Vad är konservering?
Kategori: Bevara och förklara
En konservator arbetar med att vårda saker som man av någon anledning bestämt sig för att spara. Alla material och alla föremål kommer en gång att förstöras och brytas ned. Skillnaden är i vilken hastighet nedbrytningen sker och vad som får ett föremål av ett visst material att förstöras. Konservatorns jobb går ut på att bromsa hastigheten för nedbrytningen.
Texten är skriven av konservator Caroline Owman.
Innehåll:
Som konservator måste man känna till materialet man jobbar med. Det kan vara papper, måleri på duk eller på trä, arkeologiskt material, stenhus eller kläder, ja, allt som människor samlar och sparar. Det sparas på museer, saker som vi vill att våra barn, barnbarn och deras barn en dag ska få titta på, men det finns också andra samlare. De flesta av oss har nog saker som vi är särskilt rädda om och som vi vill ska få finnas med oss riktigt länge.
En konservator ska ha god materialkännedom och alltså veta hur till exempel trä är uppbyggt, vad det består av och hur det reagerar under olika omständigheter.
Nedbrytningsfaktorer
Konservatorn måste också “känna sin fiende”, d.v.s. veta vad som kan vara skadligt för ett föremål av ett visst material. Man talar om nedbrytningsfaktorer och menar då de faktorer som får ett material att förstöras snabbare.
Det är inte helt enkelt: det som bryter ned ett material kan vara det som är absolut nödvändigt för att ett annat material över huvudtaget ska överleva. Vanliga nedbrytningsfaktorer är: fukt, syre, ljus, mikroorganismer (svampar och mögel m.m.), djur och temperaturväxlingar. Den värsta av dem alla är människan själv som genom ovarsamhet kan förstöra hur mycket som helst, hur snabbt som helst!
Som konservator kan man arbeta på många olika sätt. Man kan vara specialist på ett område, oftast ett visst material. En papperskonservator arbetar med böcker, kartor, dokument, konst på papper och allt man kan föreställa sig, tillverkat av just papper. En textilkonservator arbetar, som namnet anger, med saker av tyg.
Så har vi metallkonservatorn, foto- och filmkonservatorn eller konservatorn som sysslar med måleri, med sten, trä eller arkeologiskt material.
Två huvudkategorier: kulturhistorisk och naturhistorisk konservering
Vanligen delar man in yrket i två huvudkategorier: kulturhistorisk konservering och naturhistorisk konservering. De sistnämnda arbetar med att stoppa upp djur, bevara djur i preparat (t ex i sprit), bevara blommor, fossiler och annat som hämtas från naturen och som ännu inte bearbetats av människan. De kulturhistoriska konservatorerna arbetar helt enkelt med allt annat.
Det går inte att vara bra på allt, kanske inte ens inom sitt eget specialområde och en viktig egenskap för en konservator är därför att kunna söka information från andra områden. Ofta hittar man kunskap där man kanske minst anar det. I bilindustrin arbetar man med lacker, plaster och vaxer som kan vara användbara i konserveringsateljén. Livsmedelsindustrin kan hjälpa en med förpackningsmaterial. Hantverkare kan ge en råd om tillverkningstekniker. Och så vidare! Ofta är en konservator anställd på ett museum eller ett arkiv, men det finns många som arbetar som egna företagare.
Utbildning
För att utbilda sig till konservator kan man studera på Institutionen för miljövetenskap och kulturvård vid Göteborgs universitet. Utbildningen är tre år lång och kan byggas på med ytterligare studier. I Köpenhamn finns en annan konservatorutbildning knuten till Det Kongelige Danske Kunstakademi.
Runtom i Europa och världen över utbildas konservatorer, antingen vid universitet, skolor eller direkt i ateljén hos en konservator. Konserveringsmetoderna världen över är ofta ganska lika. För att bli antagen till den svenska konservatorutbildningen krävs dels gymnasiebetyg i kemi, dels erfarenhet av någon form av hantverk.
Att vara konservator innebär att samarbeta och att arbeta tvärvetenskapligt. Det tvärvetenskapliga synsättet är karakteristiskt för yrket och betyder att man i sin utbildning och yrkesutövning rör sig inom många olika vetenskapsfält. Man använder naturvetenskapliga mätinstrument, analysmetoder och måste ha kunskap i material och miljö med både fysik och kemi som utgångspunkt.
Huvud och hand – kunskap i olika ämnen
Ofta arbetar man med ett kulturhistoriskt material och det är därför väsentligt att ha kunskaper i eller kunna söka information om konst, konsthantverk, etnologi, etnografi o.s.v. Konservatorn arbetar, som andra kulturvårdare i en samtid, med historiska föremål som ska bevaras för en framtid. Detta kräver insyn i såväl den ekonomi, politik och det samhälle där vårt kulturarv är inordnat. Nästan allt kan användas i konservering och det gör det till en mycket spännande vetenskap och ett utmanande arbete. Såväl huvudet som handen måste vara med när man arbetar som konservator.
