Öresundstullen

Säg tull, så följer snart ett annat ord, nämligen smuggling.
Inget tullsystem har kunnat införas utan att människor försökt att kringgå tullbestämmelserna.

Tull är egentligen en skatt, som är så gammal att den försvinner bortom den del av historien som vi kan överblicka.
Redan det antika Grekland och Romarriket hade väl utbyggda tullsystem. Bibelns publikaner (tullindrivare i den senaste översättningen) var tullare. De är emellertid omnämnda i mindre smickrande sammanhang och för det mesta tillsammans med syndare.
Anledningen till att de var allmänt avskydda var att de gick ockupationsmaktens, romarnas ärenden och att de tog mutor.

Tullsystemet till Norden

Tullsystemet kom till Norden för cirka tusen år sedan. Till Danmark kom det kring år 900. Säkra belägg för tull i Sverige har vi vid 1100-talets slut.

Passagetullar

Bland de olika formerna av tull fanns tullar som togs då en vara fördes in eller ut ur riket, då den kom till en stadsport för försäljning på stadens torg och då den fördes genom ett land eller provins.
En särskild variant var då den fördes genom en trång passage eller vattenväg, som de farande använde för att förkorta resvägen.

I Tysklands flod Rhen fanns flera tullar som båtarna passerade innan de nådde destinationsorten. Passagetullar var inte okända i Norden. Oftast uttogs de i skydd av en fästning. En sådan tull uttogs i början av 1200-talet, kanske något tidigare, vid Mälarinloppet, där så småningom Stockholm anlades. Tullen togs i skydd av ett försvarstorn, som senare blev kärntornet i slottet Tre Kronor.

Det var unionskungen Erik av Pommern som introducerade Öresundstullen. Den skulle ge inkomster till kungens växande utrikespolitik.

Den mest betydande och mest kända passagetullen i Norden utkrävdes emellertid vid infarten till Östersjön, i Öresund.

Införandet av Öresundstullen

Danmark, Norge och Sverige var i union sedan slutet av 1300-talet och år 1429 brukar räknas som året för Öresundstullens införande.
Det var unionskungen Erik av Pommern som introducerade tullen. Den skulle ge inkomster till kungens växande utrikespolitik. Som andra tullar betalades den i klingande mynt i ett samhälle där varor utgjorde det främsta betalningsmedlet. Med kontanter var det lättare att handla för kronan. Värvade legotrupper fordrade dessutom betalning i mynt.

Helsinborg-Helsingör

Sundet var ett danskt innanhav och det var naturligt att lägga tullen där sundet var som smalast, d.v.s. mellan Helsingborg och Helsingör. Avståndet mellan städerna var och är cirka 4 400 meter. Kontrollpunkt blev Helsingör. Inkomsterna gav möjlighet att bygga Krogen, den befästning som så småningom kom att utbyggas till Kronborgs slott.

Tullfrihet för tyska hansestäder

Tullavgiften var till en början inte särskilt hög, men den upplevdes som besvärande och kom att leda till krigiska förvecklingar. Danskarna tvingades medge tullfrihet åt de nordtyska hansestäderna Hamburg, Lübeck, Wismar, Lüneburg, Stralsund och Rostock, förutsatt att de seglade med egna varor. Även svenskarna lyckades få denna frihet. Men övriga stater och städer måste erlägga tullen.

Ökad handel i takt med höjda avgifter

Öresundstullen var en realitet som gav den danske kungen möjlighet att betala skulder och visa sin makt på utrikespolitikens område. Tullen var från början låg, endast en engelsk nobel per passerande fartyg.

Östersjön hade blivit ett intresseområde för Holland, England och Frankrike, som förutom sin handel även hade att bevaka maktbalansen i Norden, d.v.s. mellan Danmark och Sverige.

Danskarna, som Nordens ledande makt, lyckades vid 1500-talets mitt få internationellt erkännande av sin rätt att uppbära tullen. Handeln på Östersjöländerna ökade samtidigt som tullen höjdes och avgifterna kom att läggas på antalet medförda varor efter ett särskilt avgiftssystem.

Maktbalansen kring Östersjön

Östersjön hade blivit ett intresseområde inte bara för dess strandägare, utan också för de handlande nationerna Holland, England och Frankrike, som förutom sin handel även hade att bevaka maktbalansen i Norden, d.v.s. mellan Danmark och Sverige.

