepp, och slogs man mot man med sina fiender. För att orsaka riktig förvirring och oro bland sina motståndare hände det att vikingarna rammade fiendeskeppet, därför var fören på vikingaskeppen ofta förstärkt.

För att få ett riktigt bra övertag vid äntringen ville man komma upp en bit över motståndarens båt. Därför byggde vikingarna olika slags överbyggnader på fartygen – så att de kunde hoppa ner på fiendens skepp.

Källredovisningar

Litteratur

Blom, Arne K, och Jan Moen, Stormän och strider. Lund 1992.

Burenhult, Göran, Arkeologi i Sverige. Samhällsbyggare och handelsmän. Höganäs 1991.

Erikson, Bo G, och Carl O Löfman, Sagan om Sverige. Bilder från forntiden. Värnamo 1985.

Svanberg, Fredrik, Vikingatiden i Skåne. Lund 2000.

Digital media

“hird”. I: Nationalencyklopedin, 2006.

“Fylking”. I: Nationalencyklopedin multimedia. Malmö 2000.

“Långskepp”. I: Nationalencyklopedin multimedia. Malmö 2000.

”Vikingaskepp”. I: Nationalencyklopedin multimedia. Malmö 2000.


Skriv ut (utskriftsvänligt format)

Tipsa en vän om den här texten