Rutger Macklean

759_listing
  • Skriven av Gull Åkerblom
  • Faktamaterial inlämnat av Sten Skansjö

Han föddes i Bohuslän, Rutger Macklean, mannen med det skotskt klingande namnet. Inspiration till sin stora idé hämtade han från England. I södra Skåne, i Skurups socken, genomförde han den. Fastän det skedde i slutet av 1700-talet syns spåren ännu tydligt i vårt landskap.

Friherre Rutger Macklean på Svaneholms slott väntar besök av en gammal vän. Från bibliotekets fönster håller han utkik över landsvägen.

Det är en isande kall sommardag år 1795. Det är den kallaste sommar i mannaminne. I Svansjön simmar ett svanpar med gråduniga ungar och vars förfäder en gång gav både sjön och slottet dess namn. Till och med fåglarna verkar huttra.

Nu ser han ett dammoln på vägen och han ser den lilla vagnen förspänd med två magra hästkrakar. I vagnen sitter hans vän, amiralen och konstnären Carl August Ehrensvärd, insvept i en tjock filt. Macklean lämnar biblioteket för att hälsa honom välkommen.

Lite senare sitter de två vännerna framför den sprakande brasan. Ehrensvärd har äntligen blivit varm, av god mat och het dryck. Skymningen faller utanför fönstren. Värden känner att gästen iakttar honom.

– Jag skulle vilja teckna ditt porträtt, säger han så.

Rutger Macklean rycker till. Driver hans vän med honom? Han vet hur han ser ut. Inte ens som ung var han vacker. Nu möter rovfågelsnäsan nästan den utskjutande hakan. Ful är rätta ordet.

Det är som om varenda rynka visar en bit av dina ägor, förklarar Ehrensvärd. Du liknar en karta över Skurups socken! Macklean måste skratta.Men den här gången hinner jag inte, säger konstnären. Nu är jag ute på en resa genom Skåne. Jag ska försöka fånga landskapets själ i ord och bild.

Han blir tyst. Det syns på den rynkade pannan att han funderar på något.

– Landskapets själ, säger han sedan. Jag undrar om inte den själen kommer att se annorlunda ut efter din framfart, Macklean! Han lutar sig bakåt i stolen och suckar belåtet.

– Din gård liknar nya Jerusalem, säger han. Dina bönder är lyckliga trots att de betalar mer skatt än förut, och de mår bättre. Du har gjort underverk med Svaneholm.

Macklean nickar. Ja, Svaneholm är numera ett mönsterjordbruk. Annat var det när han första gången kom hit, när han skulle ta sitt arv i besittning. Han hade väntat sig något storslaget. Han möttes av oreda, vanvård och förfall. Bönderna var djupt skuldsatta. De tunga dagsverken på slottet innebar att de inte hann med sitt eget. Jordarna var utarmade. Varje bonde hade sin mark uppdelad på kanske 50 olika ställen i små smala tegar. Undra på att skördarna var usla.

Ett elände hade det varit. Men den nye ägaren hade haft djärva idéer med sig i bagaget.

– Men idéerna var inte mina från början, säger han och han sluddrar lite när han pratar. Hans tandlösa mun gör det svårt för honom att tala tydligt. Men hans sätt att utrycka sig är trots det fullt av kraft.

– Uppe i biblioteket står alla böcker jag läste, på tyska och franska och engelska, där man beskriver hur man skulle kunna gå till väga. På kontinenten hade man långt före oss förstått att man måste göra något åt problemet.
– Men du var den förste som vågade göra det här i Sverige! utropar Ehrensvärd.
– Förvisso, säger Macklean eftertänksamt. Men du vet ju att det gick lättare här eftersom all marken var min. Det var jag som bestämde. Ändå var det inte så enkelt.
– Man kan förstå det, säger Ehrensvärd och lägger upp fötterna närmare elden. Du bröt sönder gamla sedvänjor när du tvingade ut bönderna från byarna. Deras trygghet försvann…
– Mer än hälften av bönderna lämnade Svaneholm i vredesmod!
– Hälften?! Jag hade bara kvar dem som var så skuldsatta att de inte kunde ge sig i väg. En del fick jag handgripligen lyfta ut från gårdarna! Men ta nu mera av valnötterna!

Han räcker fram en korg med färska valnötter och Ehrensvärd tar en näve. De kommer från det stora trädet i slottsparken. Medan de tuggar i sig nötterna tänker Macklean på hur det var när han satte i gång med den stora omvälvningen.

När han delade upp jorden i 75 nästan lika stora hemman och placerade en bonde i varje hemman. När han byggde nya, trelängade gårdar och anlade nya vägar. När han avskaffade de förhatliga dagsverkena så att bönderna fick mera tid för sina egna jordar. Han hade långsamt ändrat om hela bygden, som om han varit Gud själv. Men det var en gud med ont om pengar!

– Dyrt måste det ha varit? frågade Ehrensvärd, som om han läst hans tankar.
– Jag fick skuldsätta slottet och låna pengar. Det fanns stunder när jag tänkte ge upp.
– Husen du lät bygga har fått namn efter dig, mackeler-hus? Ditt namn var ju förut innan du blev adlad Macklier? Macklean skrattar.
– Nej, man behagar skämta med mitt namn. Du som inte är skåning vet kanske inte att macke-lera betyder lerblandning? Det var av lera som blandades med halm som husen byggdes. Vi använde trä bara till dörrar och fönsterkarmar. Ja och så till takstolen, förstås.

