Alfred Ehrnberg

725_listing
  • Skriven av Åsa Storck
  • Faktamaterial inlämnat av Lena Alebo

Alfred Ehrnberg föddes 1858 i Simrishamn. Han tillhörde en släkt som i långa tider arbetat med skinn och läder. Under sin gesällvandring genom Europa ner till Neapel i Italien fick han ljusa idéer. Nu skulle företaget moderniseras!

Alfred slog sig ner på en stol i köket för att äta frukost. Han var tidigt uppe. Idag skulle det bli en spännande dag. Dags för invigningen. Ännu en gång låg hans garveri ”J.Ehrnberg & Son” i täten. Och det var så han ville ha det. En föregångare ville han vara, även om det innebar att man fick ta vissa risker.

Jaja, garveriet var nu inte bara hans. Fadern hade också sitt att säga, men det var ju Alfred som planerade och tänkte på framtiden. Han hade minsann planer, inte bara för 1890-talets sista år utan även in på det nya 1900-talet.

Han hade nog märkt hur det pratades om den här senaste nymodigheten han kommit på. ”Inte bra för ögonen”. ”Kan aldrig fungera i längden”. ”Dyrt och onödigt” var lite av det han hade hört sägas. Inte så att de sa det direkt till honom, men han var inte dum. Ett ord här och ett ord där, så kunde han räkna ut resten själv.

Det fick man tåla. Idag var det ändå dags.

Alfred klev ut genom dörren och skyndade genom Simrishamns gator den korta biten till garveriet. När han såg byggnaden kunde han inte annat än känna sig stolt. Det här var hans dröm som blivit verklighet!

Så här hade han planerat det, när han gick på sin gesällvandring genom Europa för att lära sig garveri-hantverket. Det hade varit hårda år, men så mycket han lärt sig och fått uppleva! Hamburg hade han sett, flera andra tyska städer, men bäst av allt: Italien och Venedig! Den staden skulle han aldrig glömma, med sina praktfulla kyrkor, ståtliga byggnader och de elegantaste butiker man kunde föreställa sig.

Nu var han framme vid garveriet. Men… Vad var det för folksamling? Vid den här tiden brukade bara någon enstaka ha hunnit till fabriken. Idag kunde han knappt skymta fabriksportarna. Allt ifrån småungar till gammalt folk trängdes därframme medan de pratade och sorlade. Inte alls den trötta tystnad som brukade råda på morgnarna.

Så förstod han. De var där för att titta. Vara med om den högtidliga invigningen.

Han banade sig väg bland människorna och klev in. Sen vände han sig om och välkomnade människorna att följa med. Visst skulle de få bevittna det stora ögonblicket! Ju fler, desto bättre!

Själv gick han in på kontoret för att hänga av sig rocken innan dagens arbete började. På väggen hängde ett kort av honom taget i fotoateljé dagarna innan han gett sig av ner i Europa som gesäll. Så ung han såg ut, men riktigt stilig om han fick säga det själv. Särskilt klockkedjan och gesällstaven visade att det här var en man som kunde något och ville något med sitt liv.

Klockan, ja! Han drog upp sitt fickur för att kontrollera tiden. Nu var det dags! Han skulle inte hålla dem på sträckbänken längre. Bara det nu fungerade… Annars skulle de få med honom att göra, de där unga sprättarna och viktigpettrarna som hjälpt honom med installationen!

Med långa steg klev han ut i fabriken. Han lyfte handen och arbetet avstannade. Sen gick han fram till väggen där vredet satt.

– Det är en stor dag för oss alla, började han sitt väl inövade tal. Han talade inte så länge, men de ord han sa var ordentligt genomtänkta för att bli ihågkomna.

När han talat färdigt bredde tystnaden ut sig. Han lade handen på vredet och med en stilla bön inom sig ”måtte det fungera!!” vred han om.

Jublet och applåderna visste inga gränser. Själv kunde han inte låta bli att släppa fram ett stort leende. Allt hade gått enligt planerna! Elektriskt ljus installerat och fungerande i fabriken ”J. Ehrnberg & Son”. Och halva stan hade varit där och bevittnat triumfen. Kunde det vara bättre?


Skriv ut (utskriftsvänligt format)

Tipsa en vän om den här texten