Skånes län efter 1658

Efter den svenska erövringen 1658 inordnades Skåne, Halland och Blekinge i ett generalguvernement, vars förste generalguvernör var Gustaf Otto Stenbock med bostad i Malmö. Generalguvernement fanns sedan tidigare i Sveriges tyska och baltiska provinser. Denna styrelseform tillämpades i områden som ansågs särskilt utsatta för fientliga anfall. Den viktigaste skillnaden mellan en generalguvernör och en landshövding var att generalguvernören även hade det högsta militära befälet inom sitt område.

Under generalguvernören sorterade en landshövding över Halland samt en landshövding över det gamla Kristianstads län, till vilket lades Blekinge. De gamla Helsingborgs och Landskrona län fanns kvar under en tid och leddes av en befattningshavare med titeln slotts- eller länshövding.

Knyta Skåne närmare Sverige

1669 lades generalguvernementet ned, och Malmöhus, Helsingborgs och Landskrona län slogs samman under en landshövding. 1676 återuppstod generalguvernementet i samband med utbrottet av det Skånska kriget.

Halland och Blekinge bröts efterhand ut ur generalguvernementet och från 1693 förvaltades Skåne som ett guvernement lett av en guvernör med liknande ställning som de tidigare generalguvernörerna.

Till huvuduppgifterna för den svenska länsförvaltningen i Skåne hörde naturligtvis att knyta landskapet närmare till det svenska riket. Skåne hade varit en central del av Danmark där de högre stånden i samhället tillhörde de ledande inom danskt samhällsliv och kultur. I frederna i Roskilde 1658 och i Köpenhamn 1660 slogs det fast att Skånes invånare skulle få fortsätta att leva under sina gamla lagar och privilegier. Detta respekterades till en början från svensk sida, och perioden 1658-1676 präglades av en relativt mild “försvenskning”.

1681 lyckades det Ascheberg att förmå det skånska prästerskapet att övergå till den svenska kyrkoordningen, och 1683 anhöll skåningarna om att Skåne skulle få svensk lagstiftning. I bägge fallen stred detta mot fredstraktatens bestämmelser.

Skånska krigets följder

Det Skånska kriget 1676–1679 kom att i grunden ändra den svenska politiken. Efter den danska landstigningen på sommaren 1676 återerövrades hela landskapet med undantag av Malmö. Den svenska förvaltningen bröt samman i Skåne och dansk förvaltning återinfördes. De danska trupperna hälsades som befriare av stora delar av befolkningen. Kriget blev en fruktansvärd katastrof för Skåne, och stora områden i västra Skåne lades öde. I freden som slöts i Lund 1679 bestämdes att inga gränser skulle ändras, Skåne förblev svenskt.

Generalguvernör Rutger von Ascheberg

Efter kriget inleddes en mera kraftfull och målmedveten försvenskning. Denna leddes på ett skickligt sätt av Rutger von Ascheberg som var generalguvernör under åren 1680–1693. Aschebergs politik gick ut på att med en kombination av övertalning och hot förmå skåningarna att bli en del av det svenska riket.

Svensk lagstiftning införs

1681 lyckades det Ascheberg att förmå det skånska prästerskapet att övergå till den svenska kyrkoordningen, och 1683 anhöll skåningarna om att Skåne skulle få svensk lagstiftning. I bägge fallen stred detta mot fredstraktatens bestämmelser, men från svensk sida kunde man peka på att skåningarna själva anhållit om att få övergå till svensk ordning. Det hot man från svensk sida bland annat hade använt var att skåningarna annars inte skulle få bli representerade i den svenska riksdagen och därmed gå miste om allt inflytande på rikets styrelse.

Inom förvaltningen infördes svenska traditioner, och skattesystemet anpassades till svenska normer. Adelns starka ställning i Skåne bestod, men dess privilegier (förmåner) blev färre. En stor del av de skånska godsen kom genom köp eller äktenskap att ägas av adelsmän från det gamla Sverige.

Stora nordiska kriget

Skånes utsatta läge visade sig åter under det Stora nordiska kriget , som pågick under 1700-talets inledande årtionden, då Danmark gjorde ett nytt försök att återta de förlorade landskapen. Den 1 november 1709 landsteg en dansk armé vid Råå, och hela landskapet utom Malmö och Landskrona besattes. Guvernör över Skåne var Magnus Stenbock, som samlade en armé i Småland. Den 28 februari 1710 stod slaget vid Helsingborg, där den danska armén led nederlag och fick skeppas över till Själland.