Sundstullen - Danmarks viktigaste skatt

Öresundstullen hade blivit Danmarks viktigaste skatt och svarade för två tredjedelar av landets samtliga inkomster. Kampen om herraväldet i Nordeuropa 1500-talet igenom och i början av 1600-talet dominerade Danmark i Norden. Kostnaderna för sin maktställning betalades via Öresundstullen, som de danska kungarna av och till höjde då förstärkningar i statskassan behövdes.

Under det s.k. Nordiska sjuårskriget 1563–70 höjdes tullen och Sundet spärrades för att blockera tillförseln av varor till Sverige.
Efter kriget kom ytterligare höjningar. Nu gällde det att skaffa medel för utbyggnaden av Kronborg. Tullen skulle med andra ord ge resurser för att uppföra en befästning som just skulle skydda tullens indrivning. Cirkeln hade slutits.
Samtidigt satsade Danmark på flottans utbyggnad och modernisering och blev mot 1500-talets slut en av Europas ledande makter på området.

Tvister kring svensk tullfrihet

Sverige lyckades behålla sin tullfrihet i Sundet. Men den gällde bara svenska varor på svenska skepp. Handeln på Sverige sköttes vid denna tid till stor del av holländarna som måste tulla i Sundet. Dessutom var danskarna hårdhänta i sitt tulltagande. Svenska fartyg avkrävdes tull, trots att de var befriade och klagomålen duggade tätt hos den danska statsledningen.

Upprinnelsen till Kalmarkriget

Tulltvisterna blev många. En orsak till det s.k. Kalmarkriget 1611–13 var just oförmågan att lösa dessa tvister.
Kalmarkriget blev det sista kriget som Danmark vann över Sverige. Utgången blev dyr för det senare landet. För att återfå fästningen Älvsborg måste landet på sex år erlägga en miljon riksdaler, en oerhörd summa på den tiden. Tullfriheten för Sverige i Öresund fortsatte dock.

Dansk stormaktsroll

Kalmarkriget visade för omvärlden att den maktrusige danske kungen Christian IV (1588–1648) ville spela en stormaktsroll i norra Europa. Hans främsta mjölkko blev Öresundstullen, som han ansåg kunde ökas efter tycke och smak.
Kungen gagnades i hög grad av att tullkammaren i Helsingör stod direkt under hans kontroll och att tullinkomsterna gick direkt ned i hans egen kassakista. Därmed var konflikten given med två andra stater, som hade som främsta intresse att Sundet blev så fritt som möjligt, nämligen Sverige och Nederländerna.

Hårda krav för bibehållen svensk tullfrihet

I början av 1620-talet dikterade kung Christian bl.a. att svenska krigsfartyg inte fick segla söder om en tänkt linje mellan Gotland och ön Ösel i Estland, att svenska soldater inte fick skeppas genom Sundet, att inbyggare från den svenska provinsen Estland inte fick tullfrihet, senare också utsträckt till att gälla även livländare, samt att svenskarna genom ed måste bekräfta att de inte förde andra varor ombord än svenska.
År 1623 sade den danske kungen helt enkelt ensidigt upp den svenska tullfriheten i Sundet. Konflikten löstes dock tillfälligt genom danska reträtter.

Dansk inblandning i det trettioåriga kriget

Samtidigt engagerades båda länderna i storkonflikten på kontinenten, d.v.s. trettioåriga kriget. Om Sverige till en början låg lågt, var däremot Christian IV lockad av att spela en storpolitisk roll. Hans olycksaliga inblandning i trettioåriga kriget slutade dock med ett fullständigt fiasko, genom det totala nederlaget mot de kejserliga trupperna under Wallenstein vid Lutter am Barenberge 1626, vilket ledde till att Danmark drog sig ur kriget tre år senare. I stället gick Sverige in i kriget, som för landet fick en lyckligare utgång än för Danmark.

Med tanke på att den främsta orsaken till svenskarnas anfall berodde på danskarnas politik i Sundet, så kan från tullhistorisk synpunkt kriget mycket väl också kallas Öresundstullkriget.

Nya höjningar och tulltvister

Erfarenheterna av nederlaget mildrade emellertid inte den danske kungens allt hänsynslösare användning av Öresundstullen: nya höjningar, införandet av flera tullformer, skärpta visitationer, trakasserier mot skeppare, m.m. Tulltvisterna fortsatte således. Svenskarna klagade på omild behandling, danskarna på falska skeppshandlingar. Till detta kom båda ländernas misstro mot varandra.

