Skjutshåll och gästgiverier

Under 1700-talet tog sig de flesta fram genom att gå, eller möjligen genom att rida om man hade en häst.

För de som hade råd fanns det även möjlighet att åka så kallad ”skjuts”, om man skulle färdas från en bestämd plats till en annan. Att åka skjuts innebar helt enkelt att man betalade för att få åka med i en vagn dragen av hästar – på motsvarande sätt som vi i dag betalar för att åka med buss eller tåg. På så sätt var alltså skjutstrafiken mer eller mindre ordnad.

Diskriminerande regler

Men det var inte alla som fick lov att åka skjuts. Tiggare var förbjudna att åka skjuts, precis som andra människor med låg social ställning (t.ex. enklare hantverkare, såsom häktmakare – vilket var en person som tillverkade hakor och hyskor som användes för att knäppa kläder). Dessutom fanns det många som inte hade råd att åka med skjutsen och som fick gå i stället.

Man fick inte lov att transportera varor med skjutsen – den var till för människor. Enda undantagen var fågel, ostron och hummer. Antagligen för att dessa varor var så ömtåliga och kanske svåra att transportera på något annat sätt.

Rastställen – gästgiverier

Eftersom en häst inte orkade dra en vagn hur långt som helst fanns det speciella rastställen, som kallades gästgiverier där man bytte skjuts, så att utvilade hästar kunde föra resenärerna vidare. På gästgiverierna kunde dessutom resenärerna äta en bit mat eller sova över om de önskade det. En del av gästerna fortsatte sedan resandet dagen därpå.

Gästgivaren, d.v.s. den person som förestod gästgiveriet, var skyldig att ha minst två hästar som skulle användas för att skjutsa resenärer. Även om en del gästgivare hade mer än två hästar hände det att det behövdes fler hästar och vagnar när många människor ville åka skjuts. Då skulle bönderna som bodde kring gästgiveriet ställa upp med skjutsning.

Skjutslag

De bönder som var skyldiga att hjälpa till med skjutsen bildade tillsammans något som kallades för ”skjutslag”. Inom skjutslaget vandrade skjutsplikten efter ett dygn vidare från en bonde till en annan. För att hålla reda på vilkens tur det var att skjutsa skickades dagligen en så kallad skjutsklubba runt bland bönderna. När en bondefamilj fick skjutsklubban visste de att det var deras tur att skjutsa.

Det var förbjudet att hyra för få hästar, och att lasta vagnen för tungt. Bagaget som resenären tog med sig fick inte väga mer än ett skeppund, d.v.s. ungefär 170 kg.

Hållskjuts och reservskjuts

En del av bönderna i skjutslaget var så kallad ”hållskjuts”. Det innebar att de var skyldiga att hålla med häst och vagn utanför gästgivaregården i 24 timmar, beredda att skjutsa människor om det behövdes. Andra bönder i skjutslaget utgjorde reservskjutsen. Reservskjutsens uppgift var att ställa upp med häst och vagn vid de tillfälle då både gästgivarens och hållskjutsens hästar redan var upptagna med att skjutsa resenärer.

Många gånger var det barn som körde skjutsen, såväl pojkar som flickor. Eftersom yngre barn inte kunde göra tyngre, eller svårare, arbete på gården så var det lättare att avvara ett barn de timmar det tog att köra skjutsen. På så sätt kunde de vuxna fortsätta arbetet hemma på gården.

Vagntyper

Vagnarna som användes i Skåne vid skjutsningen hade ofta fyra hjul, även om det fanns mindre kärror med bara två hjul. Vagnshjulen var gjorda av trä, men i slutet av 1700-talet började man spika fast järnskenor runt hjulen, för att trähjulen inte skulle slitas upp så lätt.

Hästar

Antalet hästar som drog vagnen berodde på hur många som åkte med. Om det var en person (förutom kusken) som skulle åka skjuts, var det endast en häst som drog, var antalet resenärer tre var det två hästar som drog. Det var förbjudet att hyra för få hästar, och att lasta vagnen för tungt. Bagaget som resenären tog med sig fick inte väga mer än ett skeppund, d.v.s. ungefär 170 kg.

Skjutsstationer

Förutom gästgiverierna fanns det också så kallade ”skjutsstationer” där man bytte ut de trötta hästarna mot pigga. Men på skjutsstationerna serverades det inte någon mat och där fanns inte heller några rum för uthyrning.

Skjutsstationerna var inte lika vanliga som gästgiverierna, t.ex. fanns de bara fyra skjutsstationer år 1690, medan antalet gästgiverier i Skåne var 39. Antalet gästgiverier ökade under 1700-talet, och på 1740-talet fanns det 50 gästgivaregårdar runt om i Skåne.

Skånska vägar

Gästgivaregårdarna låg placerade längs de större vägarna, och enligt lag fick det inte var mer än två mil mellan dem, även om avståndet mellan gästgiverierna många gånger var större än så. Ett exempel på en större väg i Skåne var den mellan Ystad och Malmö, där det i början av 1700-talet fanns två gästgivaregårdar: i Skivarp och Klörup samt en skjutsstation i Anderslöv.

