Slaget vid Landskrona

Sommardagarna i början av juli år 1677 är varma och de svenska soldaterna lider i sina tjocka uniformer. Danskarna misslyckades med sin belägring av Malmö. Efter misslyckandet har de begett sig mot Landskrona.

Det är också besvärande med de återkommande överfallen från ”snapphanar” och friskyttar på underhållsfororna, helt nödvändiga för den svenska Skånearmén. Dessa transporter med mat och ammunition, som till större delen får gå till lands efter att danskarna fått sjöherravälde, är livsviktiga för fälttågets soldater.

Förberedelser och uppmarsch

Danskarnas huvudstyrka har enligt den senaste uppgiften slagit läger där svenskarna året innan haft lägerplats; vid Rönneberga backar nordost om Landskrona.
Den 12 juli beger sig svenska armén söderut från sitt fältläger vid Herrevadskloster, vid Ljungbyhed. Osäkerheten med underhållsfororna gör att ett snabbt avgörande på slagfältet är att föredra. Den svenske konungen kräver därför ett omedelbart anfall.

Hårt anfall planeras

Generalmajor Niels Bielke skickas ut tillsammans med 1’000 ryttare ur Livregementet för att bilda sig en uppfattning om terrängen och för att se var fienden finns. Han kan vid kvällens möte den 13 juli mellan kungen och de högre befälen meddela att ett anfall mot den fienden på Rönneberga backar är dömt att misslyckas. Karl XI blir rasande och gormar att han tänker anfalla “även om det också skulle kosta honom hans sista soldat”. Han hotar även med att ränna sin värja genom den som sätter sig emot. Deltagarna i rådslaget tiger eftersom de av erfarenhet vet att fler protester förmodligen gör saken ännu värre, och de skiljs åt dystra till sinnes.

Mot Rönneberga backar

I gryningen den 14 juli marscherar armén följaktligen i riktning Rönneberga backar. Men danskarna är som bortblåsta. Uppenbarligen har de i skydd av nattens mörker gett sig av. Man har ingen aning om var de befinner sig. Kanske har de dragit sig tillbaka till Landskrona, men om så inte är fallet, kan den svenska armén hamna i ett ytterst farligt läge.

Första mötet med danskarna

Armén sätter sig trots detta på konungens order åter i rörelse, men spaningsavdelningar i form av lätt kavalleri skickas ut. General Ascheberg, i sällskap med Greve Douglas och ytterligare två ryttare, tar täten för att spana, när man på ett höjdläge upptäckter fientligt danskt rytteri. I full galopp rider svenskarna framåt, och på närmare håll beskjuter man varandra med ryttarpistoler innan danskarnas spaningstrupp drar sig bakåt.

Försiktig rörelse västerut

Den svenska spaningspatrullen fortsätter försiktigt västerut, och når slutligen fram till en höjd i närheten av Tirups kyrka. Trots intensiv spaning ser man inte mer än enstaka ryttare och fotfolk, men sammanstötningen minuterna tidigare tyder på att fiendens huvudstyrka finns någonstans i närområdet.

Misstanken väcks att Christian V lyckats med konststycket att dölja sin stora här i någon dalgång eller svacka, kanske nere vid Billebergaån. Att fortsätta framåt utan att veta var den danska huvudstyrkan befinner sig är extremt farligt och våghalsigt. Efter Aschebergs rapport till konungen om att man inte hittat fiendens huvudstyrka ges order om halt. Ascheberg själv får ingen ro i kroppen förrän han hittat fienden, och ger sig återigen ut på spaning.

Spaning på håll

Från en kulle invid Billebergas kyrka granskar han med kikare fälten i riktning mot Sireköpinge. Plötsligt upptäcker han 36 grova kanonrör som sticker fram ur jordvallen. Spaningsavdelningen sätter i ilfart tillbaka till konungen för att rapportera att man nu troligtvis upptäckt fiendens huvudstyrka.

Kanonkulor plöjer sig obehindrat vägar genom männen. Fruktansvärda scener utspelas när mångdubbla led av soldater trasas sönder. Många skadas också av vassa bensplitter och delar av utrustning från sidokamrater som träffas av kanonkulor.

Strategisk anfall planeras

Klockan har hunnit bli sex på morgonen, och staben samlar sig åter för rådslag. Ascheberg föreslår att man ska anfalla den danska vänsterflanken.
Karl XI håller med Ascheberg, och sålunda marscherar den svenska styrkan upp på den östra sidan av dalgången vid Ylleshed och gör sig redo för strid. Genom den här manövern hoppas den svenska arméledningen att den danska armén omgrupperar sig, och därmed lämnar sin fördelaktiga position, för att bättre kunna möta det svenska anfallet.

