Britta Magnusson
- Skriven av Britt Engdal
- Faktamaterial inlämnat av Malmö Museer
Under alla 30 år på Malmö Strumfabrik hade Britta samma arbetsuppgifter; hon stod och formade strumporna. I formsalen var det upp mot 30 grader varmt på sommaren! Trots att Britta gjorde samma rörelser varje dag fick hon inte ont i sina axlar. Annars var arbetsskador vanliga inom textilindustrin. Britta trivdes bra med sitt jobb och med sina kolleger. Hon var aktiv i fackförbundet och kämpade för bättre arbetsvillkor.
1961
-Jag tänker börja jobba, Sture! Britta sväljer och ser oroligt på sin man som sitter vid köksbordet med tidningen uppslagen framför sig.
Sture stelnar och vrider huvudet upp mot henne.
– Vad sa du? Jobba?
– Ja, på Strumpfabriken. Här intill, vet du.
Sture reser sig upp, rullar ihop tidningen och smäller den hårt i bordet.
– Och hur hade du tänkt att det skulle gå till? Ska flickorna passa sig själva eller?
Han rullar ihop tidningen ännu hårdare och blänger bistert mot henne. Inifrån sovrummet hörs flickornas klara röster. De tycks leka med sina dockor.
– Nä, nä, bara på kvällen när du redan kommit hem. Britta känner hur hårt hjärtat slår i bröstet.
– Så när jag kommer hem utsjasad från varvet, då ska jag ta hand om töserna! Va?
– Bara fem timmar, Sture! Dom sover mesta tiden!
– Jaså, och vad skulle du få för det?
– 4:50 i timmen och när jag blivit mer van kan jag få gå på ackord och tjäna bättre.
Sture sätter sig ner igen. Han rullar upp tidningen och plattar till den mot bordet.
– Hm, grymtar han. 4:50 gånger fem, 22:50 om dagen blir det, det är ju inte så illa förstås.
– Och jag är snabb! Det vet du, Sture! Snart kan jag tjäna mer! Och jag kan gå härifrån till ”Strumpan” på bara några minuter.
– Du har visst räknat ut allting redan. Ja, nog skulle vi kunna behöva lite mer pengar, så klart.
Den kvällen har Britta svårt att somna. Hon ligger på rygg i bäddsoffan och stirrar mot rummets två fönster. Rullgardinerna är nerdragna men ett svagt ljus från gatubelysningen därute skiner igenom. En bil bromsar in med ett gnisslande som nästan överröstar Stures jämna snarkningar. Från de små sängarna i hörnet kan hon höra flickornas tysta snusningar.
Hon har redan varit på fabriken och hört sig för. Hon vet att de behöver mer folk och att hon är välkommen dit.
Hennes tankar fladdrar iväg. Kommer hon att klara av det? Töserna är inte stora, men Sture har god hand med dem. Och om tio år så skulle hon nog kunna börja arbeta heltid. Då kanske de kunde flytta, hitta något större, så att flickorna kunde få eget rum.
Men 22:50 om dagen, det är inte så illa nu heller! Och kanske snart mer om hon är snabb! Vad skulle hon inte kunna köpa för pengarna! Biff till söndagsmiddagen, blanka röda skolväskor till töserna när de börjar skolan … Kanske hon äntligen kunde få råd att permanenta håret utan att be Sture om lov.
Det kommer att gå bra!
Arbetskamraterna, hurdana skulle de vara? Skulle hon få nya vänner?
Hon vänder sig om på sidan och blundar. När hon äntligen börjar domna bort, ser hon för sin inre syn den vackra unga kvinnan med de blanka nylonstrumporna som brukar synas i annonserna i veckotidningarna. Sådan vill hon bli!
1987
Snabbt och effektivt sätter Britta in den uppspända nylonstrumpan i ångan inne i ugnen och börjar genast spänna upp nästa strumpa. Hon torkar svetten ur pannan med sin vantklädda hand och sneglar mot fönstren. Jo, de står öppna. Men det är inte mycket svalka att få från försommaren därute.
Här måste vara 30 grader, tänker hon och kastar en snabb blick på arbetskamraterna vid sidan av henne. Den fetlagda Rut grimaserar och masserar sin vänstra axel.
– Jag kommer aldrig upp i ditt ackord, Britta, stönar hon. Den här värmen tar knäcken på mig. Och vantarna gör det ju inte bättre precis! Gud, vad min axel värker! Hur länge har du jobbat här?
Inte ett ögonblick har Brittas arbetstakt minskat. Hon tar ut de torkade strumporna ur ångan i ugnen och börjar lägga dem i högar medan hon pratar.