Horns krig

Svenskarna, som nått stora krigiska framgångar på kontinenten, ansåg att tiden var kommen för ett avgörande krig mot ärkefienden. Argumentet för ett svenskt anfall blev kung Christians dirigerande av den allt hårdhäntare tullpolitiken i Öresund. Så började det krig (1643–45) som danskarna kallar Torstenssonska kriget efter den svenske befälhavaren Lennart Torstensson, som inföll i Danmark söderifrån via Jylland. I Skåne kallas kriget, Horns krig, efter befälhavaren i den svenska armén, Gustaf Horn. Med tanke på att den främsta orsaken till svenskarnas anfall berodde på danskarnas politik i Sundet, så kan från tullhistorisk synpunkt kriget mycket väl också kallas Öresundstullkriget.

Sverige som dominerande makt

Kriget vanns av Sverige. Danmark fick i freden i Brömsebro 1645 avstå Gotland, Ösel, Jämtland och Härjedalen. Det var första gången som Danmark fick överlåta landområden till Sverige.

Åter full tullfrihet för Sverige

Danmark fick också gå med på att Sverige skulle få fullständig tullfrihet i Sundet, vilket innebar att även de underlydande provinserna på andra sidan Östersjön, Finland, Estland, Livland, Pommern och Wismar erhöll tullfrihet. Som säkerhet för tullfriheten i Öresund fick Sverige landskapet Halland på trettio år. Övriga länder fick fortfarande betala tull i Sundet. De tullsatser som togs blev i princip bestående till 1807.

Konsekvenserna av Brömsebrofreden

Brömsebrofreden var hård nog för Danmark och för den åldrande Christian IV, som dog 1648. Konflikterna om tullen fortsatte med oförminskad styrka. Danmark väntade på ett tillfälle att gå till anfall mot Sverige och få revansch för tidigare förluster och begränsa eller helst få bort svenskarnas Öresundstullfrihet. Ett sådant kom 1657 då den svenske kungen Karl X Gustav var upptagen av krig med Polen. Så följde det krig som slutade med freden i Roskilde året efter och som medförde att Danmark fick sluta den hårdaste freden i sin historia. Trondheims län och Bohuslän i Norge samt Skåne, Blekinge, Halland och Bornholm fick avträdas.

Danmark håller fast vid Öresundstullen

Trots att Sverige fått Skåne och den nya riksgränsen nu gick i Öresund, fortsatte Danmark att uppta Öresundstullen av alla andra länder utom Sverige. Så befäst var tullen i de europeiska sjömakternas metvetande. Redan ett halvår efter Roskildefreden gick Sverige till anfall mot Danmark utan krigsförklaring. Målet var den danska statens utplånande. Så blev det emellertid inte. Vid fredsslutet i Köpenhamn 1660 måste Sverige återlämna Trondheims län och Bornholm, men i övrigt fick landet behålla erövringarna från det tidigare kriget.
Öresundstullen fortsatte efter tidigare överenskommelser.

Revanschkrig och återtagande av provinser

Så började en tid av danska revanschkrig för att om möjligt återta förlorade provinser. Skånska kriget (1676–1679) och det Stora nordiska kriget (1697–1718) förändrade emellertid inte Öresundstullens vara. Däremot förlorade svenskarna vid fredssluten efter Karl XII:s död, dels sin stormaktsställning, dels sin tullfrihet i Öresund. Resten av 1700-talet blev relativt fredligt. Ett betydelselöst krig fördes mot Danmark 1788–89, som dock inte förändrade varken gränserna eller tulltagandet.

Antalet årligen passerande fartyg genom Öresund vid 1700-talets slut låg kring cirka 10’000.

Fartygstrafiken under 1700-talet

Under 1700-talet intog frågor om Öresundstullen ingen betydande plats i politiken jämfört med de tidigare århundradena. Allt fortsatte som tidigare.
Klart är emellertid att inkomsterna från tullen inte spelade samma stora roll som tidigare för den danska statskassan.En liten guldgruva var den dock för danska staten eftersom trafiken genom Sundet hela tiden ökade och därmed tullinkomsterna.
Antalet årligen passerande fartyg genom Öresund vid 1700-talets slut låg kring cirka 10’000. Hälften var från Storbritannien och Holland, Danmark och Sverige svarade för en fjärdedel. Den genomsnittliga tullintäkten låg på cirka en halv miljon danska riksdaler.

