Bosse Ballong

718_listing
  • Skriven av Britt Engdal
  • Faktamaterial inlämnat av Niklas Ingmarsson

Är meningen med livet att man ska bli berömd – kanske rockstjärna? Eller flytta till USA? Eller göra något annat spännande, någon annanstans än just där man är uppvuxen? Eller är meningen med livet något helt annat? Bosse “Ballong” Andersson föddes 1960 i Billinge och har provat olika vägar innan han hittade hem.

Men herregud! Vad är det här för ett gammalt rostigt plåtskrälle! Min gamla cykel! Eller resterna snarare… En gång var den glittrande blå, alldeles ny med en tuff limpsadel. När var det jag köpte den? 1972? Tolv år var jag då. Ja, det stämmer nog.

Vad jag slet på den där bondgården, slet bland potatis och grisar och lera, kväll efter kväll, helg efter helg. Slet för att få ihop pengar till den här cykeln. Varför var den så viktig? Jo, den här gamla rostiga hojen, den var liksom inträdesbiljetten till en annan värld, nåt jag drömde om att komma till, nånstans där jag skulle bli nån annan än den jag var. Men vad var det där jag drömde om egentligen? Den stora världen! Inte hittade jag dit på det här gamla skrället. Här blev jag ju kvar, här hemma i Billinge.

Men det var nåt annat med det där slitet också. Jag slapp tänka så mycket på skolan. Jobbet som bonddräng klarade jag ju av, men att sitta instängd och läsa och skriva och räkna och lyssna på en grinig lärare som bara tjatade och tjatade och tjatade, nej, det avskydde jag, jag pallade bara inte. Ja, tusan också, jag åkte ju ut ur klassrummet nästan innan jag klivit in. Men på gården, där dög jag.

Cykeln, ja. Jag var allt bra mallig när jag cyklade ner till byn med den, blänkande och grann. Att komma tillbaka ner till byn, det var som en resa, nästan ett äventyr. Komma tillbaka till kompisarna och allt jag knappt hunnit se medan jag jobbade och slet borta i bondgården. Men hur länge dröjde det innan jag ledsnade på den här cykeln? Tre år kanske. Femton år gammal, vem vill inte ha en moppe då?

70-talet, det var en häftig tid, den gillade jag. Det var mer puls här i byn på den tiden. En massa kompisar hade jag. Vi hängde nere vid kiosken och verkstan. Den där gamla verkstan, det var ett härligt ställe. Där sprakade det av svetslågor, luktade motorolja och dånade från motorerna. Det känns som om det var i går. Det var en fin tid. Jag fick ju till och med jobb där när jag bara var fjorton.

Jo, det där med skruvar och muttrar, det har nog alltid varit min grej. Och runt omkring mig killarna som gasade med sina smattrande mopeder. Och jag låg där halvvägs inne i nån motor och var avundsjuk. Sen fanns ju de större som hade motorcyklar, ja, rent av bilar. Nog fanns det att drömma om. Och jag hade tur. Jag fick ju köpa Pelles moped, när han skaffade sig mc. En Puch var det.

Pelle, det var hans farsa som bakade spettekakor på den tiden. Den moppen, ja, har jag nånsin vart gladare än när den blev min? Röd och grann, en riktig skönhet. Bara lite putsmedel och lite olja här och där, så var hon som ny. Jamän, då sköt drömmarna fart igen. Vart skulle jag inte kunna åka! Eslöv, Malmö, kanske Köpenhamn rent av. Fast, herregud, inte kom vi så långt precis. Inte längre än till Stockamöllan eller möjligen Munkarp, tror jag. Och egentligen var det ju mekandet som var roligast. Helst tillsammans med kompisarna. Vi var många på den tiden som hängde där kring verkstan.

Och åren gick. Vi blev motorcykelmyndiga! Det var grejer det! Det var ju nästan komiskt att Pelle skulle gå och köpa bil just när jag letade efter en mc. Så blev hans motorcykel min, en Yamaha var det rent av, en tvåtaktare.

Men den… Hade jag hittat resterna av den här i stället för cykeln, så hade jag väl sparkat sönder foten på den…

Först var den ju rena drömmen. Herregud så vacker hon var! Och som vi körde, hit och dit på landet. Vilket gäng vi var! En gång körde vi ända till Hässleholm! Det kändes allt nästan som om vi kommit till “Den stora världen” då.