Åren 1715–1718 leddes det svenska riket från Lund.

Även om inga övriga krigshandlingar drabbade Skåne, fick man känna på kriget i form av ökade skatter, utskrivningar m m, och som om det inte var nog kom pesten till Skåne 1711. Under 1710-talet uppfördes en serie skansar, dvs försvarsvallar, längs den skånska västkusten som skydd mot danska invasionsförsök. År med missväxt ledde till brist på säd med stränga regleringar som följd. Handeln från de skånska hamnarna låg nere, eftersom den danska flottan behärskade havet.

Sverige styrdes från Lund

Åren 1715–1718 leddes det svenska riket från Lund, dit Karl XII efter hemkomsten från Bender (som ligger i nuvarande Moldavien) förlagt sin bostad.

Två län 1719

I den nya författning, som antogs efter kungens död och enväldets fall 1718, förbjöds generalguvernement inom riket. Detta medförde att det skånska guvernementet upplöstes och att 1719 infördes normal länsstyrelseförvaltning i Skåne med Malmöhus och Kristianstads län.

Protester

Införandet av två län i Skåne ledde till protester från adeln, borgarna och bönderna, som vid riksdagen 1720 bland annat framförde att slättlandet, Malmöhus län, och skogsbygden, Kristianstads län, inte borde skiljas åt utan gemensamt dela på skattebördorna. Man framhöll också att Skåne inte var så stort att det behövde vara delat på två län.

Uppdelning av häraderna

Protesterna fick ingen verkan, och länsgränsen drogs så att Malmöhus län kom att bestå av Oxie, Skytts, Vemmenhögs, Torna, Bara, Harjagers, Ljunits, Herrestads, Frosta, Färs, Luggude, Rönnebergs och Onsjö härader och Kristianstads län av Bjäre, Norra och Södra Åsbo, Västra och Östra Göinge, Villands, Gärds, Albo, Ingelstads och Järrestads härader.

Generalguvernören kunde när han ville ingripa i alla slags ärenden.

Den statliga förvaltningen i Skåne kunde nu inrätta sig efter fredliga förhållanden. I spetsen för länen stod landshövdingen, ofta en adelsman med militär bakgrund. Den förste landshövdingen i det nya Malmöhus län var greve Carl Gustaf Hård, en av Karl XII:s gamla officerare, som sedan 1717 varit guvernör över Skåne. I Kristianstads län tillträdde ämbetsmannen Samuel von Hyltéen landshövdingeposten.

Generalguvernementet återinförs 1801

Ett kort mellanspel i förvaltningen av Skåne utgjorde det skånska generalguvernement som upprättades 1801-1809 med Johan Christopher Toll som generalguvernör. Det var Skånes utsatta läge under de pågående Napoleonkrigen som gjorde att man återupplivade denna styrelseform. Toll innehade såväl den högsta civila som militära makten och var överordnad de båda landshövdingarna. Generalguvernören kunde när han ville ingripa i alla slags ärenden. Detta ledde i vissa fall till ett besvärligt “dubbelkommando” där generalguvernören och landshövdingarna ibland fattade olika beslut. I 1809 års nya författning återkom förbudet mot generalguvernement inom riket, och Toll fråntogs sina civila befogenheter men kvarstod som högste militärbefälhavare i Skåne.

Källredovisningar

Litteratur

Dickson, Robert. Malmöhus län år 1800. Stockholm 1914.

Erlandsson, Alf. Skånska generalguvernementet. Lund 1967.

Erslev, Kristian. Konge og Lensmand. København 1879.

Erslev, Kristian. Danmark-Norges Len og Lensmaend 1596–1660. København 1885.

Jexlew, Thelma. Lensregnskaberne, en oversikt. København 1978.

Rosén, Jerker. Skånska privilegie- och reduktionsfrågor. Lund 1944.

Sörndal, Olof. Den svenska länsstyrelsen. Lund 1937.

Westerhult, Bo. Kronofogde, häradsskrivare, länsman. Den svenska fögderiförvaltningen 1810-1917. Lund 1965.


Skriv ut (utskriftsvänligt format)

Tipsa en vän om den här texten