Striden kan börja

Karl XI ger nu soldaterna möjlighet till en kort vila. Christian V ställer upp sin armé mittemot svenskarna. Den danske monarken är full av tillförsikt när hans 12 000 ryttare och infanterister genomför omgrupperingen.
Det hela går dock inte helt smärtfritt. Kommandospråket i danska armén är tyska, och det förekommer en del missförstånd och smågnabb mellan de danska och tyska befälen.

Kanonerna avfyras

De som avfyrar kanonerna står på ömse sidor om dalgången beredda att ge fyr. Avståndet är mer än 600 meter. Ordern ges, och de första dova knallarna inleder en kanonduell som varar en timme. Marken vibrerar av kanonkulorna, och infanteristerna har inget som helst skydd. En av de första kulorna går rakt igenom en dansk major och några meniga.
Även de svenska trupperna lider förluster när väsande kanonkulor flår upp långa gator i leden av soldater. Slagfältet börjar så smått att insvepas i svartkrutröken från kanonerna.

“Gå på, marsch”

Den svenska högerflygeln upptäcker genom röken några mindre danska ryttaravdelningar bakom en stenmur på andra sidan dalgången. Karl XI beslutar sig för att angripa. Efter att ha beordrat “Gå på, marsch” sätter han iväg mot muren.

Skvadronen om 142 drabanter på yttersta högerflanken under befäl av överste Naschert hänger på efter bästa förmåga. Man hittar en smal öppning i muren och klämmer sig igenom under intensiv beskjutning. Med kulorna vinande kring öronen börjar anslutande trupper att för hand riva stenhindret för att överhuvudtaget kunna komma framåt.

Karl XI i livsfara

På andra sidan muren går Karl XI, tillsammans med de drabanter som överlevt kulregnet, med dragen värja till anfall mot fyra danska skvadroner. Danskarna är till en början vida överlägsna och inringar den lilla skaran. Detta vanvettiga agerande försätter konungen i livsfara, och det är märkligt att han inte stupar.

Stark uppbackning och sammanslutning

När man lyckats riva delar av stenmuren kan några skvadroner av livregementet under ledning av överstelöjtnant Zelow hjälpa kungen och drabanterna. Gardet fyller på, samtidigt som generalmajor Bielke också har uppfattat situationen och kommer med förstärkning, bland annat Drottningens livregemente, Västgöta regemente och de finska ryttarna från Viborg.

Överste von Post, som leder Skåne-Bohusläns dragoner längs ut i den bakre högra flygeln, kastar sig in i anfallet. General Ascheberg, ansvarig för främre linjens hästburna enheter, leder tunga kavallerichocker, men hans häst Ädle Frisk Opp träffas och störtar till marken med sin ryttare. Han räddas dock av pikenerare från Gardet som i en motstöt driver undan de närmaste danska kavalleristerna. Generalen får fatt i en herrelös häst och är inte värre däran än att han fortsätter striden. Till sist kommer även närmare 300 rödklädda infanterister från Hälsinglands regemente som ger ytterligare tyngd och eldkraft åt anfallet.

Danskarna tvingas retirera

När mittenförbanden på båda sidor hamnar i allt tätare stridskontakt, får det retirerande danska kavalleriet på vänsterflanken allt svårare att värja sig mot de våldsamma svenska anfallen. Antalet döda är stort, och på fälten utanför Hedegården stupar troligen merparten av de danska kavallerister som dödas i slaget.

Förmodligen är det för övrigt nu helt omöjligt att från någon enskild punkt bilda sig en uppfattning om vad som egentligen försiggår på slagfältet. Svartkrutet ger enorma rökmoln ifrån sig, och de tusentals hästarnas rörelser river upp skyar av damm på de snustorra fälten.

Sårbart med flyende trupper

Flyende trupp är alltid mycket sårbar, och detta utnyttjar det svenska kavalleriet med stor brutalitet. Liksom under slaget vid Lund drabbas både konungen och det övriga rytteriet av så stor iver att man i princip överger slagfältet i jakten på de flyende. Kanske förblindad av framgången lämnar alltså högste befälhavaren åt de lägre cheferna att mer eller mindre enskilt lösa sina uppgifter.

Förmodligen är det för övrigt nu helt omöjligt att från någon enskild punkt bilda sig en uppfattning om vad som egentligen försiggår på slagfältet. Svartkrutet ger enorma rökmoln ifrån sig, och de tusentals hästarnas rörelser river upp skyar av damm på de snustorra fälten.

