Terra Scaniae

Fler sökalternativ

• Stenåldern
• Bronsåldern
• Järnåldern
• Vikingatiden
• Medeltiden
• 1500-talet
• 1600-talet
• 1700-talet
• 1800-talet
• 1900-talet
• 2000-talet

Läs fakta om

• Döden och begravningen
• Helgonens kyrkor
• Om förhistoriskt gravskick, del 1: stenåldern
• Om förhistoriskt gravskick, del 2: bronsåldern
• Skånska kyrkor

Skånska kyrkogårdar

På 1500-talet var det inte ovanligt att kyrkogårdarna rent av var vanskötta.

Öppna kyrkogårdar och brister i skötseln

Kyrkogårdarna var inte alltid tillräckligt väl inhägnade, djur som strövade fritt kunde ibland leta sig in på kyrkogårdarna. Den danske kung Frederik II påpekade t.ex. år 1564 att ”svin og fæ” inte fick vistas på kyrkogårdarna i Köpenhamn.

Kungen utfärdar varning

Dessutom låg det timmer på självaste kyrkogården Sankt Nicolai i Köpenhamn. Kungen – som uppenbarligen blev förargad över slarvet, hotade med att beslagta allt material som fanns på kyrkogården om det inte omedelbart förflyttades därifrån.

Men det var inte bara i Köpenhamn som människorna slarvade med kyrkoskötseln. Kungen fick flera gånger uppmana invånarna runt om i det danska riket att de inte skulle försumma kyrkogårdarnas skötsel.

Avgränsning kring kyrkogårdar

Under tidig medeltid avgränsades kyrkogården från övrig mark av diken. Under årens lopp började man istället att bygga murar med stigluckor eller färister i.

Ett färister ser ungefär ut som en liggande gallergrind och ska hindra djuren från att ta sig över.

Norra delen av kyrkogården ansågs sämre

På kyrkogården begravdes de människor som bodde i byar och gårdar från socknen.
Under 1700-talet, och kanske även under 1800-talet, ansåg man att den norra delen av kyrkogården var den sämre.

Det berodde på att när domedagen kom, alltså den dag då världen skulle gå under och människor återuppstå, så skulle kyrkans murar trilla ihop och falla åt norr. Människorna som låg begravna där, och som återuppstod, skulle då få svårt att stiga upp ur sina gravar eftersom all bråte hamnade där.

Eftersom detta var den sämsta platsen på kyrkogården att bli begraven på blev ofta kriminella personer placerade där.

Alla fick inte begravas på kyrkogården

Det fanns dock personer som inte ens begravdes på kyrkogårdens sämsta plats. Det var de människor som inte fick lov att begravas innanför kyrkogårdens murar, och det gällde bland annat odöpta personer.

Ett odöpt barn fick inte begravas på kyrkogården eftersom det inte var upptaget i den kristna gemenskapen. För att undvika att ett barn dog utan att vara döpt kunde man utföra nöddop.

Människor som hade tagit sitt liv fick inte heller begravas innanför kyrkogårdens murar, samma sak gällde för personer som hade blivit avrättade – de ansågs nämligen ha gått miste om rätten att få en kyrklig begravning.

Märkning av gravar

De människor som hade det väl förspänt hade ofta gravstenar på deras gravar. Många av dessa gravstenar är försvunna i dag, eftersom man tog tillvara på allt möjligt material när man byggde något nytt. Det var därför inte ovanligt att människorna i gårdarna som låg kring kyrkogården använde gravstenar, som inte användes längre, till trappsteg, eller som golvbeläggningar när de byggde något nytt.

Det vanligaste var dock att man satte ett träkors på graven.

Blommor och växtlighet

Huruvida man planterade eller plockade blommor och la på gravarna under 1600-talet vet man inte. Men under 1700-talet vet man att det fanns buskar och träd på kyrkogårdarna. Riktigt lummiga, med massor av träd och buskar, var de kanske inte – även om en och annan kyrkogård nog kunde vara det. På marken växte gräs och vilda blommor, som även täckte gravarna.

Trängsel på kyrkogårdarna under 1800-talet

Under 1700-talet så växte Sveriges befolkning, vi blev fler och fler, vilket även innebar att fler människor dog. Det gjorde att det blev trångt på kyrkogårdarna, platsen räckte helt enkelt inte till längre.

För att rätta till problemet lät man uppföra nya kyrkogårdar – som låg utanför byn eller staden. Man la därför igen många av de gamla kyrkogårdarna, där människor begravts under lång tid. På många ställen lät man till och med bygga nya byggnader, gator eller torg, där det en gång varit kyrkogård.

Nya kyrkogårdar anlades vid städerna

I flera skånska städer anlades under 1800-talet nya kyrkogårdar, t.ex. i Helsingborg, Malmö, Lund och Landskrona.

Det var dock dyrt att anlägga de nya kyrkogårdarna, så man la inte så mycket pengar på att plantera massa träd och buskar. Personal som skulle sköta kyrkogården kostade också mycket pengar, så därför anställde man inte så många som behövdes. Detta gjorde att de nyanlagda kyrkogårdarna blev kala och bristfälligt skötta.

Norra Kyrkogården i Lund

Norra Kyrkogården i Lund som invigdes år 1816 är ett exempel på en kyrkogård som, till att börja med, saknade grönskande träd, buskar, och vårdande skötsel. Med tiden blev det dock en vacker kyrkogård som grönskar vackert under våren och sommaren i dag.

Östra Kyrkogården i Malmö

I Malmö anlade man under 1800-talet flera kyrkogårdar, men snart var det ont om plats även på dem. Man insåg då att det behövdes en ny stor kyrkogård, och i början av 1900-talet beslöt man att anlägga en vid Hohögsbackarna – som vid den tiden låg drygt tre kilometer utanför Malmö. Hur kyrkogården, skulle se ut och planeras visste man inte riktigt, så man utlyste en arkitekttävling. Tävlingen vanns av en arkitekt från Stockholm: Sigurd Lewerentz. Kyrkogården, som heter Östra Kyrkogården ligger idag i tätorten Malmös östra del.

Kyrkorgårdar minner om gamla tider

På landsbygden formades under slutet av 1800-talet många lummiga skånska kyrkogårdar – som finns kvar än idag. Ofta löpte en mur kring kyrkogården, och längs muren stod vanligtvis alm- eller lindträd. Runt gravarna var det vanligt att man planterade boxbum, en buske som är grön året runt. Många av de blommor och växter som planterades vid gravarna hade befolkningen tagit från sin trädgård, precis som många av blommorna som plockades. Kyrkogårdar belägna längs Skånes kuster kan också minna om gamla tider då många män arbetade till havs. Snäckor och andra saker från havet pryder där sin plats tillsammans med blommorna.

Minneslundar

Nu för tiden har det blivit mer och mer vanligt att man begravs i så kallade minneslundar. Det är områden med buskar och träd där man inte gräver några gravar utan i stället antingen strör ut askan efter en kremerad människa, eller sätter ner en urna med askan i. De anhöriga vet inte exakt var någonstans i minneslunden som askan strös ut, eller var urnan placeras.

Skriv ut (utskriftsvänligt format)