Alexander Jenssen

832_listing
  • Skriven av Åsa Storck
  • Faktamaterial inlämnat av Anders Reisnert

Den 14 september 1354 fick Minna uppleva något fruktansvärt. Hon hade hjälpt sin mor att packa sill hela dagen, men på vägen hem gick hon vilse – det var då hon såg något hon sent skulle glömma!

Minna var trött men glad. Äntligen var dagen slut. Hon hade hjälpt mor hela dagen med att packa sill i tunnor. Det var ett hårt arbete och dessutom farligt om man slarvade.
De första dagarna hade Minna haft en kall klump av rädsla i magen. Inget fick gå fel. Sillen skulle packas lagom hårt och med lagom mycket salt. Om Minna eller mor hade gjort fel och blev avslöjade kunde de bli mycket strängt straffade, hade mor förklarat kvällen innan de började.

Nu hade de arbetat i flera dagar, och Minna började känna sig van. Ikväll hade hon fått gå ifrån lite tidigare. Mor hade sett hur slut hon var.

– Gå i förväg du, så kommer jag snart. Jag ska ha något gott med mig, som vi kan äta ikväll!

Så Minna hade gått. Hon hittade någorlunda nu, bland alla bodar och allt folk på marknaden. Lukten av sill låg som en stinkande filt över hela Falsterbo. Men det gjorde inget.
Mor och Minna tjänade ganska bra på sillapackningen och det kändes spännande att få följa med mor hit. Förr om åren hade mor åkt själv till marknaden och Minna hade fått vara hemma i byn och passa småsyskonen. Mor var efterfrågad och känd för att vara snabb och noggrann i sitt arbete. Minna ville likna henne.

Om Minna inte hade gått där och drömt för sig själv, så hade hon kanske inte gått vilse bland bodarna. Hon hade inte stått där och tvekat, försökt känna igen sig, för att till slut tveksamt gå fram till en av bodarna för att fråga om hjälp. Det var redan ganska skumt ute och Minna ville hitta rätt innan det blev riktigt mörkt.

Minna kikade in i dunklet i den lilla boden. Visst hade hon sett något som rörde sig, någon måste vara där. Hon öppnade munnen och skulle just ropa en hälsning, när hon såg något som gjorde att hela hon frös till is.

På marken i boden låg en man utsträckt, livlös, med ett stort sår i huvudet. Vid hans sida knäböjde en man. Han granskade den liggande mannen och skrockade sedan något för sig själv på tyska. Sedan reste han sig upp och rättade till sina kläder, långsamt och noggrant.

Minna drog sig bakåt. Än hade mannen inte sett åt hennes håll. Sakta smög hon baklänges, för att sedan vända och springa så fort hon kunde åt andra hållet, bort från den lilla boden.

Minna sprang hit och dit i trängseln. Hon hade svårt att andas och ville inte tänka på vad hon sett. Bara hon fick tag i mor! Mor, som hade lovat att ha med något gott att äta ikväll …

Där! Där var hon ju! Minna fick syn på mor bland allt folket, och högg tag i hennes arm, som en drunknande i livbojen.

– Mor! Jag har sett något …,började Minna.

Men mor var inte på humör att lyssna. Hon var arg, gnistrande arg och skällde ut Minna för att hon inte gått raka vägen hem till det lilla skjulet de hyrt för att bo i. Minna försökte svara emot, men tystnade efter tag för att inte få sig en örfil. När mor var så här, gick hon inte att tala med.

Det var inte förrän sent på kvällen som Minna berättade vad hon sett. Mor och hon låg tätt intill varann för att inte frysa, och Minna hörde att mor var nära att somna.

– Vi får prata mer om det där i morgon, sa mor. Nu måste vi sova. Annars orkar vi inte en dag till!

Och Minna somnade också, och tänkte att hon kanske sett fel ändå. Kanske hade den tyske mannen inte sett så nöjd ut, kanske hade mannen på marken inte varit död, utan bara skadad. Kanske.

Senare den natten, flammade en eld upp på marknadsplatsen. Det var en bod som brann, med en mördad man inuti. Nästa dag, när Minna och mor skyndade till sitt arbete, såg de vad som hade hänt.

– Det var där jag såg honom igår! sa Minna, och drog mor i armen. Mannen, som låg livlös på marken, det var i den boden han låg, det är jag säker på! Kom, vi måste titta!

Mor följde motvilligt med. En klunga människor stod runt den rykande askhögen, och Minna hörde snart vad som viskades. En man hade hittats ihjälslagen i resterna av den nerbrunna boden. Och det var inte vilken simpel man som helst, utan en fogde!

Mer hann Minna inte höra, innan mor drog iväg med henne. De fick inte komma för sent till sillapackningen. Då kunde någon annan ta deras plats.

– Bry dig inte om detta mer, Minna, sa mor. Låt andra reda upp det onda som hänt där, så går vi och packar sill.

Och Minna följde med mor. Fast hela dagen medan de arbetade tillsammans, funderade hon över vad som egentligen hade hänt med fogden i den där boden.


Skriv ut (utskriftsvänligt format)

Tipsa en vän om den här texten