Vikingatiden

Slutet av järnåldern i Skandinavien kallas vikingatiden. Men vad betyder “viking”? Vad är egentligen en viking?

Med viking menar man en nordisk sjökrigare eller sjörövare. Eftersom de allra flesta nog hade jordbruk som huvudsysselsättning är det alltså fel att generellt kalla den här tidens nordbor för vikingar.

Ordet “viking”

Varifrån ordet viking kommer är oklart. Kanske hör det ihop med ”vik”, d.v.s. med den vana sjörövare har att lura i vikar. Eller med ”Viken”, alltså bygden kring det inre av Skagerrak. Att ”ligga i viking” var detsamma som att vara på krigs- eller härjningståg.

Men ordet viking kan också höra ihop med ”köpman” – det finns ett fornengelskt ord ”wíc” (köpstad) som kommer från latinets ”vicus”, som betyder by.

Ordet är vanligast i norsk och isländsk medeltidslitteratur men finns också i samtida källor från Nordsjöländerna. I österled var ”Rus” och ”varjag” en vanligare benämning på nordbor än ”viking”. Ryssland kommer ur ordet Rus. Svenska vikingar grundade ett rike i Ryssland.

Vidsträckta vikingatåg

Vikingatiden har fått sitt namn efter de vidsträckta vikingatågen. Att göra räder mot andra samhällen och kräva tribut var vanligt även före vikingatiden i Europa. Sådant gav både ekonomisk och politisk status.
Det speciella med vikingatågen var dels att de företogs sjövägen, dels intensiteten samt att de utfördes över ett mycket stort område.

Det är möjligt att det var trycket från en befolkning som ökat snabbt tillsammans med den månghundraåriga kulturen/ religionen, inom vilken krig och krigare glorifierades, i kombination med utvecklingen av båtbyggnadskonsten som var de viktigaste faktorerna bakom vikingatiden.

Den första dokumenterade plundringen

Man brukar säga att vikingatiden börjar år 793, närmare bestämt den 8 juni, då vikingar plundrade klostret Lindisfarne på en ö utanför Englands nordöstra kust. Det här var nog inte den första plundringen som nordbor gjorde, men det är den första som är nedtecknad i en skrift som bevarats.

Handelsmän och kolonisatörer

Inom historieforskningen har man under de sista årtiondena av 1900-talet lagt alltmer fokus på vikingarna som handelsmän och kolonisatörer, men faktum kvarstår – bland annat i arkeologiska fynd från England – att vikingarna plundrade, dödade och tog slavar. Som så ofta i historien får man vara försiktig med generaliseringar. Vikingatiden är sammansatt av många skeenden.

Som så ofta i historien får man vara försiktig med generaliseringar. Vikingatiden är sammansatt av många skeenden.

Handel och kolonisation var som sagt ett viktigt motiv bakom de långfärder som ägde rum under vikingatiden, den tid i Nordens historia som räknas från ungefär år 800 till 1050. Man har funnit vikingatida boplatser på Island, Grönland och den stora kanadensiska halvön New Foundland.

Byar bildas och odlingsmarkerna blir större

Men vikingatiden handlar förstås inte bara om byteshandel och plundringståg. Under dessa århundraden gav en klimatförbättring bättre skördar. Man börjar odla stora, tidigare outnyttjade marker. Folkmängden ökade. Gårdar flyttas nu samman och bildar byar, till exempel Brunnby, Barkåkra och Ivetofta.

De tre är exempel på namntyper från vikingatiden, även om –by använts vid namngivning långt fram i tiden. Gårdarna blir större under vikingatiden och omfattar hus med olika funktioner, från upp till 50 meter långa imponerande hallar – representationsbyggnader – till små nedgrävda grophus för specialhantverk som smide och vävning. Vid Järrestad utanför Simrishamn har arkeologer funnit resterna av en storgård där man bott i flera generationer.

