Bengta Lager

719_listing
  • Skriven av Gull Åkerblom
  • Faktamaterial inlämnat av Lars Olov Sjöström

I Chicago arbetade i slutet av 1800-talet en läkare från Hörbytrakten. Hon kallade sig Benedikta, men hette egentligen Bengta. Hon började sin bana inom sjukvården långt därifrån, nämligen i Afrika. Dit reste hon 1875 med missionsfartyget Ansgarius från Evangeliska Fosterlands Stiftelsen (EFS). I Afrika mötte hon sin blivande man, Per Eric Lager. Han arbetade också med mission för EFS. Deras tid tillsammans blev tyvärr kort. Vad som hände den hemska sommardagen 1876 skrev hon om i ett brev till Sverige.

Aldrig ska jag glömma fasan om Gud så låter mig bli hundra år. Minnet förföljer mig in i mina drömmar. Jag vaknar i tårar. Ingenting kunde jag göra! Jag fick inte ens vara hos honom den sista stunden i hans liv. Det sörjer jag nästan mest över, att han fick dö ensam. Kanske trodde han att alla hade övergivit honom? Frågade han, såsom Kristus på korset: Min Gud, varför har du övergivit mig?

Jag sitter här med brustet hjärta och skriver ett brev till styrelsen för vårt missonssällskap, de som skickade ut oss ge hedningarna i Afrika kunskap om Jesu ord. Jag berättar om det som hände.

Mina tankar far till den 13 maj 1875. Det är bara lite mer än ett år sedan – obegripligt!

Den dagen gick jag och min vän Beata Andersson, även hon diakonissa, ombord på missionsskeppet Ansgarius. I lastrummet fanns det medicin, mat, filtar och verktyg, sådant som vi skulle få användning för när vi väl kom fram till det mörkaste Afrika.

Skeppets akterstäv var prydd med vackra emblem. Över korset och segerpalmen kunde vi se en uppslagen bibel med citatet från Matteus evangelium. På sidan om aktern fanns en duva med en olivkvist i munnen.

– Det känns tryggt att få göra resan med en sådan båt, sa Beata och kramade min hand.

Jag kunde bara nicka. Det var en gammal dröm som gick i uppfyllelse. Ända sedan jag hörde orden ur Matteusevangeliet, kapitel 28, verserna 18, 19 och 20, de som kallades missionsbefallningen, hade den drömmen funnits hos mig.

Då gick Jesus fram till dem och talade till dem: ”Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör allt folk till lärljungar: döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er.”

Men jag hade hållit min dröm för mig själv. Hur skulle en fattig torparjänta som jag få ge mig ut på detta heliga uppdrag? Men jag som hade läshuvud fick fortsätta skolan istället för att arbeta som piga.

När jag var tillräckligt gammal fick jag börja på Ersta diakonissanstalt i Stockholm för att bli diakonissa. Det var tungt att arbeta bland fattiga och utslagna människor i storstadens slum. Men jag trivdes bra. Beata blev min vän. Vi gick tillsammans på mötena hos Evangeliska fosterlandsstiftelsen. Jag var inte längre ensam om min dröm.

Det hade länge varit tal om att stiftelsen skulle skicka iväg missionärer utomlands. I juni 1865 skedde det så äntligen. Två utvalda, Lars Johan Lange och Per Eric Kjellberg skulle resa till gallafolket i Ostafrika. Stora skaror människor hade samlats på missionsinstitutet Johannelund för att ta farväl av dem. Ångbåt efter ångbåt anlände, fulla med missionsvänner. Jag och Beata var bland dem.

Det gick inte att hålla till inomhus, vi var för många. Istället samlades vi under de stora träden i parken. Jag såg på de båda männen, och jag avundades dem. Jag skulle velat vara en av dem, ja, jag skulle velat vara en man.

Lange varnade oss i sitt tal för att ha alltför högt ställda förväntningar. Det skulle dröja innan det kunde komma rapporter om framgång.

– Men det gäller att inte låta modet falla, sa han.
Aldrig ska jag låta modet falla! tänkte jag den gången.