Krigen minskar trafiken

Inte heller Napoleonkrigen förändrade Öresundstullens ställning. Trafiken minskade dock åren kring 1810 på grund av krigen, där Danmark stod på Frankrikes sida, medan Sverige stod på den antifranska. För sista gången kom Danmark och Sverige i krig med varandra (1808–09). Kriget fördes halvhjärtat från båda håll och helt på den norska fronten. Då krigen slutat hade Sverige erövrat Norge från Danmark.

I mitten av 1800-talet betalade svenska fartyg årligen drygt en halv miljon riksdaler till Öresundstullen.

Öresundstullens slutskede

Öresundstullens vara diskuterades mellan världens sjöfarande länder i början av 1800-talet. Längre fram visade det sig att västmakterna betraktade Östersjön som ett internationellt hav som skulle vara fritt och öppet.

En halv miljon riksdaler till Öresundstullen

I mitten av 1800-talet betalade svenska fartyg årligen drygt en halv miljon riksdaler till Öresundstullen. Den tid det kostade att ankra upp på redden utanför Helsingör och proceduren vid själva tullbetalningen kostade mer. Det var dock svårt för den svenska regeringen och diplomatin att få en ändring i förhållandena utan hjälp från andra stater. Sverige planerade t.o.m en kanal som skulle börja i Domsten, norr om Helsingborg, och mynna i Råå, söder om staden. Kanalen skulle gå strax innanför strandlinjen. På så sätt skulle fartygen undvika de danska patrullfartygen i Sundet vid Helsingör. Projektet stannade dock på papperet.

Sverige planerade t.o.m en kanal som skulle börja i Domsten, norr om Helsingborg, och mynna i Råå.

Påtryckningar från USA

Förändringen kom vid 1850-talets mitt då USA vid handelsförhandlingar med Danmark helt resolut förklarade att man inte längre tänkte betala Öresundstullen. Den unga staten hade knappast respekt för gamla fursterättigheter i Europa. Jämförelser gjordes mellan Danmark och sjörövarstaterna vid Medelhavets södra stränder, de s.k. Barbareskstaterna.
Följden blev att danskarna, som naturligtvis inte ville jämföras med någon rövarstat, kallade till konferens i Köpenhamn 1855. Där var syftet att försöka nå en överenskommelse om Sundstullens avskaffande, mot att Danmark kompenserades ekonomiskt.

1 april 1857 avskaffades den 425-åriga tullen

Ekonomisk kompensation för avskaffande av tull

Danmark fick 33,5 miljoner riksdaler danskt riksmynt, vilket får räknas som en förhandlingstriumf, eftersom landet inte hade några som helst maktmedel att sätta bakom kraven. Sveriges del av betalningen stannade vid 2,5 miljoner svenska riksdaler som betalades under en 20-års period. Öresundstraktaten trädde i kraft den 1 april 1857, från vilket datum den 425-åriga tullen således inte längre togs ut. En svensk författare har kallat Öresundstullen för den danska statens “rovriddarverksamhet”, bedriven i så många år att den framstod som en rättighet.

Följderna av Öresundstullens borttagande

Inkomsterna från Öresundstullen gick, som nämnts, till den danska statskassan. Helsingör, platsen för tulltagandet, fick ingen del i själva tullen.
Däremot levde staden gott på de sidoinkomster som uppstod just för att detta var platsen där tullen skulle betalas. Då en skeppare ändå måste förtöja, kunde han lika gärna proviantera och kanske få fartyget omsett på något av Helsingörs varv.
Långsamt började de goda tiderna ta slut för Helsingörs skeppsprovianterare och varvsägare. Helsingborg på andra sidan Sundet fick däremot en kraftig tillväxt under andra hälften av 1800-talet. Folkmängden steg från ca 4’000 1850 till något under 25’000 år 1900. Till någon del berodde detta på att tullen inte längre lade hämsko på näringslivet. Fartyg från Västerhavet kunde nu inlöpa i Helsingborgs hamn, utan att behöva betala Öresundstullen.

Källredovisningar

Litteratur

Öresundstullen är omtalad i de flesta böcker som rör Nordens historia. Särskilt kan nämnas följande tre och däri nämnd litteratur:

Engström, J och Frantzen, O L (red). Øresunds strategiske rolle i ett historiskt perspektiv. Dansk-svensk symposium 3-7 juni 1996. Lund 1998.

Petersen-Berggren-Bengtsson. “Øresunds Told, Tull i Öresund.” I krig och fred - på godt och ondt. Danmark 2000.

“Om Öresundstullen” i Helsingborgs stads historia, 14 band 1925-1992.


Skriv ut (utskriftsvänligt format)

Tipsa en vän om den här texten