– 26 år, säger hon. Och hela tiden här uppe i formsalen.
Rut bara suckar till svar.
Det har varit bra, tänker Britta. Jag ångrar inte ett ögonblick att jag började jobba här. Hur skulle vi annars ha kunnat ha råd att skaffa oss huset i Tygelsjö? Och hur skulle flickorna ha kunnat få allt de velat ha? Nej, det har varit bra här, trots värmen och stressen. Och nu när jag sitter i fackstyrelsen, så känns det som jag fått mer att säga till om också. Jag vill aldrig lämna ”Strumpan”. Men vem vet när de kommer att lägga ner alltihop.
Just då slås dörren upp med ett brak och den unga Malin som går runt och lämnar och hämtar strumpor på avdelningarna rusar in. Hon brukar vara en stillsam flicka, men idag är hon helt olik sig. Kinderna brinner och ögonen stirrar upprört bort mot Britta.
– Britta! skriker hon. Kom! Kom!
– Vad är det? undrar Britta och släpper inte strumpan som hon just format. Kan det inte vänta till kafferasten?
– Nej, chefen har … han har … sparkat Bengt!
Äntligen lägger Britta ifrån sig arbetet och tar ett par steg mot Malin.
– Vad säger du, tös? Sparkat vår fackbas?
Malin bara nickar, gång på gång.
– Varför det?
– Jag vet inte. Dom blev väl arga på honom för nåt …
– Sparka fackföreningens ordförande! Britta känner hur hon blir argare och argare. Nej, nu får det vara nog!
Med raska, stadiga steg lämnar hon formsalen. Nu ska chefen få veta vad han går för. Och tidningarna ska minsann få veta vad han gjort! Och radion! Och TV!
1991
Det är en grå dag. Dimman utanför fabriksfönstren vill tränga in, sjunka ner bland strumpkartongerna i packsalen. Kvinnorna som står vid borden är tysta och deras miner allvarliga. En av dem är Britta.
Att det skulle bli så här, tänker hon och suckar. Här står jag och packar ihop de sista strumporna för att sända dem till Östersund. Och hur länge ska fabriken i Östersund få finnas kvar? Här är det i alla fall slut. Bara jag och några till som i nåder får stanna kvar för att packa ihop.
Nu behöver jag inte skynda mig längre. Det spelar ingen roll att jag har varit en av de bästa och effektivaste arbetarna här på fabriken. I trettio år. Inget spelar någon roll längre här. Jag behövs inte.
Jag har trivts här på fabriken, ja, känt mig nästan lycklig, tänker hon. Här var jag inte bara Stures fruga och tösernas mamma, här var jag en duktig, ja, en skicklig yrkesarbetare. Och varje dag när jag gått hem härifrån har jag känt mig nöjd. Nöjd med mitt arbete och med min lön. Alltid har jag vetat precis hur mycket jag tjänat ihop.
En kvarglömd reklamaffisch ligger under bordet. Britta böjer sig ner och plockar upp den. Åh, det är en av de tjusiga strumpdamerna! Hon ler med rödmålade läppar och visar upp sina långa, blanka ben. Brittas mun dras till ett motvilligt småleende när hon minns hur hon själv drömde om att bli en sådan kvinna för trettio år sedan. Barnsligheter! Hon slänger undan affischen och fortsätter packa. Tankarna vandrar vidare.
Visst har det väl funnits dåliga stunder också. Den där dan då Bengt blev uppsagd för fyra år sen till exempel. Men kampen vi kämpade, den vann vi! Med hjälp av TV och tidningar så klart. Men det var ändå vi som vann, vi vanliga arbetare. Dom var tvungna att ta tillbaka Bengt. Den segern, den värmde. Och den där filmen vi var med i! ”Arbetets döttrar”, tror jag den hette.
Sura chefer och griniga arbetskamrater har jag förstås också haft ibland. Men ändå, så många glada skratt som hörts i de här salarna! Särskilt i våra små kaffeburar, så klart. Åh, det var många gånger som arbetsledaren fick komma och hämta in oss när vi blivit sittande för länge.
Men nu är det ont om skratten och pratet. Vart jag än ser är det allvarsamma miner. Det är vi som är äldst som fått vara kvar för att packa ihop. Jag har hunnit fylla sextio år nu. Inte börjar jag söka nytt arbete då! Vem vill ha en sextioårig arbetarkäring? Det blir väl att stämpla och kanske lite kurser på AMS. Fast mina gamla arbetskamrater, dom ska jag inte glömma bort.
Men med jobb får det vara nog. Nu har jag gjort mitt!
Skriv ut (utskriftsvänligt format)
