Augusta och Hulda Lundin

721_listing

Två systrar från Skåne har med nål och tråd satt spår i tidens väv. Den ena sydde klänningar till drottningar, den andra skapade grunden för skolans syslöjd. Augusta och Hulda Lundin föddes i mitten av 1800-talet och dog vid 1920-talets början.

En stadig, äldre dam sneddar över Brunkebergstorg. Hennes mörka kappa är enkel, men elegant, liksom den vinröda hatten. Hon går med raska steg uppför trappan till ett av de förnämare husen. På en diskret skylt vid dörren kan man läsa att därinne finns Augusta Lundins modehus.

Två springflickor kommer just ut genom dörren med varsin stor kartong dinglande i handen. De niger och håller artigt upp dörren för damen.

Besökaren stiger på. I den mörka tamburen möts hon av en smal ung kvinna i svart som frågar vad hon kan stå till tjänst med.
“Min syster väntar mig”, säger damen något barskt.
Den unga kvinnan ser frågande ut.
“Är jag inte igenkänd?” fnyser den äldre. “Hulda Lundin var namnet. Var är min syster Augusta?”
“Åh, ja… jag… “stammar den unga kvinnan förvirrad, “ursäkta mig, fröken Lundin väntar i mottagningsrummet.”

Den unga kvinnan niger igen och skyndar sig uppför den blänkande spiraltrappan med Hulda i släptåg.

Lätt andfådd stiger Hulda in i mottagningsrummet, en elegant salong där palmerna speglar sig i de inglasade tavlorna och en glittrande ljuskrona sprider ett starkt och klart elektriskt ljus över hela rummet.

“God dag på dig, Augusta”, säger Hulda och låter fötterna sjunka ner i den mjuka mattan medan hon går de få stegen fram mot sin syster som sitter som en drottning i en hög länstol. Augusta lyfter sin kraftiga kropp upp ur stolen och ger systern en lätt kram.

“Kära Hulda, välkommen hem från Chicago! Slå dig nu ner och berätta om världsutställningen där!”
“Jodå”, svarar Hulda och slår sig ner i en annan länstol, “utställningen var mycket intressant och i Chicago fanns ett stort intresse för mina undervisningsmetoder. Amerikanarna kan allt behöva lära sig en del.

Inte har de den ordning och reda som jag mötte i Berlins skolor när det gäller den kvinnliga slöjden. Nej, tyskarna är fortfarande mina föredömen. Flickorna behöver öva handen och ögat, lära sig ett noggrant och omsorgsfullt sömnadsarbete. Inget onödigt prål och bjäfs.”

Huldas röst har blivit allt ljusare och ivrigare när hon kommer in på sitt specialområde, textilslöjden. Augusta ler mot henne.

“Och nu skall du förstås ut och inspektera slöjdundervisningen i skolorna här hemma igen?”
“Jo, det arbetet tar jag minsann på allvar. Men det är svårt att hinna med alla besök, när jag har seminariet att tänka på samtidigt.”

“Nå, har du hunnit inspektera mina syateljéer idag?” skämtar Augusta. Hulda skrattar.
“Nej, dina ateljéer är säkert i bästa skick som vanligt. För att inte tala om den här salongen”, säger Hulda och ser sig uppskattande omkring. “Du gjorde sannerligen rätt när du kostade på dig elektriskt ljus.

Ja, vet du vad, jag önskar att vår gamle far kunde se oss här nu. Att han kunde komma och inspektera sina döttrar!”Augusta svarar henne med ett nöjt småleende.
“Ja, han skulle finna att ‘skräddarns töser’ klarat sig utmärkt bra här i livet. Du som slöjdexpert och seminarieföreståndare och jag som…”

“Du som innehavare av Sveriges förnämsta modehus”, avbryter Hulda. “Jag har hört att du har kunder inte bara i Tyskland och Finland, utan rent av hemma i Skåne!”

