Skånemarknaden

Skånemarknaden var den enda varumässan i hela Norden som kunde mäta sig med mässorna på den europeiska kontinenten.

Med Skånemarknaden avsågs egentligen flera sill- och varumarknader kring Öresund.

Skånemarknaden växte fram på den plats där fiskarna tillfälligt satte upp sina bodar och tält för att fiska då sillen lekte, alltså fortplantade sig.

Falsterbonäset

Vid 1100-talets mitt, då sillen blev en viktig handelsvara, uppstod handelsplatser på de ställen där sillen var som rikligast, bland annat vid Falsterbonäset.

Skanör

Vid Falsterbonäset möts dessutom seglatsrutterna från Nordsjön och Östersjön – med andra ord ett centralt och bra läge för att bli en lämplig mötesplats för handelsskutorna. Skanör var inledningsvis huvudorten för varubytet mellan de nordeuropeiska regionerna.

Andra orter

Men även andra skånska och själländska fiskeplatser och städer som Køge, Dragør, Havn (Köpenhamn), Malmö, Helsingborg, Simrishamn, Ystad och Trelleborg räknades till Skånemarknaden. Här samlades tusentals människor under marknadsmånaderna.

På Falsterbonäset växte städerna Skanör och Falsterbo fram. Efter marknadens glansdagar avtog de båda städernas betydelse, medan de övriga nyss nämnda städerna fortsatte att hävda sig som köpstäder eftersom de hade rika omland – en faktor som Skanör-Falsterbo saknade – som grund för fortsatt urban utveckling.


Falsterbodarna

Först var alltså Skanör den viktigaste marknadsorten (1200-talet), men under 1300-talet blev Falsterbo den dominerande platsen. På båda platserna byggdes en kunglig borg så kungens representanter, fogdarna, kunde övervaka marknaden.

Det ursprungliga namnet för Falsterbo var Falsterbothe, med andra ord bodarna för fiskarna från Falster. De som passerade Falsterbo på sjösidan under vinter, vår och sommar såg bara alla hundratals tomma, gråa bodar på den flacka marken.

Av bodarna eller den en gång så stora marknadsplatsen finns idag nästan inga spår. De fynd som gjorts vid arkeologiska undersökningar i sandmarkerna, är rester av lerbottnar, d.v.s. lergolv. Enligt dessa fynd skulle bodarna kunnat haft måtten 6,5x1,8 meter. Lerbottnarna är runda gropar som invändigt klätts med ett tunt lager lera. Men man är ännu osäker på vad lerbottnarna har används till. En teori är att man lade allt fiskrens i dessa lerbottnar (se vidare nedan).

Aktörerna på marknaden

På marknaden fanns alltså köpmän från nordeuropeiska städer, fiskare – i huvudsak från Danmark – och den danska kungamakten, som fungerade som garant för marknadsfreden och uppbar skatt av fisket och handeln. Under 1300-talet blev Skånemarknaden framförallt en sillmarknad, som dominerades av de nordtyska hansestäderna.

Arnold av Lübeck

Arnold av Lübeck (avled 1211 eller 1214) är författare till den andra och avslutande delen av den historiska krönikan Chronica Slavorum, som påbörjades av prästen Helmold av Bosau i Holstein (född 1120, avled 1177). Verket berättar om de nordvästslaviska stammarnas kultur (vendernas) och den kristna missionen från år 800 till 1171 i sin första del. Arnold av Lübecks krönikearbete avslutades 1210 och avhandlar tiden 1172 till 1209. Hela verket är, förutom i de inledande kapitlen, en ögonvittnesskildring av stort intresse och med högt källvärde, även vad gäller nordisk historia.

Handelsvaran sill

För de miljontals människor, som levde i Nordeuropa vid den här tiden, var höstens tillförsel av den proteinrika sillen ett mycket välkommet kosttillskott. Sillen var också viktig av religiösa orsaker – enligt den romersk katolska kyrkan skulle man under den 40 dagar långa årliga fastan inte äta kött utan enbart fisk, som man åt vid kvällsmåltiden – den enda dagliga måltiden under fastan. Under hela året skulle man dessutom avstå från kött varje fredag. Fastan började på askonsdagen och varade – med uppehåll varje söndag – till påskafton. Men även under andra delar av året var alltså den nedsaltade sillen en viktig proteinkälla.

