Matilda Olsson
- Skriven av Åsa Storck
- Faktamaterial inlämnat av Örkeneds hembygdsförening
- Lyssna på berättelsen
Matilda var en duktig korgmakerska. I slutet av 1800-talet satt hon hemma hos sin faster och farbror vid Örkened och flätade korgar. Tolv timmar lång var hennes arbetsdag. För det fick hon 17 öre. Den knappt 15-åriga Matilda kände sig långt ifrån nöjd. Men vad kunde hon göra?
Det var söndagskväll och Matilda hade bråttom att komma fram. Hon hade varit hemma över helgen hos mor och far, men nu skulle hon tillbaka till faster Bengta och hennes man Jöns. I morgon började arbetet igen.
Matilda suckade där hon gick längs den smala vägen. Ibland kikade hon in i skogen som stod tät vid sidan av vägen.
Kvällen var mörk och inte en människa hade hon mött sen hon gick hemifrån. Hon hade ett litet knyte med mat i ena handen. Det hade mor skickat med henne. De var inte särskilt frikostiga med maten i Dränga-Jössens stuga, som Bengtas och Jöns lilla ställe kallades.
Matilda hade mycket att tänka på. I morgon skulle hon göra som hon planerat. Hon visste inte hur det skulle gå, men det måste genomföras. Så här kunde det inte fortsätta. Ingen visste om hennes planer. Vem skulle hon tala med om en sak som det här? Mor och far skulle bli rädda och arga om de visste vad hon tänkte göra! Men Matilda måste strunta i det. Hon var väl ändå ingen slav?!
Dagen därpå satt Matilda tillsammans med de andra barnen och arbetade med korgarna hela förmiddagen. Det var kallt i stugan, men för tidigt på hösten för att elda i spisen för värmens skull. Matildas fingrar var kalla och stela. Ryggen och nacken ömmade.
– Är du långsam idag, Matilda? hördes Jöns röst.
Han övervakade arbetet så fort han kom åt.
– Kylan gör fingrarna stela, svarade Matilda kort.
– Arbeta på då, sa Jöns. Bättre sätt att hålla sig varm, det finns inte, det vet du väl? Och akta dig för att svara emot din husbonde! Jag bestämmer i mitt hus, det borde du veta.
Matilda svalde. Det var fel tillfälle, det förstod hon, men nu var hon trött på det här. Gräl och bråk hela tiden och uselt betalt. 17 öre per dag, betalade Jöns henne för att slita hela dagarna med att göra korgar. 17 öre! Det var dåligt, och ändå var hon en skicklig korgmakare. Nu skulle hon säga det.
– 17 öre om dagen gör en inte pigg på att arbeta så fort, sa hon.
Det blev tyst i stugan. Småbarnen, som brukade skrika och stoja, tystnade. Faster Bengta vände sig om med uppspärrade ögon. Och Jöns själv glodde på henne med öppen mun. Han såg dum ut.
Matilda reste sig från sin plats och väntade. Hon hoppades att han inte skulle slå till henne i raseri. Hon trodde inte att han skulle våga det. För Ola, Matildas far, var stor och stark och Jöns var allt lite rädd för honom.
– Jag hörde inte, fick han fram till slut. Jag hörde inte ditt dumma prat. Sätt dig ner och arbeta så glömmer vi alltihop.
Men Matilda satte sig inte ner. Istället gick hon för att packa sina saker, drog på sig sin tröja och gick ut genom dörren.
Hon hann några steg ut på gården innan hon kom på vad hon glömt. Snabbt vände hon om, stack in huvudet genom dörröppningen och sa med fast röst:
– 27 öre. 27 öre om dan ska jag ha för att komma tillbaka. Ni får skicka bud när ni bestämt er!
Sen marscherade hon hem igen med snabba steg. Hur det än gick med alltihop, så hade det varit värt mycket att se farbror Jöns häpna min. Faster Bengta hade också sett förvånad ut, men samtidigt lite beundrande. Konstigt. Det kunde väl inte vara så att hon också tyckte att Matilda arbetade för en slavlön?
En tid senare höll Matilda på att bära in vatten till mor, när hon såg någon komma gående på vägen. Det var faster Bengta. Matilda hälsade försiktigt, beredd på att bli utskälld. Men fastern bara nickade och gick vidare in i stugan. Hon hade något viktigt att tala med Matildas far om.
Ett par dagar efteråt satt Matilda och arbetade med korgarna igen hemma hos sin faster. Det var eldat i spisen, varmt och skönt. Arbetet flöt på bra och Matilda flätade snabbare än någonsin.
25 öre om dagen, extra förklädestyg och inget skäll och bråk. Det var vad faster Bengta talat med far och Matilda om när hon kom. Så Matilda hade gått med på att följa med tillbaka.
Det var tur att hon vågat vara modig, den där kalla måndagen, som redan kändes avlägsen. Aldrig skulle hon glömma den dagen.
Skriv ut (utskriftsvänligt format)