De skrattar bägge åt att även damer från deras barndomslandskap kan tänka sig att använda sig av Lundins modehus uppe i Stockholm.
“Jo, de skånska damerna skall väl inte anse sig vara förnämare än drottning Sofia i alla fall”, konstaterar Augusta belåtet.
“Ja, tänka sig att du faktiskt är kunglig hovleverantör nu också. Det skulle far ha vetat.”

Augusta lyfter händerna, för samman fingertopparna och ser ut genom fönstret mot den grå stadshimlen.
“Jag tänker ofta på honom, Hulda”, säger hon efter några ögonblicks tystnad. Minns du hur du och mor brukade komma in i skrädderiet hemma i Kristianstad och hälsa på? Jag satt där vid fars sida och sydde och broderade i fotogenlampans sken och du tultade fram till mig och tittade.

“Jag minns att du brukade ha en röd västklänning med svart sammetskrage på dig, allt gjort av far naturligtvis. Du la dina små knubbiga händer på mitt arbete och beundrade. ‘Ooooo’, sa du och alla smålog åt dig.”

“Jo, nog minns jag hur duktig du var. Jag lovade mig själv att bli som du.”
“Far var en enastående lärare fast han inte gått i några skolor. Vilket tålamod!”
“Och så mycket beröm!” fyllde Hulda på. “Det var nog därför jag älskade sömnad, för att far gav oss så mycket beröm.”

“Nej, vad tänker jag på, inte ens en kopp kaffe har jag bjudit dig på”, säger Augusta och rätar på ryggen. Hon tar den lilla bjällran som står på bordet och klingar. Bara några ögonblick senare dyker en flicka upp i dörröppningen.

“Fröken önskar något?” undrar hon och niger.
“Din personal är väluppfostrad och duktig”, säger Hulda när flickan snabbt försvunnit för att ordna med en kaffebricka. De flesta, tänker hon, när hon minns flickan som inte kände igen henne.

“Och de är endast kvinnor, kära syster! Etthundrasextio kvinnor! Inte en dräng ens har jag!” Augusta ler belåtet.
“Kvinnor klarar det mesta i yrkeslivet. Se bara på oss! Två fattiga skräddardöttrar!”
“Man kan om man vill! Men duktiga kvinnor skall också få en ordentlig lön. Ett bra arbete skall ge en bra lön”, säger Augusta och slår bekräftande sin hand mot det lilla mahognybordets blänkande skiva.

“Det har du verkligen rätt i, Augusta. Du borde delta i kvinnorörelsen, precis som jag! Du gjorde också alldeles rätt i att förkorta arbetstiden med två timmar. Mer än tio timmar orkar ingen arbeta på ett bra sätt.”
“Det klarar inga sömmerskors ryggar i alla fall”, säger Augusta och nickar bekräftande.

“Förresten”, lägger Hulda till, “har det hänt mig flera gånger att lärarinnor ute i skolorna som jag inspekterar, frågar mig om deras duktigaste elever har någon möjlighet att få arbete här i dina syateljéer. Så åtråvärt är det att arbeta här.”
Augusta nickar igen. Hon ser glad ut.

Kaffet serveras i små, tunna porslinskoppar. Hulda granskar sin kopp.
“Förtjusande! Varifrån kommer de?”
“Jag köpte dem i Paris i våras.”
“Tänker du fara dit varje år?”
“Jag tror det. Det är bara modet i Paris som räknas. Jag måste känna till vad som är modernt för att kunna ge mina kunder vad de vill ha.

Just nu oroar jag mig för att krinolinen kan komma tillbaka. Det var ett opraktiskt och onaturligt mode. Men berätta mer om ditt liv, Hulda. Hur är läget för den kvinnliga slöjden i skolan, tycker du?”