Det tog tio år innan min strävan kunde bli verklighet. Under den tiden lärde jag mig mycket om sjukdomar och om människor i andlig nöd. Jag hade min tjänst både på Diakonissanstaltens lilla sjukhus med sina åtta sängar, och ute bland hungrande barn, misshandlade kvinnor och försupna män i Stockholms slum.

Aldrig kan jag förstå varför karlarna räknas som mera än oss kvinnor! Om det var någon som höll ihop familjerna, höll efter smutsen och ohyran, månade om barnen och lyssnade på Guds ord, så var det kvinnorna.

Aldrig ska jag då gifta mig, tänkte jag många gånger när jag dödstrött stapplade hem efter arbetsdagen.

Under den här tiden kom det rapporter om svårigheter ute på missionsfältet. Det talades om dödsfall bland de utsända missionärerna, både i sjukdomar och genom grymma överfall. Lars Johan Lange hade återvänt till Sverige efter knappt två år, och Per Eric Kjellberg och en annan missionär mördades.

Jag läste om detta. Men min lust till missionen var obruten. Jag bad Jesus uppfylla min dröm. Jag läste allt som jag kunde komma över. I Missions-Tidning följde man vad som hände. I nummer 1 1870 stod en dikt av Lina Sandell, Tillkomme ditt rike, hette den.

Jag minns ännu en av verserna tydligt:

Och få de än vattna sin sådd med sitt blod,
Vad nåd, vad osägelig ära! Så framgår ditt rike, du Fridsfurste god,
Och så vill du alltmer oss lära,
Att nederlag ofta är seger!

När jag nu sitter här med mitt brev undrar jag om hon skulle ha skrivit så om hon själv varit här. Det är lättare att skriva så hemma i Sverige. Kanske låter jag elak nu, men man kan undra…

Men den gången fick hennes ord mig att brinna ännu mera för den heliga saken.

Jag läste också att de av missionärerna som var medicinkunniga uppskattades mycket bland infödingarna. Då förstod jag min uppgift! Det var något jag kunde: läka sår och lindra feber. Jag hade fått min bönhörelse.

Nu började också kvinnor att skickas ut. Missionsbrudar kallades de. De skulle ta hand om männen, vara deras hustrur och sköta hemmet. Men som missionsbrud tänkte inte jag åka! Jag skulle åka med egen uppgift.

Vi var så blåögda! Vi visste nästan inget om Afrika, inget om dess folk. De flesta av oss kunde inte språket. Hur skulle vi kunna göra dem till Jesu lärljungar när vi inte kunde tala med dem?

När Beata och jag gick i land efter den långa resan över havet slog den heta luften emot oss med full kraft. Det var en helt ny värld som mötte oss. Ingen kan föreställa sig hur det är innan man varit med om det, människorna, lukterna, ljuden.

Och jag mötte Per Erik Lager, han som skulle bli min make. Å vad jag nu saknar honom! Inte ens år fick vi tillsammans.

Var med mig nu, Per Erik, när jag skriver dessa ord till Sverige om det som så orättvist hände dig! Jag ser dig framför mig som du var när vi först möttes. Så full av entusiasm för att få tjäna Herren. Vi arbetade bra tillsammans. Du berömde mig mycket för det jag gjorde för de sjuka. Under mitt första halvår behandlade jag över 370 sjuka infödingar. Allt detta är slut nu.

Min käre make gjorde mycket gott och han slutade aldrig att tro. Han slet och arbetade, han gav aldrig upp. Han förtjänade inte det slut han fick. Jag vet att jag aldrig kommer att kunna återvända hit till det land som så illa lönade honom. Aldrig mer ska jag sätta min fot på Afrikas jord.

Jag fattar pennan igen, min hand darrar:
”Efter ett par veckor reste vi till guvernören I Zassega och blev där vänligt emottagna. Efter två dagar återvände vi till hem. Den 11 juli måste Lager åter resa till Zassega. Den 12 kom Woldo Mikael, en abessinsk hövding, för att föra krig mot guvernören så att det blev omöjligt för Lager att återvända till vårt hus: och med vilken oro väntade jag inte, att han skulle komma, men förgäves! Så förflöt fem dagar. Jag försökte förgäves flera gånger få män att gå och hämta honom, men omöjligt; alla fruktade för sitt liv.”