Stora mängder sill i Öresund

Enligt flera texter, som skrevs kring 1200-talet och som finns bevarade än idag, fanns det under höstarna massor med sill i Öresund. Påståenden om att det nästan inte gick att ro en båt för all sill, eller att det fanns så mycket sill att det bara var att plocka upp den med händerna, är nog något överdrivna. Men i en krönika skriver Arnold av Lübeck att danskarna hade rikedom och överflöd av allting tack vare det årliga sillfisket vid Skåne.

Regler och förordningar

Det fanns många regler för Skånemarknaden som skulle följas och avgifter att betala. Allt som fiskades upp var nämligen kungens egendom. Här nämner vi endast några av alla regler och avgifter som fanns under marknadsperioden.

Inga yrkesfiskare

Det är i sammanhanget viktigt att notera att beteckningen fiskare måste ges en annorlunda betydelse än den numera gängse. Det handlade på den här tiden inte om yrkesfiskare med fiske som syssla året om. Skånemarknadens fiskare var bönder och borgare från olika platser längs Danmarks kuster. Skånemarknaden utgjorde en fin kassaförstärkning och gav även en eller ett par tunnor sill till det egna hushållet. Man fiskade antingen med drivgarn, som släpades efter båten, eller med sättgarn, som hölls på plats med sten och flöte.

Marknad mellan 15 augusti och 9 oktober

Det beslutades av den danske kungen att marknaden öppnade den 15 augusti och att fiske endast fick ske mellan Sankt Bartholomei dag den 24 augusti och Sankt Dionysii dag den 9 oktober. Resten av året skulle all handel ske i städerna. Reglerna och avgifterna skrevs så småningom ner i den så kallade modbogen.

Högmedeltiden och varumässor

Runt om i Europa hölls det stora internationella varumässor under den period som kallas högmedeltiden på den europeiska kontinenten, d.v.s. ca år 1000–1350. I Nordens historia brukar man använda samma term för perioden från 1100-talets mitt – eller ca år 1200 – fram till 1350. I norra Europa var det Hansan som dominerade handeln. Vill du läsa mer om de stora mässorna i Frankrike rekommenderar vi faktatexten Från byteshandel till bankväsende.

Bodpeng

Det fanns, som nämnts, regler och avgifter för i princip allting som hade med marknaden och fisket att göra. Man fick betala utförseltullar och en speciell silltull till kungen. För att överhuvudtaget få befinna sig på marknadsområdet skulle man betala en årlig avgift, bodpeng, till kungen som ägde marken. Avgifterna betalades till kungens fogde eller tullare som befann sig på platsen. Som kvitto på betald avgift fick man ett blymärke på vilket det ristades ett märke, unikt för varje säsong.

Det fanns även många regler för hur själva handeln och transporten av fisken skulle gå tillväga. Uppköparna fick inte köpa upp fångsten i förhand på stranden. Först när en tunna hissats upp i en stång – väl synlig för alla – fick uppköpen börja. Uppköparen fick inte gå ombord på fiskebåten förrän köpet var avgjort och han skulle betala för sig inom tre dagar, annars gick köpet tillbaka och han fick betala böter till fiskarena.

Vagnmärken

Man fick inte salta ner fisken direkt på stranden. Först skulle den transporteras bort till en annan plats med vagn. Vagnägarna var tvungna att köpa ett vagnmärke av tullarna, alltså ytterligare en avgift. Det var även förbjudet att lossa varor efter mörkrets inbrott. Detta för att undvika att avgiftsbelagda varor smugglades ut eller in i skydd av mörkret. Handelsskeppen fick inte lov att ankra sidan om varandra. Förbudet skulle förhindra omlastning av varor i smyg. Silltunnorna lastades på pråmar från vilka man sedan skötte lastningen av skeppen.

