August Palm

758_listing

Niklas Palm i Södra Sallerup var skräddare och det blev också sonen August. Men det är inte för sin sömnad han gått till historien, skräddarmäster Palm. Han ville att arbetarna skulle få det bättre. Han vigde sitt liv åt socialismen. År 1881 i Malmö höll han sitt första tal i Sverige efter att ha bott i Tyskland och Danmark några år. Samma år reste August Palm norrut och ledde snart den första socialdemokratiska klubben i Stockholm.

Novemberhimlen var grå. Öresund såg hotfullt ut när båten sakta gled ut från hamnen i Köpenhamn. Johanna Palms röst hördes knappt över vågbruset när hon ropade på sin äldste son. Han var ju ändå sex år och borde veta bättre än att hänga ut över relingen på det sättet!

– Theodor!
Inget hände. Det verkade som om han iakttog något intressant nere i vattnet.
– Theodor!! Då vände han på huvudet och log förtjust mot henne.
– Mor! Titta! Johanna följde hans blick. Där nere flöt en liten korg upp och ner i vattnet.
– Den skulle jag vilja ha! Tror du inte vi kan nå den med något?
– Du är tokig! Inte når vi så långt ner! Nu går vi in till far och de andra i stället.

August Palm satt nere i båtens matsal. De tre mindre barnen klängde på honom och gnällde. Det verkade inte som om August brydde sig om det. Med klar röst och blicken i fjärran började han tala till Johanna så fort hon och Theodor satt sig ner. Johanna visste vad han skulle tala om. Talet han skulle hålla på hotell Stockholm i Malmö. Det var det enda han hade i huvudet just nu. August var upprörd över de orättvisa anklagelser som många riktade mot socialdemokraterna. Nu skulle missförstånden klaras ut. Trodde han. Johanna var inte lika säker.

– Inte är vi några gudsförnekare, som de säger att vi är. Nejdå, men religionen ska vara vad den är, en hjärtesak! Vad tror du om det Johanna? Är det inte rätt sätt att förklara det på?

Johanna öppnade munnen men hann inte börja säga vad hon tyckte innan hennes man fortsatte:
– Och så det där illvilliga talet om att vi socialdemokrater skulle vara emot äktenskapet! Lögn! Inget annat än rena lögnen! Är det några som har kvinnor vid sidan om sitt äktenskap, så är det väl de fina herrarna.

Johanna lät blicken fara runt i matsalen medan August malde på. Det var inte alltid som hon lyssnade när han talade till henne, det måste hon erkänna. Det var fullt med folk runt omkring dem. En del åt, andra bara satt och väntade på att båtresan skulle ta slut. Båten gungade ganska ordentligt nu. Johanna kände hur det sög till i magen.

Barnen hade lugnat sig och satt stilla på golvet vid Augusts fötter. Alla utom… Theodor! Han var försvunnen igen!

Johanna sprang uppför trappan med långa kliv. Det var knappt hon fick upp dörren till däck. Vinden högg tag i henne när hon klev ut på det hala däcket. Kunde Theodor verkligen vågat sig ut här? Ja, det kunde han. Där borta vid relingen stod han. Han hade klättrat upp så högt han kunde och böjde sig fram för att se bättre ner i havet. Han vägde fram och tillbaka som en gungbräda.

Johanna fick inte fram ett ord. Benen kändes blytunga. Hon skulle inte hinna fram. Strax skulle han ramla i och hon skulle bara stå här och titta på!

Då klev en stor gestalt fram bakom Theodor, grep tag i hans jacka och ryckte ner honom från relingen. Det var en man i höga stövlar och oljerock till skydd mot regnet. Plötsligt kunde Johanna röra sig igen. Hon rusade fram och ryckte till sig Theodor från mannen.
– Frun får passa honom bättre, sa han bistert. Johanna neg.
– Tack! Tack, för att ni räddade honom! Sen flydde hon in i matsalen igen med Theodor i ett fast grepp. Därinne hade ingen ens märkt att de var borta.

August satt och gjorde anteckningar på ett papper. Johanna sjönk ner på en stol och pustade ut. August lyfte blicken från pappret.
– Jag ska nog ta upp det här om kärleken till fosterlandet också. Till och med detta har våra motståndare lyckats missförstå och förvrida. Eller vad tror du Johanna?

Johanna suckade och lyfte upp Theodor i knät. Han var genomvåt och darrade.

Vad jag tror? tänkte Johanna för sig själv. Jag tror jag blir tokig om Theodor försvinner igen. Jag tror att de kanske skrattar åt August i Malmö. Och jag tror, nej jag vet, att de första åren i Sverige blir hårda och eländiga för oss.

Högt sa hon.
– Jag tror det blir bra, August. Ett fint och glödande tal av en duktig talare!


Skriv ut (utskriftsvänligt format)

Tipsa en vän om den här texten