Peredslava

7_listing
  • Skriven av Åsa Storck
  • Faktamaterial inlämnat av Bengt Söderberg

Efter att ha levt i Jarlens hushåll i Järrestad sedan 15-års åldern började Peredslava känna sig som en i familjen. Hennes hantverksskicklighet uppskattades och hon levde trots allt ett ganska bra liv. Men en dag hände något som förändrade allt.

Peredslava drog sjalen tätare kring axlarna och såg ut över gårdsplanen. Det var milt ute och snön som låg på marken hade töat till grått slask.

Det här var den drygaste tiden på året, strax innan våren och värmen kom. Ändå var det lättare nu att tåla det bistra vädret. De första åren i fångenskap hade varit värst.

Det var nu många år sedan Peredslava först kom till Järrestad. Då var hon förtvivlad, bara femton år gammal och tagen som fånge att leva bland ett folk som talade ett främmande språk. Men hon hade lärt sig deras sätt att tala och snart vunnit deras förtroende.

Hennes skicklighet att tillverka krukor, dryckeskärl och skålar gav henne lite status. Nästan som om hon var en av dem.

Det var jarlen som bestämde över Järrestad. Han var ännu ung, son till den man som en gång kommit till Peredslavas by långt där borta och tvingat henne med sig. Nu var han borta på plundringståg.

Peredslavas mun kneps ihop till ett rakt streck vid tanken på vad jarlen och hans män hade för sig på sina resor. Hon ville inte tänka på det. Det var ändå skönt att han inte var hemma för en tid. Skönt för henne och inte minst för Estrid, hans fru. När jarlen var borta hade hon mycket att säga till om och bestämma över.

Peredslava tyckte om Estrid. Hon var alltid intresserad av Peredslavas arbete och förundrade sig över hur hennes krukor kunde bli så fina. Folk som kom på besök brukade avundas jarlen som hade en så duktig keramiker i sitt hushåll. Peredslava njöt av att tänka på det. Hon var en som räknades.

Peredslava gäspade stort och gick sedan in för att sova. I morgon skulle hon upp tidigt för att hjälpa till med förberedelserna och matlagningen inför festen. Antingen hon ville det eller ej så var jarlen och hans män inte långt hemifrån nu. När de väl kommit hem igen måste det firas.

Nästa dag blev en dag som Peredslava aldrig skulle få glömma. Ändå hade den börjat bra. Estrid hade just avslutat sin bön. Hon bad till sin gud varje morgon tillsammans med Peredslava. Det var en stund av stillhet och ro som de två hade tillsammans.

Peredslava tyckte om de kristnas gud. Det var en gud som brydde sig om alla, till och med kvinnor och trälar. I alla fall sa Estrid att hennes gud inte tyckte om att folk hölls som slavar. Fast hennes man jarlen hade visst inte riktigt fattat det, brukade Estrid sucka.

De hade just avslutat bönen när det hördes rop och oväsen utifrån. De båda kvinnorna rusade upp. Mycket riktigt, jarlen och hans män hade kommit hem. Estrid fick fram sitt största leende och sprang fram till männen. Peredslava bestämde sig för att gå tillbaka in i huset igen. Nu fick de skynda på med festförberedelserna.

Precis innan hon gick in skymtade hon en kvinna bland männen. En ung kvinna, med tom blick och slokande axlar. Med ett hugg i hjärtat kände Peredslava igen sig själv. Just så hade hon antagligen sett ut för många år sedan när hon kom hit. Så såg en förvirrad och skräckslagen människa ut, en människa som just blivit tagen till träl.

Peredslava vände om och skyndade in i huset. Hon ville inte se mer av den unga kvinnan.

Det blev en storslagen fest som varade långt in på natten. När Peredslava kröp ner i sin bädd var det sent och hon var helt slut. Just innan hon skulle somna, kände hon hur någon satte sig bredvid henne. Peredslava stelnade till.

– Peredslava, är du vaken?

Det var Estrid.

Peredslava blev lugn. Men vad kunde Estrid vilja henne så sent?

– Peredslava… det här är svårt, sa Estrid tvekande. Men jag vill säga det till dig redan nu, innan de andra får reda på det. Det är inte jag som bestämt det, det kommer du nog att förstå.
Hon tog en paus, som för att samla sig, och sedan berättade hon.

När hon var klar, klappade hon Peredslava tröstande på kinden. Sedan reste hon sig upp och försvann i mörkret. Peredslava låg ensam kvar med sina förtvivlade tankar.

Jarlen hade hämtat sig en ny keramiker på sin resa. Det var den unga kvinnan som Peredslava skymtat tidigare på dagen. Hon var visst skicklig och kunde nya finesser om Peredslava inte kände till. Den unga kvinnan skulle bli gårdens nya keramiker. Peredslava skulle skänkas bort till en bonde i närheten som jarlen var skyldig en tjänst.

Bortskänkt, som ett djur eller en lerskål.

När Peredslava till slut somnade, utmattad av tårar och förtvivlan, var det bara en sak hon var säker på. Aldrig mer skulle hon få för sig att hon var en av dem. En gång träl, alltid träl.

Relaterade berättelser

  • 743_listing

    Hildr

    En berättelse om maktförhållandet mellan hövdingfamiljer och trälar under järnåldern. Texten berör även vikten av gåvor och smycken. Berättelsen utspelar sig vid byn Järrestad, strax utanför Simrishamn.

    Läs berättelsen


Skriv ut (utskriftsvänligt format)

Tipsa en vän om den här texten