Elsa Andersson
- Skriven av Gull Åkerblom
- Faktamaterial inlämnat av Johan Brinck
- Lyssna på berättelsen
En flyguppvisning 1913 när hon var 16 år gammal fick avgörande betydelse för Elsa Andersson. Att flyga var tidens stora tekniska underverk. Elsa var bara fem år när bröderna Wright gjorde den första flygningen med ett motordrivet plan. Hon gick själv till historien som Sveriges första kvinnliga pilot.
Det är söndagen den 22 januari 1922. På sjön Alsen utanför Askersund i Närke ligger isen tjock. Söder om Borgmästarholmen har man ställt i ordning en landningsbana för de flygplan som ska medverka i en flyguppvisning som Örebro flygkompani anordnar denna vackra vinterdag.
Ut till landningsbanan har man plogat vägar och folk är sedan länge på väg dit. Det är en riktig folkfest. Snön knarrar under fotsulorna och barn springer omkring och leker och kastar snö på varandra. Kölden biter i kinderna. Och snart ska man få se de modiga piloterna som utan rädsla flyger de små rangliga planen.
Mest av allt längtar man efter att få se Elsa Andersson hoppa fallskärm. Den här dagen ska hon hoppa från en Albatrosmaskin. Förväntningarna på henne är stora. I tidningarna har man länge kunnat läsa om alla hennes bravader.
Hon är Sveriges första, kvinnliga pilot. Hon utbildades vid Enoch Thulins flygskola i Ljungbyhed i Skåne. Det var en dyr utbildning. 2000 kronor kostade den och sedan var man tvungen att deponera lika mycket för eventuella skador på planen. Därefter åkte hon till Tyskland för att också skaffa sig en utbildning som fallskärmshoppare.
Sedan en tid är hon nu anställd vid Örebro flygkompani som uppvisningsflygare och fallskärmshoppare. Det sägs att hon är helt utan rädsla, att hon inte har några nerver.
Det finns en del som skakar på huvudet och menar, att det hon håller på med inte passar sig för kvinnor, att hon är en skam för sitt kön. Men många tycker att hon istället är ett mycket gott föredöme. Hon har visat att det minsann inte bara är män som förstår sig på den nya tiden med bilar och flygplan.
– Hon lär ha varit sådan redan som barn, säger en ung kvinna medan hon sätter handen som skydd för solen när hon kikar upp mot skyn.
– Hur då? undrar hennes väninna som stampar med fötterna i marken för att hålla sig varm och stoppar händerna längre in i pälsmuffen.
– Jag läste i en tidning att hon tyckte mycket bättre om att arbeta med de nya maskinerna på gården hemma i Strövelstorp än att lära sig laga mat och sköta korna.
– Ja, och hon kan köra bil och skjuta med gevär, det har jag hört.
– Det är onaturligt! hörs en arg stämma bredvid dem.
De vänder sig om. Där står en man i vargskinnspäls. Han har rimfrost i mustaschen. Han ser argt på dem, som om han vill få dem att skämmas.
– Herrn som är man vill kanske hoppa i hennes ställe? bjäbbar den ena flickan.
Hon får skrattarna på sin sida och vargskinnsmannen drar sig muttrande därifrån. Han slinter på isen och är nära att falla. Flickornas fnitter förföljer honom genom folkmassan.
Det är flera tusen som har samlats på sjön Alsens is för att få se Elsa Andersson göra sitt tredje fallskärmshopp någonsin. Hon har varit skadad en tid, vrickade foten när hon gjorde ett fallskärmshopp under en flygdag i Helsingborg. Men nu är hon frisk igen.
Ett dån hörs uppifrån och där kommer så äntligen det gula Albatrosplanet, gör en lov över åskådarna, och landar på isen. De som står närmast får nu se den modiga aviatrisen. Hon ser glad ut, som om hon snart ska få göra det som hon tycker är allra roligast i hela livet.
– Vad söt hon är! säger den unga flickan med pälsmuffen.