Ja, så var det. Ingen vågade ge sig iväg, alla visste att Woldo Mikael var en grym man. Jag sov inte mycket dessa fem dagar. Men hoppet fanns kvar. Sedan dog det också. För den 17 började skotten att höras från krigsplatsen; snart började guvernörens krigsfolk komma flyende. De berättade att guvernören och en stor del av hans här hade stupat.

”Kvinnor, gubbar och barn började då ropa och skria, rycka håret av sig, riva sönder sig i ansiktet, och de som kunde sprang till krigsplatsen för att begrava sina döda; ty alla män var med i striden.”

Vi såg rök, och vi förstod att nu hade de börjat plundra och förgöra människorna i byn. Där borta fanns min käre make! Jag ville springa dit, men folket höll mig kvar.
– Soldaterna dödar dig! sa de.

”I ett hus bredvid vårt satt det människor kring en eld och samtalade och berättade om vem som var döda och jag frågade: Lever Lager? De svarade: Lager är död.
En stund stod jag som fastnaglad kvar, och jag hade knappt hunnit inom vår dörr förrän soldater från Waldo Mikael kom för att vakta mig, och de saker vi hade.”

Från olika håll fick jag så höra hur det hade gått till. Jag kunde inte riktigt förstå att det jag hörde var sant. Kunde något så grymt vara sant?

”Lager hade flytt till en by tillsammans med andra män. De hade tagit sin tillflykt till kyrkan som av ålder varit en fristad för flyktingar under krigstider. Men då dessa grymma soldater fick höra att människor flytt in i kyrkan, kom de strax och förde dem ut för att döda dem. Sedan de slitit av honom rock, väst och skjorta, satte han sig ner på jorden, knäppte händerna tillsammans för sitt bröst, seende upp mot himlen. När han detta gjort, högg de honom i halsen med ett svärd så att huvudet nästan skildes från kroppen. Under allt detta hördes inte ett ljud från hans läppar.”

De fyra dygnen efter min makes död satt jag i ett fängelse, så svårt att det inte kan beskrivas. Det var ständigt soldater i mitt rum som vaktade mig, och skadade soldater som jag måste förbinda. Mina tankar var hos min man, men jag fick inte går dit för att ta hand om honom. Nej, han låg där i hettan, offer för fåglar och rovdjur – ack det går inte att tänka på! Till sist begravde de honom.

Så blev jag efterskickad till Waldo Mikael. Jag tänkte:
”Nu är min stund snart inne, och även jag får förbyta livets bittra nöd och tillsammans med min käre vän lovsjunga Gud och Lammet… Men så blev det inte; ty han mottog mig vänligt och förklarade sig oskyldig till Lagers död och att det skett utan hans vetskap. Den ena stunden sa han sig vilja vara min fader; den andra åter visade han sådan råhet att det var ett Guds under att jag okränkt kom undan honom.”

En av våra bröder hämtade mig och vi for därifrån. Men Lager finns inte längre bland oss. Tomrummet som han lämnat efter är stort. Jag skulle vilja fortsätta med sjukvården i Eilet, men utan honom går det inte.

”Herren vise mig vad jag bör göra. Även ber jag Er, kära styrelse, att Ni tänker för mig. Eder ringa tjänarinna Bengta Lager.”

Nu är det inte mera att berätta. Min tid i detta land är slut. Vad Gud har i åtanke för mig nu undrar jag mycket över. Outgrundliga är hans vägar.


Den 4 november 1876 lämnade Bengta Lager Eritrea. Hon återvände aldrig till Afrika. Hon stannade dock inte heller i Sverige utan emigrerade 1881 till USA där hon bosatte sig i Chicago. Hon gifte om sig, kallade sig för Benedikta, och var verksam där som läkare fram till sin död.

Beata Andersson gifte sig med missionären Olof Karlsson i november 1876. 1882 återvände de till Sverige. Då befann sig redan Bengta i USA. De träffade aldrig mera varandra.


Skriv ut (utskriftsvänligt format)

Tipsa en vän om den här texten