Adolf Reinhold Råwall

727_listing
  • Skriven av Britt Engdal
  • Faktamaterial inlämnat av Råå museum för fiske och sjöfart

Fisketuren på Kattegat började bra. När båten Axel lämnade Råå hamn låg havet lugnt och stilla. Vem kunde ana att fisketuren till Anholt en vacker augustikväll år 1882 nära på blev deras sista?

– Ja, nu är det dags, pågar. Ni får samsas om rodret medan vi kojar, säger farbror Janne och kastar en blick upp mot toppseglet. Det fylls nätt och jämnt av den lätta vinden.

Jöns och jag nickar. Jag är äldst av oss, snart fjorton, och tar första törnen. Jöns sitter på däcket bredvid mig.

– Varför ska dom sova och inte vi? muttrar Jöns när gubbarna kommit till ro under däck.

– Så har det alltid varit. Vi blir väl stora vi med.

Råå, vår hemmahamn, ligger långt bakom oss. Nu har vi lämnat Öresund och kommit ut på Kattegatt. Öppet, fritt, härligt. Solen sjunker ner bakom det danska landet. Tunna molnslöjor i väster färgas röda och gyllene. Annars är himlen klar och ren. Havet blänker som guld.

– Blir det inte oväder när solen går ner i röda moln? undrar Jöns och kliar sig oroligt under kepsen.

– Nänä, lugnar jag. Det är när soluppgången är röd som man ska se upp. “Morgon röd, sjömans nöd”, vet du väl.

Vinden är svag, sydvästlig. Än så länge seglar vi fint. Alla segel är uppe, fyllda av vind. Gode Gud, så grant det är! Det här är livet, segla, bäras av vinden, flyga genom vattnet. Aldrig skulle jag kunna bli repslagare som bror min eller segelmakare som kusin Albert!

– Det är en bra båt, säger Jöns och stryker med handen utefter relingen.

Jag nickar. Det är farbror Jannes båt Axel. Den är sannerligen rejäl. Ingen storseglare i vackert väder, men den klarar stormarna bra. Fina segel, fock, klyvare, storsegel och toppsegel.

– Tack och lov att man kan sova under däck, säger Jöns som tydligen är pratsam idag. Den förra båten jag var med på hade inget däck. Vi sov under seglet. Det kändes eländigt att vakna på morgonen, kall och våt.

Jag nickar medhåll, har varit med om detsamma.

– Hoppas vi får bra med fisk, fortsätter Jöns och gäspar.

– Är du sömnig? retas jag, men det svarar inte Jöns på.

– Rödspätta förstås, tunga och slätvar och piggvar och…

– Bara vi slipper rockan. Förra gången var det en rocka som hade slitit sönder ett av garnen. Vilken bjässe! Större än du, Jöns! Den högg vi ihjäl och slängde i. Fy tusan, säger jag och spottar manligt över relingen. I lä, förstås.

– Det ska bli roligt att följa med till fiskmarknaden i Köpenhamn, säger Jöns förväntansfullt. Är det sant att man måste fälla masten för att komma in under broarna?

– Just det, säger jag och är stor och erfaren. Ända till Gammelstrand ror man under broarna genom en kanal. Får se om du begriper nåt av vad de danska madammerna säger!

Vi kommer fram till våra vanliga fiskevatten utanför Anholt i gryningen. En bit bort ligger en annan fiskebåt från Råå, Agnes heter den. Allt är stilla. Bara Jöns och jag är vakna när vi lägger ankaret.

Solen stiger just upp i öster. Så röd! Jag sneglar på Jöns, men säger inget. Hans ögon ser osäkra ut. Vi minns nog båda vad jag sa igår kväll.

Nu syns det rörelser ombord på Agnes. De ska visst dra sina garn. Skrikande sjöfågel samlas från alla håll.

Jöns och jag står där med hängande armar och glor. Jag är den som rycker upp mig först.

– Sätt på kaffet, så purrar jag gubbarna.