Besegring och förluster

Efterhand som danskarnas vänsterflank besegras, lider svenska infanteriregementen i centern kraftiga förluster under direkt beskjutning från fiendens artilleri.
Kanonkulor plöjer sig obehindrat vägar genom männen. Fruktansvärda scener utspelas när mångdubbla led av soldater trasas sönder. Många skadas också av vassa bensplitter och delar av utrustning från sidokamrater som träffas av kanonkulor. Trots ömsesidig beskjutning med vapen av olika slag står trupperna kvar mitt emot varandra uppe på heden vid dalgångens västra sida.

Svenskarna i underläge

Den svenska främre linjen går framåt, men de danska befälen uppfattar vid den första sammanstötningen på höjden mitt emot Tirups kyrka, att svenskarnas flankskydd är mycket svagt. Svenskarna är dessutom underlägsna danskarna i antal. De svagare svenska kavallerienheterna pressas tillbaka.

Danskarna eggade av framgång

De danska elitregementena eggas av framgången, och även Christian V deltar i striden. Han ränner värjan genom en svensk officer och dödar även två meniga soldater. Förlusterna ökar, och bland dem som faller finns flera svenska chefer.

Det svenska kavalleriet nära att besegras

Den svenska Änkedrottningens livregementes skvadroner under befäl av ryttmästare Rhenskiöld omringas nere i dalgången och tar hårda förluster.
Det svenska kavalleriet är i det närmaste besegrat och samlas efter reträtt nedanför kyrkan. Infanteriet hamnar på efterkälken. De är väl medvetna om faran att vända fienden ryggen och drar sig därför bakåt i en seg försvarsstrid.

Samordningen hotad

Spillrorna av Västerbottens och Värmlands regemente besätter ett skogsparti i dalgången och biter sig fast. Med flera av de högsta befälen satta ur spel riskerar samordningen av de svenska förbanden på vänsterflygeln att helt falla sönder.
Efter att Helmfelt försvunnit tar Sperling över befälet och håller trupperna kvar i dalgångens östra sluttning. Danskarna fortsätter beskjutningen och förnyade attacker förbereds. Trots den hittills stora manspillan organiserar Sperling och Lybecker flera motanfall som i sin tur bara resulterar i fler döda.

Striden rasar vidare

I mitten rasar striden vidare mellan infanteriförbanden i ett öronbedövande larm.
Skarpa knallar från exploderande handgranater och det dova surrandet av tunga muskötkulor blandas med kommandorop, kanondån och skrik från sårade.
Grova splitter från handgranaternas gjutjärnshöljen orsakar bedrövliga skador, och upprepande salvor med skrot från artilleripjäser blåser bokstavligen stora hål i skyttelinjerna.

Krigslyckan vänder igen

Generallöjtnant Ryssensten, som för befälet över de danska mittenförbanden, driver på för att enheterna skall fortsätta framåt. Emot sig har han dock en av de mest erfarna svenska cheferna, generallöjtnant Schultz, som upplevt samma sak i slaget vid Lund, som håller stånd med enheter ur Dalaregementet och delar av Gardet.

Trots kulor från danska skyttar som i förtvivlans mod försöker hålla tillbaka stormningen, mals motståndet gradvis ned. Förvirrade och chockskadade soldater strömmar år olika håll.

Generallöjtnant Gyllenstjärna ansluter sig med bland annat Småländska dragonerna. I den våldsamma sammanstötningen utplånas nästan förbandet från Dalarna, men förlusterna och männens sår är lika gräsliga på båda sidor.

Den danska uppställningen börjar vackla

Genom röken upptäcker så de danska befälen att vänsterflygeln brutit samman, och avdelar snabbt trupp till undsättning. Hjälptrupperna tar hårda förluster, och när så enstaka överlevande från dessa förband kommer springande tillbaka sviktar linjen.

Reserverna i bakre ledet ser samtidigt också slakten i fronten framför sig, och några börjar ta till flykten. Deras artilleri på vänsterkanten har tystnad, sedan svenska gardessoldater erövrat kanon efter kanon.

Hela den danska uppställningen, från centern till vänster flank, börjar vackla. De svenska mittenförbanden börjar i detta läge att pressa sig framåt. Muskötskyttarna lägger an för att skjuta samtidigt och den främre danska linjen blir allt glesare. Efter skottsalvan slänger de svenska infanteristerna gevären på ryggen och drar sina värjor.

Attacken, som understöds av pikenerare, är mycket våldsam. Trots kulor från danska skyttar som i förtvivlans mod försöker hålla tillbaka stormningen, mals motståndet gradvis ned. Förvirrade och chockskadade soldater strömmar år olika håll.

