Terra Scaniae

Fler sökalternativ

• Stenåldern
• Bronsåldern
• Järnåldern
• Vikingatiden
• Medeltiden
• 1500-talet
• 1600-talet
• 1700-talet
• 1800-talet
• 1900-talet
• 2000-talet

Läs fakta om

• Fältsjukan – dysenteri och fläckfeber
• Försvenskningens första skede
• Loshultskuppen – bakgrunden
• Loshultskuppen – efterspelet
• Missnöjet med svenska staten
• Slaget vid Landskrona

Resurser

• Slaget vid Lund

Skånska kriget

Inledningsvis var danska armén framgångsrik, och snart hade den kontroll över stora delar av Skåne.

Löften från Danmarks regent…

Målet med den danska invasionen var alltså att återerövra de forna danska landskapen. Det var viktigt för den danske kungen att skåningarna slöt upp bakom honom, och därför skickade Christian V ut ett par plakat som skulle läsas upp i de skånska kyrkorna. Ifrån predikstolen nådde prästen nämligen ut till allmänheten – man kan förenklat säga att prästen motsvarade vår tids nyhetsförmedlare. I plakaten påminde den danske kungen skåningarna om hur bra de hade haft det när Skåne var danskt, då de levt i välstånd under en mild kung. Kungen påminde också skåningarna om att Skåne tillhört det danska riket under flera hundra år, och att han nu hade kommit för att befria dem från svenskarna.

Christian V utlovade till att börja med fem riksdaler till var och en som gick i dansk tjänst. Därefter skulle de som anslöt sig till den danska armén få avlöning varje månad, antingen i form av pengar eller mat. Kung Christian lovade också att alla som hjälpte den danska armén skulle bli belönade i någon form. Skåningarna kunde tjäna den danska armén på flera sätt, t.ex. genom att få fram information om vad svenskarna gjorde för något, eller genom att skaffa fram mat och annan nödvändig proviant.

… och hot från Sveriges

Den svenske kungen, Karl XI, var inte sen att svara upp mot Christian V:s försök att få över skåningarna på sin sida. I en flygskrift (ett litet skrivet häfte eller blad) påminde den svenske kungen skåningarna om att de var svenskar och hade svurit trohetsed till honom. Han varnade skåningarna för att förråda honom och gå över till den danska fienden. De som hade gått danskarnas ärende på grund av rädsla eller oförstånd skulle genast överge danskarna och återigen ansluta sig till svenskarna.

Danmark tar kontroll över Skåne

Danskarna hade stora framgångar både på land och till sjöss. I ett stort sjöslag i juni år 1676 besegrades svenskarna av en dansk flotta som fick hjälp av Nederländerna utanför Ölands södra udde. Den svenska stoltheten, skeppet “Kronan” - dåtidens största krigsfartyg, sprängdes i luften under sjöslaget.

Direkt efter att danskarna besegrat svenskarna i sjöslaget skeppade man alltså över en stor dansk armé på omkring 15’000 man till Skåne. Ledda av kung Christian V, landsteg armén vid Råå utanför Helsinborg i slutet av juni.

Efter ett par dagar kapitulerade fästningen i Helsingborg, och i mitten av juli gav även Landskrona fästning upp inför den danska övermakten.

Danska armén drog nu mot Kristianstad i nordöstra Skåne, där befästningsstaden stormades och intogs av den danska styrkan. Danskarna kontrollerade nu hela Skåne, med undantag för befästningsstaden Malmö, som under generalguvernör Fabian von Fersens ledning höll emot danskarnas försök att inta staden.

Svenskarna drar sig tillbaka

Efter att Kristianstad intagits fortsatte den danska huvudstyrkan mot Blekinge, där de intog Karlshamn och Kristianopel. Svenskarna, som hade en underlägsen styrka på cirka 6000 man, tvingades dra sig tillbaka norrut, upp mot den småländska gränsen, där den svenske kungen Karl XI förlade sitt högkvarter i närheten av Växjö. Läget för svenskarna var dåligt. Skåne och Blekinge hade intagits av danskarna och nu hotades Halmstad i Halland av en dansk armé på 4000 man.