– Hon är bara 25 år, säger den andra och sträcker på sig för att kunna se fallskärmshopperskan bättre. Å, vad jag beundrar henne!
Elsa Andersson står bredvid planet och hon skrattar och pratar med piloten som heter Carl Albin Lundberg. Hon är klädd i mörkbrun läderjacka och läderhuva och hon har satt upp flygarglasögonen i pannan. Hon har vadhöga stövlar med lite klack och benen är lindade upp till knäna. De grova spetsbyxorna har knappar en bit upp på låren.
Piloten sätter sig i förarkabinen och Elsa Andersson knyter på sig den gröna fallskärmen. Den kallas Heineckes säck och bland andra piloter har den inte så gott rykte, men Elsa tycker inte att det är något fel på den. Allt som allt har hon gjort två hopp förut. Hennes erfarenhet är inte så stor.
Det går ett sus genom åskådarna när hon sätter sig på passagerarplatsen och fäller ner glasögonen.
– Jag förstår inte att hon vågar! viskar muff-flickan när planet startar och snabbt tar sig upp till 700 meters höjd.
Nu ser alla hur Elsa tar sig ut på den vänstra undervingen tätt intill själva flygkroppen. Hon håller med vänster hand om ett stag. Nu! Snart! Människorna står med huvudena bakåtlutade, kisande mot himlen, håller andan.
De ser hur hon vinkar till piloten och så slänger hon sig ut i luften med huvudet före. Man ser henne snabbt falla mot marken, hon slår några volter. Ett förfärat sus drar genom folkmassan.
– Jag törs inte titta, viskar den ena flickan.
Men var är fallskärmen?! Varför vecklar den inte ut sig? Vad är det som håller på att ske mitt framför ögonen på alla som står som fastfrusna på Alsens is? Bredvid de två flickorna som nu har slagit händerna för ansiktet står en man med en kikare. Han rapporterar till sin hustru vad han ser.
– Ännu syns ingen fallskärm, säger han. Nu försöker hon få loss en lina, den verkar ha fastnat, hon är förtvivlad. Nu vecklar den upp sig! Men det är för sent, alldeles för sent!
De som står nära strandkanten ser hur Elsa Andersson störtar med huvudet före rakt in i en bergknalle. Det är dödstyst. De båda flickorna börjar sakta snyfta. De kan inte tro att det har hänt. För några minuter sedan hade hon ju stått där, så full av liv och mod och med skratt över hela ansiktet. Och nu död, borta. Så tunn den är, gränsen mellan liv och död.
Långsamt går publiken hem. De båda unga flickorna håller om varandra.
Flygkommissionen som undersökte olyckan fann att fallskärmens utdragslina hade snärjt in sig i Elsas armveck. Skärmen hade också suttit för tätt intill ryggen, den hade helt enkelt inte haft utrymme att utveckla sig som den skulle. Kanske berodde den svåra olyckan också på att det var ett annat sorts plan som användes just söndagen den 22 januari 1922 än det som hon förut hoppat ifrån.
Heinecke som konstruerat fallskärmen gjorde själv flera hopp efter olyckan för att bevisa att det inte var något fel på konstruktionen. Hans fallskärm hade också under 1:a världskriget räddat många tyska soldaters liv.
Elsa Andersson var en av sin tids kändisar. Hon blev intervjuad i tidningarna och hon skrev själv en artikel om sin flygutbildning.
Efter hennes död författades det till och med en ballad till hennes ära:
Hon var en lite Skånetös så glitterögd och yr,
med längtan emot höga mål och håg för äventyr.
Och längre ner i balladen står det:
En fallskärm svagt vi skymtade som inte vecklats ut,
på några få sekunder blott var skådespelet slut.
Vi drogo hemåt tigande – vi kände att vi frös,
hon hade mött sitt öde här vår käcka flygartös.
Till begravningen i Strövelstorps kyrka en vecka efter olyckan kom nästan tusen personer som vill hedra hennes minne. På hennes gravsten finns flygsymbolen – propellern med vingarna – och där finns också hennes foto.
Skriv ut (utskriftsvänligt format)