Långväga handel

Vikingatiden innebar för Skånes del en expansion. Nya byar växte upp. Handeln ökade. Kring år 900 skedde en viss tillbakagång. Till exempel övergavs många av de riktigt kustnära bosättningarna vid denna tid. I några fall fortsätter de ett stycke inåt land, bland annat på platserna för i alla fall en del av de historiskt kända köpingeorterna, till exempel Löddeköpinge.

Danmarks regenter under vikingatiden

  • Godfred, död c:a 810
  • Gorm den gamle, c:a 950
  • Harald Blåtand, död 987 eller 986
  • Sven Tveskägg, c:a 987–1014
  • Harald, 1014–19
  • Knut den store, 1019–35
  • Hardeknut, 1035–42
  • Magnus den gode, 1042–47
  • Sven Estridsson, 1047–74

Slutet av vikingatiden innebär att vi tydligt kan se att Skåne knyts närmare till kungariket Danmark. Flera stora handelsplatser anlades i Norden under vikingatiden för den långväga handeln med varor som glas, siden, pälsverk, silver, vapen och troligen även slavar. I det sydligaste Jylland fanns handelsplatsen Hedeby (i dag i Schleswig i Tyskland), där mynt också präglades. Lite längre norrut låg Ribe vid Jyllands västkust, vidare Birka på sin ö i Mälaren och Kaupang i Vestfold, Norge. I Skåne var troligen Uppåkra den stora handelsorten.

Lokala handelsplatser

I Skåne fanns vid samma tid flera handelsplatser där man mest handlade med lokala varor. Det var platser med namn som slutar med -köpinge. Ordet har med ”köpa” att göra.

Löddeköpinge, Köpinge (söder om Helsingborg) och Hököpinge (söder om Malmö) är några av dessa köpingeorter. Öster om Trelleborg fanns en annan köpingeort som gett namn åt fyra medeltidsbyar, nämligen Västra Köpinge, Kyrkoköpinge, Mellanköpinge och Dalköpinge. Öster om Ystad fanns en köpingeort mellan byarna Lilla Köpinge och Stora Köpinge. I närheten av Åhus fanns Elleköpinge och Gärds Köpinge. Allesammans var de belägna vid åar, en bit in från kusten.

Men handelsplatser har funnits både i de områden där det finns köpingeorter och i andra områden däremellan. Tecken på viss handel finns i själva verket på många olika kustboplatser; det kan variera från blygsam till mer omfattande handel. Dessa platser i Skåne visar genom arkeologiska fynd på aktivitet redan före vikingatiden, möjligen redan under 600-talet.

Kring år 1000 kan man se tendenser till en slags centralisering inom köpingeortsområdena och i flera fall kan man – genom arkeologiska fynd – spåra att kungamakten har intressen i dessa områden, exempelvis Borgeby i närheten av Löddeköpinge, Trelleborg och Stora Köpinge. Handeln vid dessa platser har möjligen haft en nedgång vid vikingatidens slut. En del av dessa platser tycks blomma upp igen under 1200- och 1300-talen, men nu förmodligen styrda av kyrkan och kanske i samarbete med lokala jordägare. I deras grannskap växte de medeltida kuststäderna fram, t.ex. Trelleborg, Ystad och Åhus.

Kontakt med andra folkgrupper

För Skåne var kontakten med de slaviska folkgrupperna på Östersjöns södra kust av stor betydelse under vikingatiden.

Sveriges regenter under vikingatiden

  • Erik Segersäll, död c:a 995
  • Olof Skötkonung, c:a 995– c:a 1022
  • Anund Jakob, c:a 1022–c:a 1050

Det vet vi bland annat genom fynd av slaviska silversmycken i Skåne och hantverksprodukter, t.ex. keramikkärl.

Att skåningar deltagit i handelsfärder eller plundringståg mot de brittiska öarna och kontinenten tyder flera vikingatida silverskatter på, där silvermynt och smycken från dessa områden ofta ingår.

Nedgrävda skatter

Varför skatterna grävts ner är omtvistat. Kanske gömdes de för att hindra att andra skulle ta skatten? Men de kanske också grävts ner för att guld och silver ansågs ha magisk kraft och skänkte sin ägare framgång, ära och lycka så länge skatten låg gömd i jorden.