Slaget fortsätter med rekryterade småländska bönder

Samtidigt är svenskarnas läge vid Tirup förtvivlat, och Christian V ordnar segervisst ett nytt anfall. I detta läge får man genom röken syn på en massiv svensk styrka intill, och bakom, Tirups kyrka.
Dånande trummor och fladdrande fanor antyder att svenskarna nu fört fram en betydande reserv.

Vad danskarna inte uppfattar, är att det inte är fråga om regelrätta regementen, utan cirka 5’000 småländska bönder som egentligen uppbådats för att jaga “snapphanar” i gränsskogarna. De leds dock av dugliga befäl som inpräntat faran med att vända fientligt kavalleri ryggen.
Smålänningarna står således kvar, och det är möjligt att deras oväsen och flaggviftande avgör vänsterflygelns strid – utan att de själva avlossat ett skott.

Svensk förstärkning anländer

Christian V avbryter nu frontalanfallen, och drar sig mot Sireköpinge.
Otroligt nog reorganiserar sig spillrorna av de svenska flankenheterna till förnyade angrepp. Katastrofen på vänsterflygeln och i centern går nu upp för den danske konungen. Uppåt 2’000 svenska soldater från centern svänger samtidigt av och kommer under ledning av Schultz och Gyllenstierna marscherande för att hjälpa förbanden vid Tirup.

Danskarna misslyckas avvärja infanteriangrepp

Christian V ser också en stor fientlig kavalleristyrka närma sig från Asmundtorp. Det är Västgöta ryttare och Livregementet som avbrutit förföljandet och skickats tillbaka som förstärkning. Inför utsikten att ha fienden på tre sidor om sig försöker Christian V att samla kvarvarande enheter från centern och högerflanken för att i första hand möta infanteriangreppet. Kaoset är emellertid så stort att försöket misslyckas.

Värmeslag och vätskebrist innan slutstriden

Dagen är mycket het, och många soldater ligger medvetslösa kvar på slagfältet, inte träffade av kulor, men drabbade av värmeslag och vätskebrist.
När den svenska undsättningsstyrkan gjort sig klar, inleds en hård attack. Danskarna biter ifrån sig men lyckas inte hålla emot. Kung Christian V inser att fler strider kan ytterligare förvärra ett redan allvarligt läge, och börjar dra tillbaka sina mannar. Reträtten går mot Norra Möinge, men svenska kavallerister som kommit från Asmundtorp, och därmed egentligen borde ha varit helt slutkörda, tar upp förföljandet och dödar alla eftersläntrare.

Slaget är över

Allt färre skott hörs, och striden mattas av. Ingen orkar längre släpa sig fram i dammet till ytterligare en slaglinje. Herrelösa hästar irrar omkring på slätten, och där striderna varit som värst börjar hjälpen så sakteliga nå fram till de svårast sårade. Danska förband drar sig mot Landskrona och det skydd som fästningskanonerna där ger. Karl XI följer, med delar av armén, efter de retirerande danskarna i allt långsammare takt. Han kan se att manskapet är helt slutkört.

Man når i skymningen sin gamla lägerplats från året innan vid Rönneberga backar. Efter att ha slagits och marscherat i 20 timmar är striden således till ända. De överlevande soldaterna får nu tillfälle att släcka törsten och ta igen sig – om nu de ohyggliga synerna från dagens drabbning medger någon vila. När kvällen kommer lägrar sig tystnaden åter i landskapet.

Ögonvittnets berättelse

Prästen Sthen Jacobsen såg med egna ögon slaget vid Landskrona denna varma sommardag år 1677. Jacobsens skildring av Skånska kriget låg länge bortglömd och opublicerad. Först år 1897 publicerades verket i sin helhet av historikern Martin Weibull. Tack vare Sthen Jacobsen kan vi idag få en skrämmande inblick i hur kriget drabbade Skåne och de som tvingades delta.

Relaterade berättelser

  • 786_listing

    Sthen Jacobsen

    En berättelse som tar avstamp mitt under kriget mellan Danmark och Sverige. Texten, skriven i dagboksform, innehåller en nära skildring av krigets grymheter under 1600-talet. Berättelsen utspelar sig i Kågeröd, Köpenhamn och utanför Landskrona.

    Läs berättelsen

Källredovisningar

Litteratur

Björlin, Gustaf. Kriget mot Danmark 1675–1679. Norstedt & Söner. Stockholm 1885.

Ericsson, L. m. fl. Svenska slagfält. Wahlström & Widstrand. Stockholm 2003.

Isacsson, Claes-Göran. Skånska kriget 1675–1679. Historiska Media. Lund 2000.

Jacobsen, Sthen. Den Nordiske Kriigs Krönicke.


Skriv ut (utskriftsvänligt format)

Tipsa en vän om den här texten