Åter svensk kontroll över Halland

Den svenska armén återhämtade sig. Under Karl XI:s ledning marscherade den svenska armén mot Halmstad, och vid Fyllebro, några kilometer sydöst om staden, vann svenskarna en överlägsen seger den 17 augusti 1676. Nästan hela den danska styrkan tillfångatogs, och svenskarna tog kontrollen över Halland. Nu påbörjades den svenska återerövringen av Skåne.

Försök att återerövra Skåne

Trots att vintern närmade sig funderade den svenska krigsledningen på att gå till anfall och försöka återta Skåne från danskarna. Den svenske kungen Karl XI omorganiserade med hjälp av riksrådet Johan Gyllenstierna och överste Erik Dahlberg den svenska armén, och i början av oktober 1676 startade den stora svenska armén med 11’000 man sin marsch in i Skåne för att försöka ta tillbaka landskapet. Svenskarnas tilltag tvingade danskarna att bryta upp från deras vinterkvarter för att försvara sig.

Nästan 10’000 man, hälften av soldaterna som deltagit i slaget hade gått döden till mötes.

Väderlek och årstid försvårar

Oktober månad gick över i november, vädret var rått och disigt. Det var svårt att skaffa någon mat för såväl svenskar som danskar, och sjukdomar härjade bland soldaterna. Flera tusen svenska soldater dog i sjukdomar, och för att inte misslyckas med fälttåget var det viktigt att drabba samman med danskarna så fort som möjligt.

Slaget vid Lund

Vändpunkten i kriget kom med det blodiga slaget vid Lund den 4 december 1676 då svenskarna med möda besegrade danskarna.

Tiotusen döda

En mängd människoliv hade gått till spillo. Nästan 10’000 man, hälften av soldaterna som deltagit i slaget hade gått döden till mötes. Faktum är att slaget vid Lund är det blodigaste slaget inom Nordens gränser. Man kan bara ana vilken fruktansvärd syn det måste ha varit att blicka ut över högarna med döda människor, och kadaverna efter tusentals hästar, som täckte markerna strax norr om Lund efter att slaget var över.

De överlevande hade ett fruktansvärt arbete framför sig. Liken skulle lastas upp på vagnar och transporteras till uppsamlingsplatserna, som troligen låg i närheten av traktens kyrkor. På uppsamlingsplatserna staplades liken upp i väntan på att begravas. Eftersom det var så kallt var marken nämligen hård av tjäle, och därför dröjde det uppemot en månad innan man kunde börja begrava de stupade.

Fortsatt återerövring

Under våren 1677 började svenskarna att återerövra Skåne. Helsingborg kom åter under svenskt styre, och även Blekinge togs tillbaka. Däremot led den svenska flottan ett förkrossande nederlag i Køge Bugt, (Køge är en stad på Själland, ett par mil söder om Köpenhamn). Bättre gick det för svenskarna i slaget vid Landskrona den 14 juli 1677, då svenskarna besegrade danskarna efter en hård strid.

Fler sammandrabbningar

Efter slaget vid Landskrona fortsatte svenskar och danskar att drabba samman vid flera tillfällen. I augusti år 1678 brändes stora delar av centrala Lund av danskarna. Under samma månad lyckades svenskarna, efter en tids belägring, tvinga danskarna att ge upp fästningsstaden Kristianstad i nordöstra Skåne. Fortfarande var krigsläget oklart, men det lutade åt att svenskarna skulle lyckas återerövra Skåne.

Kriget tärde hårt på alla

Det Skånska kriget, som vid det här laget pågått i drygt två år, hade tärt hårt på både landskapet och invånarna. Många skåningar flydde till Själland. De var trötta på kriget och önskade sig fred, om det var Sverige eller Danmark som vann spelade mindre roll för många av dem.

Avgörandet

Själva avgörandet i skånska kriget kom dock inte att stå i Skåne. I stället var det så att Frankrike, som Sverige var i förbund med, började sluta fred med sina fiender. Till slut var det bara Danmark och Brandenburg (en delstat i nuvarande Tyskland) som stod kvar som fiender till Frankrike. I och med det hade Danmark inget val utan tvingades sluta fred med Frankrike - och därmed även Sverige. På så sätt blev danskarna tvungna att avsluta det skånska kriget - som faktiskt inte var uppgjort vid tillfället. Freden slöts först i Frankrike, i Fontainebleau söder om Paris, sedan i Lund 1679. Danskarnas försök att återvinna Skåne, samt Halland och Blekinge, hade misslyckats.

