Ignaz Bujak
- Skriven av Åsa Storck
- Faktamaterial inlämnat av Ivetofta hembygdsförening
Ignaz såg efter tåget som tuffade iväg ifrån stationen. Det här var verkligen konstigt! Allt var ju uppgjort och klart, det var med det här tåget hon skulle komma! Kanske hade hon stigit på fel tåg? Om det nu var så, hur skulle hon då kunna göra sig förstådd? Hon talade ju bara polska!
Ignaz satte sig på en bänk vid stationshuset. Han måste tänka igenom vad han skulle göra.
Han hade varit här i Bromölla i fyra år nu. Tiden hade gått fort, med hårt arbete och mycket nytt att lära sig. Det var stor skillnad på Polen och Sverige, men han hade börjat trivas. Han ångrade inte att han nappat på att följa med till Bromölla från Galizien där han var uppväxt, att han lyssnat på den där mannen Verständig som förmedlat arbetet till dem och fått dem att resa till Sverige.
Han jobbade ute på Ivön, där kaolinen fanns. Kaolinen, som behövdes för tillverkningen av porslinet i fabriken i Bromölla. Varje dag åkte han med båt från Bromölla ut till den stora ön mitt i Ivösjön. Jobbet var tungt, och de fick bara halva lönen mot svenskarna, men Ignaz klagade inte. De fick ju maten och här fanns just inte något att göra av med pengar på. Många skickade hem pengar till Polen, för där hade de det ändå mycket fattigare än här.
Men nu gällde det flickan han fått i uppdrag att möta. Hennes föräldrar hade hand om matlagningen till arbetarna och kunde inte få ledigt för att passa tåget. Ignaz hade själv erbjudit sig att möta henne. Han hade förstås ingen aning om hur hon såg ut, men så många brukade inte komma med tåget till Bromölla att det kunde bli något problem. Han såg ner på lappen igen. Den var skrynklig nu, men man kunde ändå läsa klart och tydligt vad det stod. Ankomst 10.43 till Bromölla station.
Ändå hade hon inte varit med tåget. Vart hade hon tagit vägen?
Det var en lång resa hon hade varit tvungen att göra. Hennes föräldrar hade bott i Bromölla ett tag, men själv hade hon varit i Ungern och nu rest genom hela Europa mitt under kriget för att ta sig hit upp till Sverige. Kanske hade hon blivit stoppad någonstans och inte kunnat ta sig vidare? Vad som helst kunde ju ha hänt!
Ignaz kände hur det sög till i magen. Han kunde se framför sig hur hennes föräldrar skulle se ut om han kom tillbaka utan deras dotter. Det gick bara inte för sig.
Ignaz slog sig ner på en bänk framför stationshuset. Han måste tänka ut något. Han lutade sig bakåt, slöt ögonen och funderade. Det var varmt och solen gassade mot tegelväggen. Ignaz var trött efter veckans arbete och rätt som det var hade han somnat.
– Hallå! Hallå! Du där, vakna!
Ignaz satte sig upp med ett ryck. Han gnuggade sig i ögonen och reste sig så kvickt från bänken att det snurrade till i huvudet på honom. Framför honom stod en man som han kände igen lite vagt. Han såg bister ut och Ignaz kom plötsligt på vem han var. Landsfiskalen, det var ju självaste landsfiskalen!
Bredvid honom stod en ung flicka. Hon såg Ignaz rakt i ögonen innan hon blygt vände ner blicken. Ignaz såg att hon försökte dölja ett leende. Han kände hur han blev röd om kinderna. Han såg förstås inte klok ut, rufsig och yrvaken som han var.
– Är det möjligtvis du som skulle möta den unga flickan här? sa mannen.
Ignaz nickade. Han fick inte fram ett ord.
– Hon har rest långt, fortsatte mannen, och skulle bli mött här i Bromölla men steg av en station för tidigt i Gualöv. Det var rena turen som gjorde att min jungfru redde ut det hela. Hon är ju också från Polen. Nå, då tar du hand om flickan nu, eller hur? Och se för guds skull till att hon kommer ordentligt fram nu, ända dit hon ska!
Ignaz nickade igen och tackade landsfiskalen.
Sedan vände han sig mot flickan igen, tog henne i hand och hälsade ordentligt.
– Välkommen hit, sa han. Välkommen till Bromölla!
Han kände sig oförklarligt glad, inte bara för att flickan kommit till rätta och han utfört sitt uppdrag. Det var något mer också, glädje och – en sorts förväntan. Någonstans inom sig kände han att det här skulle bli början på något nytt och spännande.
Skriv ut (utskriftsvänligt format)