– Nu bor det bönder i alla de nya husen?
Macklean lyfter bägaren och dricker länge.
– Det är krigets förtjänst, säger han och sätter ner bägaren på bordet med en smäll.
– Kriget?
– Ja, det vet väl du, amiralen i den svenska flottan…
– Inte nu längre, jag begärde avsked förra året …
– … att vi hade ett krig med Ryssland år 1788? De skånska drängarna ville inte bli inkallade och de kom hit och bad på sina bara knän om skydd. Jag lät dem bli arrendatorer hos mig på villkor att de stannade på livstid.

Det blir tyst. Bara elden hörs.

– Du har drivit igenom din idé med järnhand, säger Ehrensvärd efter en stund. En despot kallas du, men för mig är du mer som en sträng och rättvis far.
– Det tar jag som en komplimang, svarar Macklean med skärpa. Mina bönder och drängar saknade all utbildning, all skolning. De var som barn. De är fortfarande som barn. Det är min uppgift att uppfostra dem, visa dem de rätta vägarna.

I arrendekontraktet står det precis hur de ska bruka jorden. Där står det hur man sköter ett lantbruk, om hur man varvar säd med baljväxter så att jorden inte utarmas, hur djuren ska behandlas och hur man tar till vara gödseln. Det är inte bara barnen som måste undervisas…

Ehrensvärd hoppar upp från den sköna stolen, gestikulerar ivrigt.

– Det är nästan det bästa som du har gjort! utropar han. Dina två skolor! Inte bara för böndernas barn utan också drängarnas och de fattigas barn! Tänk när du skickade i väg den där studenten, vad var det nu han hette igen…
– Samuel von Rosenstein. Men det var inte bara jag, vi var tre att dela kostnaden …
– … hela vägen till Schweiz för att han skulle studera hos den där berömde läraren…
– … Johann Heinrick Pestalozzi.
– … och när han kom hem hade du byggt två skolhus så att han kunde undervisa barnen efter de allra nyaste metoderna.
– Jag hade läst Pestalozzis böcker – de finns i mitt bibliotek om du är intresserad – och jag delar hans tro på att vi alla är goda från början.

Varför ska inte fattiga barn få lära sig läsa och skriva likaväl som barn till dem som är förmögna? De måste ha kunskap om jorden och djuren när de så småningom ska ta över.
– Du lät dem vaccineras mot smittkoppor! Du tänkte då på allt! Macklean skrattar till:
– Vet du att min klockare som utförde vaccinationerna fick en medalj för det: För god vaccinering!
– Bli inte arg nu, ber Ehrensvärd. Men det här med din omsorg om barnen, har det något att göra med att du saknar egna arvingar?

Macklean funderar. Ehrensvärd väntar nervöst. Plötsligt känner han att han inte skulle ha ätit så många valnötter. Han börjar känna sig konstig i magen.

– Det där vi pratade om förut, säger Macklean sedan. Om att du vill måla mitt porträtt? För dig är det kanske ett slags spegel av jorden, av mitt verk. För mig är det en sorg. Jag tappade alla mina tänder efter en sjukdom när jag var yngre. Nu när jag börjar bli gammal är käkarna slitna och mitt ansikte anskrämligt fult. Jag talar som om jag inte var fullt tillräknelig.

Ehrensvärd försöker protestera.

– Jag tänker att det nog är därför som ingen kvinna velat dela mitt liv, inte ge mig arvingar.
– Men kanske skulle en familj ha varit hinder i vägen för det som blev din stora livsuppgift? försöker Ehrensvärd trösta.

Macklean gör en gest med sina långa smala armar ut mot rummet.
– Du har rätt. Detta är mina barn!
Ehrensvärd förstår att han menar hela slottet, jorden, människorna som bor där.
– Det är inte bara jorden det handlar om, fortsätter han. Det är alltihop. Det är jorden som är grunden för vårt välstånd, för vår kultur. De som brukar jorden måste också ha det bra. Det hör ihop! Jag har skrivit om det i boken som ska bli mitt testamente, vill du höra?

Ehrensvärd nickar.”Utur jordens sköte hämtas allt vad till livets behov och människans förnöjelse fordras. Jorden är den källa, varutur både enskilt och allmänt välstånd härflyter”.

Ehrensvärd ser hur det märkliga ansiktet förvandlas till ett enda stort leende. En bra kväll blev det, en kväll av minnen. Det har också varit en kväll som har handlat om framtiden. Men nu måste ha uppsöka hemlighuset och sedan sängen.
– God natt, min vän, stönar han.
– Valnötsknip ska man promenera bort, råder Macklean. Han verkar helt oberörd. Ehrensvärd skyndar dubbelvikt ut ur rummet.

Efter en plågsam natt ser han genom fönstret hur friherre Rutger Macklean i gryningen med långa kliv vandrar fram över sina ägor. Det är nästan som om han mäter upp dem ännu en gång.

Ehrensvärd ler lite för sig själv och lägger handen mot sin ömma mage. Då är han trots allt mänsklig, den gode Macklean.


Skriv ut (utskriftsvänligt format)

Tipsa en vän om den här texten