Vem skulle skåningarna lyda?

Under Skånska kriget fanns alltså både den danska och svenska armén i Skåne, och såväl den svenska som den danska kungen krävde att skåningarna skulle lyda just dem. Båda länderna hotade med straff om man kom på någon med att vara olydig. Man kan ana att det inte var lätt för skåningarna alla gånger. Hur skulle de göra? Vem skulle de lyda, danskarna eller svenskarna?

Danskt stöd i skogsbygderna

Till att börja med verkade det som om många skåningar, framförallt bönderna, tyckte att Danmarks invasion i Skåne var något positivt. Skåningarna hälsade danskarna som befriare. I vissa områden var befolkningen lite mer försiktig med att visa sitt stöd än vad man var i andra. Tydligast märktes uppslutningen bakom den danske kungen i skogsbygderna i norra Skåne. Inte minst genom att ”snapphanerörelsen” levde upp på nytt när danskarna invaderade Skåne.

Även om det var bönderna i Nordskåne som tydligast visade sin lojalitet mot Christian V, fanns det även dansksinnade bönder på andra platser runt om i Skåne. De skickade in trohetsförsäkran till den danske kungen där de lovade honom trohet och lydnad.

Många avvaktade krigets utveckling

Men det fanns också många bönder som undvek att ta ställning i kriget. Många bönder blev försiktigare ju längre kriget pågick desto. Om det i efterhand visade sig att bönderna hade hållit på danskarna och svenskarna gick segrande ur kriget, eller tvärtom, fanns det nämligen en stor risk att bönderna skulle tvingas gå ifrån sina hem och gårdar. Många bönder försökte alltså avvakta utvecklingen av kriget, utan att behöva ta ställning för antingen svenskar eller danskar.

Kanske var det så att allmogen lydde dem som de var mest rädda för, och att det i sin tur hängde samman med hur bra det gick för svenskarna respektive danskarna i kriget. Var svenskarna framgångsrika och på väg att återta delar av Skåne var det bästa att lyda dem. Gick det däremot bra för den danske kungen och hans soldater gjorde man bäst i att lyda dem.

I slutändan var det kanske så att många bönder inte brydde sig så mycket om vem som vann kriget. De var nog trötta på att slitas mellan de två länderna i kriget, och innerligt trötta på att tvingas se hur deras gårdar, åkrar och hemtrakter skövlades.

Stöd för Sverige i slutet av kriget

Även om flera av de skånska bönderna försökte vara försiktiga och inte tydligt hålla på antingen den ena eller andra sidan kan man i slutet av kriget spåra en önskan bland allmogen att Sverige skulle gå segrande ur striden.

I början av kriget när Danmark kontrollerade stora delar av Skåne hade det varit lättare för skåningarna att lyda den danske kungen. Då hade det nämligen bara funnits en kung att lyda, betala skatt till, lämna proviant till, etc. Men när den danska krigslyckan började vända, och svenskarna lyckades återerövrar delar av Skåne, fanns det plötsligt två kungar som krävde lydnad – trots att danskarna hade lovat att det inte skulle bli så.

Skattebörda

Det dröjde inte länge förrän den skånska allmogen tyngdes av skatter som Christian V krävde för att kunna bekosta den danska armén, som till stor del bestod av tyska knektar. Dessutom behandlade de danska trupperna inte skåningarna mycket bättre än vad de svenska hade gjort.

Krigströtthet och fredslängtan

I slutändan var det kanske så att många bönder inte brydde sig så mycket om vem som vann kriget. De var nog trötta på att slitas mellan de två länderna i kriget, och innerligt trötta på att tvingas se hur deras gårdar, åkrar och hemtrakter skövlades. De flesta av Skånes bönder önskade sig nog först och främst fred, efter flera års hårda härjningar i Skåne av både danskar och svenskar.

Skriv ut (utskriftsvänligt format)