Massor av rödspätta, stora och granna, får de i garnen ombord på Agnes. Vi stirrar avundsjukt på de glänsande, sprattlande fiskarna som stoppas ner i sumpen för att hålla sig färska till marknaden i Köpenhamn. Så fort de har tagit upp garnen och vinkat farväl är det vår tur. Vi försöker att sätta våra garn på samma ställe.

– Nu får ni snart känna på vind, pågar, säger farbror Janne med ett grin, när det sista garnet är på plats.

Ja, nog har sydvästen ökat. Vågorna bryts i fräsande vitt.

– Vi håller båten under segel, så får ni koka middag.

Vi har med oss ärtsoppa med fläsk hemifrån. Nästa middag ska det väl bli färsk fisk. Den här gången blir det dåligt med matron. Farbror Janne står till rors och vi andra turas om med att sköta segel och äta. Usch, där var en hård ärta, den spottar jag överbord. Båten gör en överhalning mot babord och jag hasar ner mot relingen. Farbror Janne slänger ut en arm och håller mig uppe.

Vinden sliter i seglen. Visst har den väl ökat? Storseglet är revat och de andra seglen har vi tagit ner, det ena efter det andra. Farbror Janne har knappt ro att ta sig en sked ärtsoppa medan hans lillebror Sven tar över rodret. Snabbt är han tillbaka. Han litar visst bara på sig själv. Vi kryssar med små slag, vänder och vänder. Farbror Janne vill inte lämna våra garn. Fram och tillbaka. Båten vrider sig, häver sig upp och ner i vågorna som tornar upp sig allt högre.

Min mage rör sig oroligt. Är jag sjösjuk? Eller rädd?

Farbror Jannes blick är spänd.

– Vi tar garnen, vrålar han genom vinden.

Tar garnen? tänker jag. Fast de bara varit i ett par timmar?

– Jag drar, ni ror. Du Adolf, plockar ur fisken och lägger den i sumpen.

Vi fäller masten och arbetar oss fram till garnet med de fyra årornas hjälp. Båten gungar och kränger, vågorna sprutar över relingen. Janne är snabb och stark. Han drar och sliter upp garnen och jag plockar. En och annan rödspätta glänser mellan maskorna, men fångsten är mager. Ingen svårighet för mig att hinna få ner fisken i sumpen.

Då är det stopp. Janne kan inte rubba garnet.

– Helvete! skriker han, fast han är medlem i missionsförsamlingen. Det sitter fast!

Båten vrider sig, försöker komma loss. Mitt hjärta bankar hårt.

– Det ligger ett vrak här nånstans, tror jag, ropar Sven.

Jöns sitter fastklamrad vid en åra, halkar fram och tillbaka. Mycket nytta gör han inte. Hans kinder är grönbleka.
– Sjömännen, mumlar han, de döda, de vill inte bli störda? Vi måste härifrån!

De sista orden är ett skrik och hans blick upp mot mig är skräckslagen. Mina händer darrar till och jag tappar en av rödspättorna, men samlar mig.

– Dumheter, ropar jag, det är bara din mormor som tror på sånt där nu för tiden!

Just då hörs farbror Jannes röst, stark och stadig över vindens tjut:

– Vi kapar resten!

Jag stelnar till. Gör sig av med de dyrbara garnen! Var farbror Janne också vidskeplig?

– Vinden ökar, vi måste i hamn, ropar han.

Jag andas ut. Farbror Janne tror inte på såna dumheter. Då gör inte jag det heller. Och vi ska i hamn.

Det börjar skymma. Vinden blåser rätt in mot land. Vågorna bryter mot sandrevlarna därinne vid stranden i stora kaskader av skum.

Det är dem vi ska vara rädda för i stället. Sandrevlarna. Inte för några döda sjömän!

Hur får vi upp masten igen? Och seglen? Jag vet inte. Allt är en upphetsad strid på ett gungande däck, överspolat av salta sjöar, en strid mot hav och vind och vågor. Då hörs farbror Jannes rop igen:

– Adolf och Jöns ner under däck, så ni inte spolas överbord!