Åretolden

Kungen tjänade mycket bra på avgifterna, bl.a. på åretolden, som kallades så eftersom den erlades av varje åra, eller, rättare sagt, av varje man ombord på fiskebåten. Ungefär 3–6 man jobbade på varje fiskebåt. Från början av 1500-talet finns en uppgift att det låg 7’515 båtar vid Falsterbo med 5 man i varje, dvs 37’500 fiskare. Åretolden var 3 så kallade valar, d.v.s. 3 gånger 80 sillar – med andra ord 9 miljoner sillar till kungen, en av den tidens stora sillgrossister och exportörer, men han försörjde även sin armé, flotta och sina borgar med sill. Omkring en tredjedel av kungens inkomster kom från Skånemarknaden.

Litet område

Alla hade sin uppgift att sköta på marknadsplatsen, något som kontrollerades och reglerades noga av fogdar och tullare.

Sträckan från norr till söder på Falsterbonäset är ca 7 km lång, avståndet mellan Skanör och Falsterbo är ca 2,5 km. Hela området är ca 16 kvadratkilometer. När man inser hur litet området var där danska och utländska fiskare och handlare skulle samsas om utrymmet förstår man att reglerna behövdes för att hålla ordning.

Lejer och fit

Marken delades in i särskilda lejer för varje stad eller landsända. Från 1283 finns belägg för beteckningen fit (danska fed, tyska vitten) för områden för köpmän från tyska städer, där de behandlade den inköpta sillen och handlade med varor. Fit blev så småningom beteckningen för alla köpmäns handelsplatser, där alltså alla köpmän från exempelvis Köge skulle hålla sig inom sin fit och alla från Lübeck inom sin fit.

Varje fit fungerade som en liten by med präst, krog, hantverkare, bagare, slaktare, skeppsbyggare och naturligtvis fiskare. Exempelvis hade minst 24 icke-danska städer fit på området år 1347 - förutom ett okänt antal danska städer. Några av de utländska städer som hade fit var Hamburg, Bremen, Rostock, Wismar, Stralsund, Kiel och Danzig.

Arbetet med sillen

Både män och kvinnor arbetade på Skånemarknaden. Kvinnorna gällade och packade sillen med salt i tunnor. När man gällar sill tar man bort gälbenen. De som gällade sillen kallades gællekoner och de som packade den kallades för læggekoner. Packade kvinnan inte sillen ordentligt straffades hon med döden. Det var viktigt att sillen saltades ordentligt så den inte blev skämd. Den insaltade sillen skulle hålla sig i flera månader, kanske ett helt år.

Sillavfallet

Sillavfallet kallades för grum. Man kan lätt föreställa sig lukten över marknadsplatsen en varm, vindstilla sensommardag! Avfallet fick inte ligga kvar på fiten mer än 2 dagar. Man fick inte heller slänga det bakom boden eller i gränderna. Särskilda grumkarlar tog hand om avfallet och utvann tran ur det i grumbodar längre bort på stranden. Fiskrenset fick ligga och ruttna i grumbodarna. Under rötprocessen separerades fiskoljan från fiskrenset och togs tillvara. Denna illaluktande “sillolja” kunde användas som bränsle i oljelampor.

Det vita guldet

På medeltiden kallades saltet för det vita guldet. Salthandeln var en av Hansans och Lübecks allra viktigaste varor.

År 956 började man utvinna salt i Oldesloe och 1140 i Lüneburg. Oldesloesaltet var av sämre kvalitet än det från Lüneburg, men det kunde direkttransporteras på floden Trave till Lübeck. På det sättet blev omkostnaderna lägre, vilket gjorde att priset på Oldesloesaltet var lägre än saltet från Lüneburg. Det sistnämnda saltet måste omlastas flera gånger – därför blev det dyrare.

Saltet transporterades på vagnar från Lüneburg till Lauenburg vid floden Elbe och därifrån via Mölln till Lübeck. År 1398 var Stecknitzkanalen färdig – en av de äldsta kanalerna i Europa – och därmed kunde man transportera saltet på pråmar. Kanalen var ett försök att minska transportkostnaderna och på så sätt kunna möta den tilltagande konkurrensen från Bretagne (se nedan). Den 85 cm djupa kanalen var 94 km lång och grävdes mellan Stecknitz, en biflod till Trave, och Delvenau, en biflod till Elbe. Kanalen reglerades av 17 slussar – Palmschleuse vid Lauenburg finns fortfarande kvar. Transporten mellan saltgruvan och Lübeck tog 20 dagar.