Vid en gravgrävning 1924 på kyrkogården i Igelösa norr om Lund hittades en skatt med nästan 1800 anglosaxiska mynt. Skatten grävdes ner i början på 1000-talet. Det vet man eftersom skatter som innehåller mynt kan dateras genom mynten med de yngsta årtalen.Strax efter år 983 gömdes en skatt i Baldringe nordöst om Ystad. Den innehöll bland annat 200 mynt från Hedeby, 45 tyska och 60 arabiska mynt. Vid 1050 grävdes smycken och tusentals mynt ner vid Äspinge i Hurva socken.

Runstenar

Minnesstenar med runinskrifter före vikingatid finns på enstaka håll i Norden. Runstenarnas storhetstid i Skåne inföll vid tiden kring år 1000, då de flesta runstenarna restes. Runinskrifterna är de äldsta bevarade nordiska skriftliga källorna.

På runstenarna nämns ofta titlar. Dreng eller felle är kanske de som nämns mest. En annan titel är thegn, som kanske först och främst var titeln för en slags hirdledare och/eller en krigsorganisatör, än en titel för en storbonde av gammal släkt.

Större bild

Drakhuvud från vikingatiden med en mönsterutsmyckning typisk för den vikingatida kulturen. Arkeologiskt fynd från Norge (Oseberg). © Typoform

Släktskap och relationer

Runstenarna med bland annat titlarna dreng och felle skiljer sig från andra eftersom de inte tycks ha rests av släktingar till den person som stenen är rest för. De tycks istället stå för ett slags horisontella relationer, d.v.s. mellan personer i samma organisation – precis som skolkamrater också är ett slags horisontella relationer till skillnad mot dina släktingar, som är vad man kallar vertikala relationer.

Dessa runstenar avviker från den andra gruppen av runstenar där man helt klart syftar på vertikala släktrelationer. Sammanställningar visar att runstenar av den första typen (horisontella relationer) dominerar exempelvis kring Lund, medan stenar av den andra typen (vertikala relationer) dominerar i en del av Ystadsområdet – där de dock har en viss konkurrens av den förstnämnda gruppen. Den första gruppen knyts ofta till personer som varit krigare i kungamaktens tjänst, medan de andra anses vara resta för att hävda anspråk på jorden av släkthävd.

Ett femtiotal runstenar i Skåne

Från tiden runt år 1000 finns drygt 50 skånska runstenar med text men även en del bildstenar. De flesta finns vid Lund eller i ett bälte från Söderslätt till Österlen. I Ystadstrakten, i Ljunits och Herrestads härader, är det tätast mellan runstenarna. Där finns Baldringestenen som restes över Tomme den spåkunnige, Fröds son, en mycket välbördig thegn.

På en runsten nordöst om Ystad – i dag i parken söder om Krageholms slott – berättas om Bram som var ”bäst av bomän och (giv)mildast med mat”. En annan sten berättar om Toke: ”han flydde ej vid Uppsala”. Med andra ord kämpade han på slagfältet tills han stupade.

I Västra Strö nordväst om Eslöv finns ett vackert stenmonument som består av sju resta stenar. Två av dem har runinskrifter. En man med namnet Fader har rest dem över ”Björn, som ägde skepp med honom” och över brodern ”Asser, som fann döden nordpå i viking”.

I Hunnestad restes ett praktfullt monument. Det bestod av åtta stenar som stod i en cirkel. Två hade både runinskrifter och bilder, tre hade enbart bilder och tre saknade bilddekorationer. Stenarna hade både hedniska och kristna motiv. Bara tre stenar har bevarats och finns i dag på Kulturen i Lund.