I över hundra knutar gick det. Tuffa såg vi ut i våra svarta skinnkläder och mörka mc-glasögon. Och det var på den tiden jag började jobba inne i Eslöv, så nog hade jag nytta av motorcykeln också. Men om den stod här nu framför mig, då… Om jag aldrig köpt mc, kanske inte Jeff gjort det heller! Och då… Då hade han aldrig kört ihjäl sig.

Den där tiden sen, den var rena helvetet. Ensamt och svart. Det var ju då jag flyttade hemifrån också. Hur kom jag upp ur det där hålet? Slutade tänka på Jeff? Jo, det var musiken förstås. Dånande rockmusik, det var det jag försökte fylla upp hålet med. Och så småningom gick det väl.

Så började jag drömma igen. Jag skulle bli rockstjärna. Elgitarr var grejen. Och pengar tjänade jag ju, inte så illa, så det dröjde inte länge förrän jag hade råd köpa mig en. Undrar vart min första elgitarr tog vägen? Den där första, den slet jag nog ut, så som jag slog på den.

Vilket band vi hade! Super Knights, var det väl vi kallade oss. Det lät nog mest skit, så som vi dönade på. Fast skoj var det. Och att vi inte kunde stämma våra elgitarrer var ju egentligen rena turen. Annars hade vi väl aldrig vågat knacka på hos det där musik- och teaterkollektivet som köpt det gamla hotellet. Herregud vad rädda vi var! Trodde väl att dom där långhåriga typerna från Lund skulle äta upp oss, minst.

Alla i byn tyckte att dom var skumma, vågade knappt gå in i affären när nån av dom var där. Men vi blev kompisar, riktigt bra kompisar. Och hjälp fick vi minsann. Nej, inget är precis som man föreställt sig.

Kanske jag rent av började komma ut i “Den stora världen” just då?

Det var ju just Klasse och Gittan därifrån som fick mig att bli nyfiken på politik och fick mig att börja plugga igen. Och det var väl dom som fick mig att lära mig spela elgitarr på riktigt också. Nästa band vi hade lät riktigt hyfsat. Ibland i alla fall. Var det Rundowns det hette? En del spelningar fick vi faktiskt. Vi körde runt i Skåne i min gamla Volkswagenbuss, tufft sprayad med namnet på sidan, riktigt snyggt faktiskt. Ja, ja, det var tider, det.

I en tidning blev vi rent av jämförda med Gyllene Tider! Men efter ett halvår blev det stopp. Inga spelningar mer. Drömmarna om att bli rockstjärna på riktigt gick i kras. Och nu sjunger jag i en kör! Aldrig hade jag väl kunnat gissa på den tiden att jag skulle göra nåt så töntigt! Men spela elgitarr har jag ju inte slutat med för det.

Varför blev jag kvar här i Billinge? Dom flesta kompisarna stack ju, till Eslöv och Malmö, Göteborg, rent av. Hittade jobb och tjejer på annat håll. Men jag var ensam och blev kvar. Jag gjorde ju ett par försök förstås, försök att komma ända ut i “Den stora världen”.

Tågluffade i Europa tillsammans med… Vem då? Nej, det har jag glömt. Men jag har då inte glömt hur jag gick upp till chefen på jobbet för att begära tjänstledigt, blev nekad och blev så tvärarg att jag sa upp mig. Det var när jag trodde att “Den stora världen” låg i USA.

Så for jag dit. Stort. Mycket. Rörigt. Skränigt. Dyrt. Nej, jag for hem igen efter två månader. Det var då jag färgade håret lila. Och så blev det rött! Och sen turkost! Ja, jädrar, vad jag var arg på allt och alla på den tiden. Man vet inte om man ska skratta eller gråta åt det nu.

Men så blev jag äntligen mig själv, blev Bosse Ballong. Jag glömmer aldrig den där piloten som landade med sin ballong här en midsommarafton. Han berättade hur härligt det var där uppe i himlen. Sen visste jag vad jag ville. Till sist. Bli ballongfarare! Det var där uppe i de höga rymderna som “Den stora världen” låg.

Att jag vågade köpa den där ballongen uppe i Skövde! Ja, jag gjorde det. 40.000 kostade den. Och jag blev ballongfarare. Jag lever på det! Jag behöver knappast ens hålla på med reklamflygningar längre. Det är så många som vill uppleva spänningen i en ballongtur. Inte behöver man så rasande mycket pengar förresten heller.

För nu har jag ju hittat “Den stora världen”, har hittat målet, blivit nån. Här. I Billinge. Hos henne som jag älskar. Jag har hittat hem till slut.

Men det var en lång och krånglig väg!


Skriv ut (utskriftsvänligt format)

Tipsa en vän om den här texten