År 1900 ersatte den nya Elbe–Lübeck-kanalen den medeltida Stecknitzkanalen.

Baiesaltet kom från bukten vid Borgneuf i Bretagne. Saltutvinningen började här år 821. Saltet utvanns ur salt havsvatten som fick dunsta tills bara saltet återstod. Metoden var billig eftersom man använde solenergi. Transporten av Baiesaltet var också billig, någon omlastning behövdes inte. Saltet raffinerades sedermera vid saltsjuderier i bl.a. Holland och Flandern. Från 1200-talets mitt efterfrågades saltet från Baie allt mer på Skånemarknaden och dominerade helt från 1370. Lübeck återfick aldrig sitt saltmonopol, trots bygget av Stecknitzkanalen och förbudet för Nordsjöstäderna att trafikera Falsterbonäset.

7’000 sillar om dagen

Det var tungt arbete att rensa och packa sill. I det knapphändiga källmaterial som finns kvar kan man utläsa att år 1494 fanns det 174 gællekoner i Falsterbo och Skanör och det lossades 60’000 tunnor sill. En färdigförpackad silltunna vägde uppskattningsvis ca 135 kilo. Det innebär att varje kvinna måste packa 5–6 tunnor om dagen, alltså rensa eller salta in 6’000–7’000 sillar om dagen i två månader. Det måste dock framhållas att 1494 troligen inte var ett helt normalt år för fisket.

Sillexporten

Men det var stora mängder sill som fiskades upp ur havet. Bara från Malmö till Lübeck skeppades under tre fiskesäsonger runt år 1400 minst 11’000 ton! Det är en imponerande siffra än idag.

Genomsnittsstorleken på huvudlasten i ett transportskepp för fisk till Lübeck var vid den tiden 216 tunnor saltad sill. År 1368 seglade 335 handelsskepp (naves, skepp större än skutor) med totalt omkring 100’000 tunnor sill till Lübeck.

Omkring år 1400 exporterades från hela Öresundsregionen till Lübeck mellan 200’000 och 300’000 tunnor varje år, d.v.s. mellan 27’000 och 40’000 ton sill.

Salt

En viktig vara som importerades till Skånemarknaden var naturligtvis salt. Under 1100-talet hade Lübeck monopol på salthandeln. Saltet utvanns i gruvorna Oldsloe och Lüneburg i Nordtyskland. Under första hälften av 1200-talet fick de tyska saltgruvorna konkurrens från Bretagne i norra Frankrike. Det franska saltet var billigare att framställa än det tyska och i slutet av 1300-talet var det franska Baiesaltet störst på marknaden.

Stor varumarknad

Under Skånemarknadens storhetstid på 1200- och 1300-talen som varumässa handlade man med ett femtiotal olika produkter på marknaden. Några av de viktigaste varorna var

  • textilier
  • öl
  • vin
  • järn
  • stål
  • koppar
  • sädesslag
  • bröd
  • klippfisk
  • hästar
  • vax
  • humle
  • hampa
  • svavel
  • skeppsankare
  • grytor
  • trä
  • nötter
  • ost
  • fett
  • hudar
  • lax
  • tran
  • talg
  • malt

Köpmännen hade med sig sitt hemlands produkter, köpte sill eller bytte till sig andra länders varor. Genom att mötas på Skånemarknaden kunde köpmännen halvera sina transporter. Sill var den absolut viktigaste varan. År 1368 importerade hansastaden Lübeck 95 procent sill och endast 5 procent andra varor för att ge ett exempel.

Under 1300-talet avtog Skånemarknadens betydelse och blev, som nämnts, mer en hanseatisk sillmarknad. I samband med att Hansan betydelse minskade under 1500-talet upphörde Skånemarknaden på Falsterbonäset. Handeln fortsatte från Malmö, som blev en allt viktigare stad.