“Det blir allt bättre. Lärarinnorna har lärt sig att beskriva varje handgrepp noga för flickorna och de flesta eleverna är mycket noggranna och läraktiga. Och jag blir så glad varje gång jag ser de fina, rutiga handarbetspåsarna med korsstygnsmonogram! Precis så som jag vill ha det.”

De två systrarna lyfter sina koppar och njuter av det starka, doftande kaffet. I tystnaden hörs svaga, frasande ljud och lätta steg från rummet bredvid. Därinne ligger provningsrummet där kunderna får hjälp att prova sina kläder.

“Vem har du därinne? Kanske en prinsessa?” undrar Hulda med ett leende.
“Nej, till dem får jag allt ta mig själv. Det är friherrinnan von Schwerin. Har du förresten sett mina nya spegelskärmar?”
“Ja, de är verkligen finurliga. Med dem kan man bygga ett riktigt litet provrum att vara i fred i. Och spegla sig själv från alla sidor.”
“Jag har lovat friherrinnan att ge henne smakråd, så det är därför vi sitter här och inte i min privata salong.”

Just då öppnas dörren och en lång, rakryggad dam iförd en grön sammetsklänning träder in, följd av två proverskor. Augusta reser sig ögonblickligen och närmar sig damen med ivriga steg. Snabbheten i rörelserna gör henne ung på nytt.

“God dag, fru friherrinnan”, säger hon och granskar gestalten från alla håll.
“Är klänningen till belåtenhet?”

“Ett mycket gediget arbete, men vad tycker fröken Lundin om ärmarna. Skulle de inte kunna vara lite vidare, lite pösigare uppe vid axeln?”

Augusta tittar fundersamt på ärmarnas avslutning mot axeln och nickar slutligen bekräftande.
“Kanske det, med hjälp av fiskben kan vi nog få dem att stå ut lite mer. Och utsmyckningarna på livet, vad tycker fru friherrinnan om dem?” Augusta gör en gest mot broderierna som pryder livets framsida, bladslingor i olika ljusgröna nyanser.
“Förtjusande. Då säger vi så. Ärmarna lite vidare upptill.”

Friherrinnan och de två tysta proverskorna försvinner åter in i provrummet. Augusta slår sig ner i sin stol och kastar en illmarig blick på sin syster.

“Nå”, viskar hon, “vad tyckte du?”
“Prål och bjäfs”, viskar Hulda tillbaka, “alldeles för mycket för min smak.”

“Tror du att det kommer en tid då kvinnorna slipper de hellånga, opraktiska kjolarna, Hulda?”
“Skulle vi visa benen? Offentligt! Nej, det hoppas jag verkligen jag slipper se!

Nej, kära Augusta, nu väntar man mig på seminariet, det är dags att ta farväl. Vill du följa med och lyssna på Ellen Keys föreläsning i morgon kväll? Om kvinnornas rättigheter.”
“Det vore kanske intressant, Hulda”, säger Augusta och reser sig upp för att följa sin syster ut.

När de går förbi den öppna dörren in till Augustas privata våning stannar Hulda. Hon lyfter sin hand mot ett porträtt som syns genom dörren. Det är en oljemålning föreställande en pojke och en flicka, deras egna syskonbarn Aura och Karl August.

“Vi har lyckats på många sätt, du och jag, Augusta. Men vi har fått försaka mycket också. Vi har ingen familj, inga barn.”
Då tar Augusta hennes hand och ser henne in i ögonen.
“Vi har ju våra syskonbarn, Hulda. De är våra barn. De skall föra vårt arv vidare. Och vi har varandra. Är inte vi en familj?”
“Jo, jo”, suckar Hulda och trär in armarna i kappan, “men i framtiden, då kanske en kvinna kan ha både yrke och familj.”
“Det blir nog inte förrän vi får visa benen!” säger Augusta med ett skratt. “Du, jag tror att jag kommer i morgon och lyssnar till Ellen Key!”


Skriv ut (utskriftsvänligt format)

Tipsa en vän om den här texten