Mårten Bengtsson, del 1

760_listing

Sommaren 1811 jäste missnöjet bland bonddrängarna i Malmötrakten. Skulle de, som alla var oövade för krig, skickas ut i strid mot Frankrike? Det var väl bättre om arméns soldater skickades ut i krig? Och de rika jordägarna, skulle inte de alls bidra med män till kriget? Mårten Bengtsson förde talan för drängarna från Bara i det som skulle utveckla sig till ett uppror.

– Det här kan vi inte tåla! utbrast Mårten Bengtsson samtidigt som han drämde näven i bordet så att ölkrusen dansade. Nu måste vi säga ifrån. Eller är det någon som tycker annorlunda?!

Mårten granskade männen runt bordet, en i taget. Ingen skulle komma undan. Nu var det dags att skilja de fega ifrån de modiga. Om deras protest skulle lyckas, så måste de stå enade, den saken var klar. Det vore ju bättre om de reguljära, indelta soldaterna skickades i krig, istället för Mårten och de andra drängarna, som ju alla var oövade mannar.

Sedan fortsatte han tala medan han pekade på mannen närmast honom vid bordet:
– Igår var Hans i Ystad och såg hur det gick till där. Ingen lyssnade på drängarna från Ystad. Militären bryr sig inte om orättvisan i att vi fattiga drängar får slita ont i det militära medan de rika klarar sig undan. Ska vi oövade skickas rakt ut i krig mot fransmännen, så skall minsann de rika också bidra med män! Eller?

Männen kring bordet mumlade instämmande. Visst hade Mårten rätt, det tyckte de flesta. Men vad kunde de egentligen göra?

Det kunde Mårten tala om. När männen gick hem sent på natten funderade nog varenda en på vad de kommit överens om att göra på sockenstämman i Bara några dagar senare.

Pastor Olof Borup trodde inte sina ögon. Sockenstämman brukade vara lugn och städad. De betydande i socknen sa vad de skulle och de andra lyssnade. Aldrig något sånt som det han nu såg framför sig.

Mårten Bengtsson, Hans Olsson och Lars Larsson stod upp tätt tillsammans. Liksom drängarna i Hyby protesterat på sin sockenstämma, så protesterade nu drängarna i Bara. De tänkte minsann inte vara med om lottningen för att skrivas ut till det militära! Inte om inte bördorna fördelades rättvist mellan rika och fattiga. Rika män kunde lika bra hjälpa till med landets försvar som fattiga drängar kunde!

Rätt upp och ner stod de där helt fräckt och sa vad de tyckte, tre bonddrängar som borde hålla mun i det här sällskapet. Nej, nu gick det för lågt! Pastor Borup höjde ena handen för att tysta dem och tog ett par steg mot de tre männen.

– Låt mig tala färdigt, sa Mårten, så slipper ni komma till skada! Han glodde stint på pastorn, som kände hur det högg till i hjärtat så att han måste sätta sig ner. Hotad av en usel dräng! Han vände sig mot baron Stjernblad för att söka hjälp där. Nu måste väl baronen ingripa!

Men baron Stjernblad var högröd i ansiktet och verkade ha svårt att få fram orden. Till slut gick det i alla fall:
– Besinna er! Ni tar er ton mot överheten! fick han fram.

Men Mårten lät sig inte skrämmas. Han flinade elakt och hytte med näven mot baronen. Bakifrån salen hördes en annan röst:
– Ge er inte! Ni bondrängar är de som har rätt! Tycker baronen annorlunda så hjälper det kanske att rysta baronen så att tarmarna skakar i honom!

Orden fick baronen att blekna. Han kände igen mannens röst. Det var den där Thomas Halck från Malmö, en farlig man, en agitator som fick enkelt folk att tro att de var något.
– Förstår ni inte att era liv är i fara om ni fortsätter att sätta er upp mot kronan? ropade pastor Borup.
– Hellre halshuggs jag för att jag sagt vad jag tycker, än blir kanonmat i onödan, blev Mårten snabba svar. Folk runtomkring instämde högljutt. Sockenstämman var slut.

Senare på kvällen kom Mårten och några andra drängar överens om att ge sig av ut till Torup där baron Stjernblad bodde med sin familj. Det första de såg när de kommit fram, var baronens vagn som lämnade Toup på väg mot Markie. Han flydde!
– Kom! Vi följer efter! ropade Mårten.

Men ingen mer vill ta upp förföljandet. Orken var slut. Det hade varit en lång dag och i morgon väntade arbetet igen.

Mårten såg länge efter vagnen.
– Vilken feg stackare som tror att han kan rymma från besvärligheterna, muttrade han lågt för sig själv. Men det har han inget för. Vi ger oss inte, det ska han få se!

Vad hände sedan? Klicka här för att läsa del 2!

Relaterade berättelser

  • 762_listing

    Mårten Bengtsson, del 3

    En omfattande berättelse om drängarnas uppror i början av 1800-talet. Om upprinnelsen till och de hårda straff som utdelades efter Klågerupsupproret. Berättelserna utspelar sig i Bara, på Torups slott och i Malmö.

    Läs berättelsen

  • 761_listing

    Mårten Bengtsson, del 2

    En omfattande berättelse om drängarnas uppror i början av 1800-talet. Om upprinnelsen till och de hårda straff som utdelades efter Klågerupsupproret. Berättelserna utspelar sig i Bara, på Torups slott och i Malmö.

    Läs berättelsen


Skriv ut (utskriftsvänligt format)

Tipsa en vän om den här texten