Orsaker till att Skånemarknaden upphörde

Varför upphörde Skånemarknaden vid Skanör och Falsterbo? Flera faktorer spelade in:

  • Det byggdes större fartyg som kunde lasta mer och som var utrustade med bättre navigeringsinstrument. De kunde segla direkt från Nordsjöhamnarna till Östersjöhamnarna utan att behöva stanna till vid Skånemarknaden. På så vis kunde de tjäna mer pengar eftersom de kunde handla direkt av tillverkaren/leverantören utan att använda sig av mellanhänderna på Skånemarknaden. Hansan svarade med att år 1370 förbjuda engelsmän, skottar, walesare, flamländare och normander att salta sill på Skånemarknaden eller ens att lägga till vid Skanör–Falsterbo.
  • Sillen började hitta andra platser att leka på, t.ex. i Nordsjön där sillfisket ökade enormt under 1400-talet.
  • Reformationen som genomfördes under 1500-talet innebar att fasteperioden försvann ur den lutherska kyrkokalendern – avsättningen för sill var inte längre lika stor i Nordeuropa.

Öresundstullen införs

Holländarna och engelsmännen blev duktiga på att segla direkt till Östersjöhamnarna för att handla. Detta innebar att Danmarks kung gick miste om inkomster från Skånemarknaden. För att lösa problemet med färre inkomster införde kungen år 1429 Öresundstullen, som alla som ville segla genom Öresund skulle betala på slottet Krogen (senare Kronborg) i Helsingör.

Malmö

Som nämnts ovan blev Malmö en allt viktigare handelsstad under 1300-talet och framåt. Malmös ökade betydelse som handelsstad beror bland annat på att staden inte var beroende av enbart sillfisket som Skanör och Falsterbo hade blivit. Malmö handlade både med hanseatiska köpmän och med städer kring Nordsjön.

Just de hanseatiska köpmännen fick stora privilegier i Malmö; de öppnade handelskontor, så kallade gillen, för att bevaka sina intressen i staden. Redan 1329 startade ett tyskt gille i Malmö. Under 1300- och 1400-talen startade köpmännen från Rostock, Stettin och Lübeck gillen i Malmö. Staden styrdes dessutom enligt tysk modell med två borgmästare och 12 rådsmedlemmar.

Relaterade berättelser

  • 832_listing

    Alexander Jenssen

    Genom en ung flickas ögon skildras en medeltida marknad och hur en fogde går ett grymt öde till mötes. Berättelsen utspelar sig på Skånemarknaden vid Skanör–Falsterbo.

    Läs berättelsen

Källredovisningar

Litteratur

Bengtsson, Rickard. “Skånemarknaden” i Øresunds Told - Tull i Öresund. I krig och fred - på godt og ondt. (Red.) Holger Munchaus Petersen, Jan Berggren och Rickard Bengtsson. Told- og skattestyrelsen. Tullverket. 2000.

Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid.

Mare Balticum, Østersøen - myte, historie og kunst i 1000 år. Nationalmuseum i Köpenhamn, Danmark. 2002.

Nordberg, Michael. I kung Magnus tid. Norstedts Förlag, 1995.

Reisnert, Anders. “Malmös handel med Hansan under medeltiden” i Elbogen Malmö Fornminnesförenings årsskrift 1999. (Red.) Elsebeth Bager. 2000.

Skansjö, Sten. Skånes historia. Historiska media, 1997.

Digital media

“Skånemarknaden”. I: Nationalencyklopedin. 2006.

“Helmold”. I: Nationalencyklopedin. 2006.

“Helmold Of Bosau”. I: Encyclopædia Britannica. 2006.

“Scania Market”. I: Wikipedia. 2006.

“Helmold von Bosau”. I: Wikipedia (tyskspråkiga versionen). 2006.

“Arnold von Lübeck”. I: Wikipedia (tyskspråkiga versionen). 2006.

“Elbe-Lübeck Canal”. I: Wikipedia. 2006.

“Old Salt Route”. I: Wikipedia. 2006.


Skriv ut (utskriftsvänligt format)

Tipsa en vän om den här texten