Under däck! Vi får inte vara med! Vilken skam! Men när jag ramlar ner i den trånga skansen och faller ihop på kojens fuktiga filt är jag tacksam. Jag visste inte hur trött jag var. Fast att sova i detta gungande larm, där man knappt vet vad som är upp eller ner, nej, jag klarar det inte. Men Jöns störtar omkull i kojen och somnar som klubbad.

Så här ska mitt liv bli. Hav och storm, segel och kamratskap. När jag blir stor ska jag ta hyra som sjöman, fiskare vill jag inte vara hela livet. Ut på de stora haven vill jag, segla över Nordsjön, över hela Atlanten. Jag vill se de stora städerna, till New York ska jag, där rymmer jag. Ut på äventyr. Och jag ska ännu längre bort, till Indien, till Kina?

Vad var det? Det smäller som ett skott mot bordläggningen. Jag kastar mig upp ur kojen, slår huvudet i taket och ramlar ner igen. Har båten sprungit läck?

– Jöns! ropar jag.
Men Jöns sover lugnt vidare. Ingen sliter upp luckan och ropar att vi ska ut på däck, seglatsen bara fortsätter, en vansinnig mardrömsritt genom ett mörkt och stormigt hav.

När jag vaknar är det morgon. En svag strimma sol syns genom skansluckan. Jöns sover, men han och jag är fortfarande ensamma i skansen. Jag klättrar upp och sticker ut huvudet.

– Sätt på oljekläderna och kom upp! ropar farbror Janne.

Jag kränger på mig mina salthårda oljekläder och tar mig upp. Jöns sover vidare.

Stormen har kanske lugnat sig något, men havet ryker och seglen är fortfarande revade. Allt känns i alla fall lugnare mitt på dagen i solljus.

Framför oss syns land, en stor ö. Var är vi?

– Hallands Väderö! ropar farbror Janne och pekar mot ön.

Där inne i bukten syns en fiskebåt som ligger för ankar. När vi kommer närmare känner vi igen den. Det är Agnes från Råå!

Vi ankrar vid Agnes sida. Småprat, frågor, skratt, nästan stillhet. Djup lättnad. Livet börjar likna det normala. Vi har ridit ut stormen.

Vi plockar av alla våta kläder, breder ut dem på däck. Pratet stillnar, gäspningarna blir fler. Till sist sitter jag ensam på Axels däck. De andra har kojat. Men någon måste vara ankarvakt och se till de torkande kläderna, så att de inte blåser bort. Vi ligger fint här, i lä av den stora ön, men fortfarande är det halv storm ute på de öppna vattnen.

Jag rullar ihop min oljerock till en kudde, lägger den mot relingen och sträcker ut mig med huvudet mot oljerocken. En fiskmås flyger skrikande över himlen, mot söder, hemåt.

Hemåt? När skall vi kunna ta oss hem? Hur skall det gå med fisken i sumpen? Till Köpenhamn kommer vi ju knappast. Vi har så lite fisk så det kan väl nästan kvitta, men Agnes hade ju fått en god fångst. De har redan börjat salta in en del spättor för att de inte ska bli dåliga. Vi blir väl tvungna att salta in allt som vi inte äter upp.

Hemma? Vad tänker de därhemma? De andra båtarna som varit vid Anholt och fiskat har väl kommit hem för länge sen. Mor är nog orolig för oss. Mor och faster Karin och faster Anna och Jöns föräldrar och? De tänker nog på oss allihop, hela Råå. Tänker, undrar, oroar sig.

En fiskmås till flyger över mitt huvud. Flyg hem till Råå, tänker jag. Hälsa allihop att vi har klarat oss. Att vi har ridit ut stormen.

Sedan somnar jag.

Relaterade berättelser

  • 774_listing

    Helena Persdotter

    En vardagsnära skildring av livet som piga under 1800-talet där såväl fattigdom som familjebildning präglar livet. Berättelsen utspelar sig på Råå.

    Läs berättelsen


Skriv ut (utskriftsvänligt format)

Tipsa en vän om den här texten