Samarbete med andra yrkesgrupper
Förmågan att samarbeta med alla möjliga andra yrkesgrupper är också viktig. När man gör en utställning på ett museum kan man komma i kontakt med vitt skilda personer: antikvarie, arkeolog, etnolog, scenograf, ljussättare, fotograf, målare, snickare, informatör, pedagoger m fl. Vid en arkeologisk undersökning är det maskinisten vid grävskopan, arkeolog, tecknare, fotograf, lastbilschaufför, osteolog, dykare, personal från det museum som ska ta tillvara fynden och andra.
Etik och kulturarvet
Konservatoryrket är mycket gammalt. Så länge man har samlat saker har man ju också velat ta hand om dem.
Men gränserna mellan vad som kallats konservering, renovering, restaurering, rekonstruktion o.s.v. har varit otydliga. Ibland har man velat få gamla saker att se ut som nya - och ibland att nya ska se äldre ut än vad de är!
Bruksföremål kan man ju laga så att de fortsätter att fungera och prydnadssaker fräschas upp för att fortsätta att vara prydnader. Konservatorer har under 1900-talet blivit allt mer måna om sin etik. Man har också blivit alltmer angelägen om att finna ett gemensamt förhållningssätt till hur man ska hantera materialet, eller kulturarvet.
Dagens konservatorer skulle kunna beskrivas som man ibland beskriver läkare: dels de som jobbar som experter inom sitt fält och dels de som arbetar med allmän vård. Om man arbetar som allmänkonservator är det förebyggande konserveringsarbetet mycket viktigt och tar upp större delen av arbetsdagen.
Att arbeta förebyggande eller preventivt innebär att man bromsar nedbrytningen hos de föremål man bestämt sig för att spara, men, istället för att arbeta med föremålen som sådana sysslar man med föremålens omgivning. Man ser till att föremålen ligger i bra magasin eller ställs ut på ett lämpligt sätt, som minimerar risken för skador.
Undervisning i föremålshantering
Att undervisa i föremålshantering är också en förebyggande åtgärd. Kyrkvaktmästare, hembygdsfolk och andra som kommer i direkt kontakt med föremålen kan gå kurser hos en konservator i materialkunskap, nedbrytning av material och dess bevarande. I det förebyggande arbetet ingår transport av ömtåliga saker. Att packa ner och packa upp kräver kunnig personal. De som jobbar med gamla saker vet att transport och hantering är mycket påfrestande för föremålen och att de skadas om de inte behandlas rätt och riktigt.
Olika bevarandefilosofier
Konservatorns arbete varierar med vilken typ av material man arbetar med, var någonstans man arbetar och i vilket syfte man arbetar.
En papperskonservator som arbetar i ett arkiv kan få till uppgift att bevara informationen i ett dokument.
En målerikonservator som arbetar privat kan bli ombedd att rengöra en målning och laga den, inte främst för att bevara informationen som tavlan erbjuder utan för att den ska bli vacker att titta på.
Det är viktigt att poängtera att det ibland inte är lämpligt att göra någonting alls med ett föremål. Kanske är det bäst att bevara det som det är, i befintligt skick. Kanske förstör man det genom att rengöra det eller retouchera skadorna på det. Det är frågor som konserveringsetiken diskuterar och det bör vara en ständigt pågående diskussion som förs dels mellan kolleger, dels mellan konservatorn och andra som hanterar kulturarvet. Särskilt när det handlar om museiföremål, som är att betrakta som vårt gemensamma kulturarv är detta viktigt: alla ska vara överens om att det vi bevarar hanteras på ett riktigt sätt.
Varje tid har sin bevarandefilosofi. Spår av äldre tiders konserveringsinsatser är väl värda att akta och bevara. Vår tids konservering kommer en dag att vara historisk.
När vi arbetar med att bevara kulturarvet för framtiden är det viktigt att ha ett ödmjukt förhållningssätt både till tingen, deras historia, vår nutid och de framtida generationer som ska få ärva dem. Det är också en hisnande känsla att så påtagligt befinna sig i tiden: dåtid, nutid och framtid. Allt på en gång!
Källredovisningar
Tidens tand; förebyggande konservering. Red: Monika Fjaestad, Riksantikvarieämbetet 1999.
The Elements of Archaeological Conservation. J.M. Cronyn, Routledge 1990.
Handbook of Field Conservation. Helge Brinch Madsen, Copenhagen: Royal Danish Academy of Fine Arts 1994.
Conservation on Archaeological Excavations. Ed: N S Price, Rome: ICCROM 1995.
A Conservation Manual for the Field Archaeologist. C A Sease, Institute of Archaeology, UCLA 1994
First Aid for Finds. David Watkinson, Archaeological Section of the UKIC 1987.
Skriv ut (utskriftsvänligt format)