En annan större väg under 1700-talet var vägsträckan mellan Lund och Kristianstad. Reste man däremellan fanns det flera gästgivaregårdar man kunde ta in på, nämligen i Hurva, Hörby och Västra Vram.

Men även om det fanns större bättre vägar så var de flesta ”vägarna” inte mer än små smala stigar, som framförallt var avsedda att gå eller rida på, och inte att köra häst och vagn på. Vägarna var vanligtvis mindre enklare byvägar som ledde från en by till en annan.

Milstolpar

Längs med vägarna där skjutsen gick fanns det milstolpar. En milstolpe var en slags vägskylt som talade om hur långt man hade åkt – d.v.s. motsvarigheten till våra vägskyltar idag. Milstolparna (som också kallas milsten), kunde vara gjorda av sten, men även av järn eller trä. Inte förrän efter det att Skåne blivit svenskt (år 1658) började man sätta upp milstolpar.

Den äldsta bevarade milstolpen i Skåne står i Ystad och den är från 1663. Även på gästgiverierna fanns det en skylt. Skylten – som skulle hänga utanpå huset, talade dels om vad gästgiveriet hette, dels stod det vart skjutsen gick, samt hur långt det var dit.

Gästgivaregårdens standard

Gästgivaregården, som ofta såg ut som en vanlig bondgård, sköttes av gästgivaren. Gästgivaren fick inte någon lön för sitt arbete, däremot slapp han betala vissa skatter. Dessutom så var det bara gästgivarna som hade rätt att servera öl, vin och sprit i ett område på två mil kring gästgivaregården, men det var en regel som kanske inte alltid följdes.

Förutom att gästgivaren skulle ansvara för att det fanns hästar till skjutsen skulle han eller hon även se till att det fanns en hel del saker som de resande människorna kunde tänkas behöva. Det skulle finnas sängkläder, linnedukar, ljus, ved, mat, brännvin, öl, m.m. åt de gästande resenärerna. Det skulle också finnas korn, havre, hö och halm för hästarna.

Rummen var ofta väldigt enkelt inredda med en säng och ett litet bord, även om det fanns en liten eldstad i vissa rum. I slutet av 1700-talet var det fortfarande lyx om man lyckades få ett eget rum. Själva gården där gästgiveriet fanns skulle ha minst sex rum så att det fanns utrymme för finare personer att få ett eget rum att sova i.

Priser

På gästgivaregården kunde man alltså äta en bit mat och på Lomma gästgiveri kostade år 1755 en trerätters middag bestående av husmanskost 12 öre, och då fick man öl att dricka till. Om man enbart önskade att dricka en kanna öl kostade den 3 öre. En övernattning i en kammare med säng, ljus och värme (ved att elda med) kostade 10 öre. Ett rum som inte var uppvärmt kostade 4 öre per natt.

Skjutsdagböcker

På gästgivaregårdarna fanns det, sedan mitten av 1700-talet, så kallade ”skjutsdagböcker”. I boken skulle människorna som reste skriva ner sina namn, varifrån de kom och vart de skulle resa. I boken skulle resenärerna också skriva ner om de hade något att klaga på rörande skjutsningen eller gästgivaren.

Varje månad tittade sedan länsmannen i skjutsdagboken för att se om det fanns klagomål på gästgivaren eller skjutsningen, som i så fall fick bättra sig. Än idag finns det möjlighet att läsa i en del skjutsdagböcker som finns bevarade i Landsarkivet i Lund.

Formän

Det fanns även gästgiverier i städerna. I de större städerna var gästgiveriet och skjutsningen åtskiljd. De som skötte om skjutsningen i städerna kallades för ”formän” eller ”skjutsare”.

Upphörde 1933

Det var inte förrän 1933 som man slutade med gästgiveri och skjutsning, men då hade redan antalet resenärer blivit mycket färre än tidigare eftersom tåget då till mycket stor del hade ersatt skjutsningen.

Källredovisningar

Litteratur

Elowsson, N, ”Våldgästning och gästgiverier”. I: Göinge hembygdsförbunds årsbok 1975. Kristianstad 1975, s. 41-65.

Garnert, Jan, ”Ur skjutsväsendets historia”. I: Fataburen 1978. Resa i Sverige. Stockholm 1978, s. 91-124.

Hartmann, Per, Svenskt gästgiveri genom tiderna. Stockholm 1947.

Söderpalm, Kristina, ”Skånskt gästgiveri- och skjutsväsen”. I: Skånes hembygdsförbunds årsbok 1967. Kristianstad 1966, s. 39-54.

Levander, Lars, Landsväg, krog och marknad. Lund 1976.

Digital media

“Häktmakare”. I: Nationalencyklopedin multimedia. Malmö 2000.

“Milstolpe”. I: Nationalencyklopedin multimedia. Malmö 2000.


Skriv ut (utskriftsvänligt format)

Tipsa en vän om den här texten