Danska runstenar

Vid mitten av 980-talet restes den mest berömda av de danska runstenarna. Den restes av kung Harald ”Blåtand” Gormsson i Jelling i Jylland. Han lät resa stenen till minne av sina föräldrar, kung Gorm den gamle och hans gemål Tyra. Deras son omtalar sig som ”den Harald som vann sig hela Danmark och Norge och gjorde danerna kristna”. Stenen är utsmyckad med en centralt placerad Kristusbild. Man kan fråga sig om skriftens budskap innebar att dessa områden verkligen ingick i kungariket Danmark? Kanske var de autonoma – självstyrande – områden som en dansk kungamakt utövade ett slags herravälde över. Ett sådant herravälde kan ha utövats med varierande framgång under vikingatiden.

Skånes område under vikingatiden

En reseskildring finns bevarad från slutet av 800-talet. Den nordiske sjöfararen Wulfstan, eller Ulfstein, berättade om en resa för kung Alfred den store av Wessex. Där kan man läsa att Langeland, Lolland, Falster och Skåne (Scóneg) var ”Danernas marc”, kanske ”land” som hörde till Danmark. Bornholm hade egen kung. Till svearnas välde räknades Blekinge, Möre, Öland och Gotland. Möre var ett av Smålands ursprungliga ”små land”. Men en sak är säkert – det fanns inte riken med bestämda gränser som idag – en del forskare menar att makten var knuten till människor snarare än områden.

Skåne kan delas in i två områden med ledning av häradsnamnen, vilka i huvudsak följer den så kallade skånska diagonalen från nordväst till sydöst. Norr om denna finns namn som tycks syfta på gamla bygder, möjligen ursprungliga, autonoma enheter, ”småriken”. Söder om diagonalen finns det inga naturliga gränser mellan häraderna – de skär ofta rakt genom folkrika bygder och är med få undantag uppkallade efter orter eller platser.

Möjligen är det den sistnämnda kategorin som utgör det äldsta ”Skåne”. I alla fall är det rimligt att tro att delar av området i sydväst hade starkast band till Själland sedan ”gammal tid” och troligen också var politiskt närmare knutet till det danska riket.

Uppåkra

Uppåkra utanför Lund har varit en betydelsefull plats för hela eller delar av detta södra område, medan Vä i nordöst kan ha varit en slags motsvarighet i denna del av Skåne. Det är osäkert när uppdelningen i härader gjordes, men en hel del tyder på att det skedde först under 1000- eller 1100-talet.

Ringborgar

I Borgeby och Trelleborg har arkeologer funnit resterna av två stora ringvallsanläggningar med vallgravar och träpalissader från vikingatiden. De påminner starkt om liknande anläggningar, de så kallade ”trelleborgarna”, som finns i Aggersborg och Fyrkat i Jylland, Nonnebakken på Fyn och Trelleborg vid Slagelse på Själland, som också gett namn åt anläggningarna.

Kanske byggdes de som ett led i sammanfogandet av det danska riket. Men de kan också ha haft annan betydelse. Kanske uppfördes anläggningarna i Borgeby och Trelleborg något tidigare än de danska ringborgarna i en orolig tid, för att skydda varsin ände av en väg som knöt ihop Uppåkra med slättområdena i sydvästra Skåne. De skånska ringborgarna verkar dock ha varit i funktion en längre tid än de danska motsvarigheterna, och de kan alla ha funnits vid samma tid i slutet av 900-talet.

Många frågor väntar på sina svar, men många nya frågor uppkommer säkert också ur de svar som väntar.

Exploatering av historiska skeenden

Av alla perioder av vår förhistoria finns det väl knappast någon period som exploaterats i så hög grad av kommersiella, politiska och romantiska intressen som vikingatiden.

När historia exploateras för olika syften förvanskas i olika grad historien. Istället lyfter exploatörerna fram det som de själva tycker är viktigt. Ofta får det historiska avsnittet ett modernt innehåll – exploatörens idéer och värderingar läggs direkt in i den historiska perioden.

Därför ska man alltid kritiskt granska källorna till det man läser och fråga sig vilken orsak som ligger bakom till att texten publicerats.

Källredovisningar

Skansjö, Sten. Skånes Historia, 1997.


Skriv ut (utskriftsvänligt format)

Tipsa en vän om den här texten