Stålfarfar
- Skriven av Mikael Nyström
- Faktamaterial inlämnat av Johannamuseet
Han är känd som Stålfarfar, men hette egentligen Gustaf Håkansson. På 1950-talet blev han världsberömd i hela Sverige. Trots att arrangörerna av en cykeltävling mellan Haparanda och Ystad tyckte han var för gammal att delta – han var 66 – så cyklade han ändå och vann! Först hade Stålfarfar cyklat från Ystad till Haparanda, dessutom. Under sina 101 år hann Stålfarfar med fler cykelfärder, bland annat en till Jerusalem. Om den handlar vår berättelse.
Abdullah trodde inte sina ögon. Det stod en man i konstiga kläder och grejade med en sådan där, vad hette de nu? Han hade ju sett sådana inne i Damaskus när de var där förra månaden och sålde kameler. Abdullah puffade sin syster på armen – du, har du sett främlingen med…
– Cykeln, fyllde Fatima i.
Ja, en cykel var det ju! Men vad gjorde cykelgubben här ute i öknen? Abdullah kliade sig i ögat. Vinden var torr och varm som alla dagar. De hade slagit upp lägret här för en vecka sedan. De väntade på Mohammed, pappas bror, som skulle komma hit västerifrån med sin familj.
Marken var hård och stenig. Stora vidder av grus. Några förkrympta buskar. Det var inte lätt att se att det gick en väg söderut mot Jerusalem här. Var det kanske dit cykelgubben skulle? Nu satt han på huk vid bakhjulet på cykeln. Abdullah stod blickstilla intill sin syster och tittade.
Plötsligt tittade främlingen upp på dem. Han hade ett långt skägg. Längre än farfars! Vinden blåste i skägget. Det fladdrade in i metallpinnarna i hjulet för ett ögonblick, innan mannen kliade sig på hakan och svepte undan skägget.
Nu sade han någonting! Det lät helt märkligt! Abdullah tittade upp på sin syster – ska vi gå hem? Systern skakade på huvudet. De stod stilla.
Cykelgubben muttrade någonting för sig själv och skruvade på sin cykel. Nu såg Abdullah vad som hänt. Däcket var platt! Han kunde nog inte cykla med ett platt däck. Framdäcket var inte platt. Det var något fel med bakdäcket.
Abdullah tog ett steg framåt för att se bättre. Ur en liten ask plockade främlingen fram någon liten sak som han trädde på – men det var ju omöjligt att se vad han gjorde! Han tog ett steg till framåt. Så kände han systerns hand på sin axel.
– Abdullah, sa hon sakta.
Men han kunde inte hjälpa att han var så nyfiken. Nu var visst cykelgubben färdig, för han reste sig upp. Nej, han letar visst efter något. Vad är det han håller i handen nu?
– En pump, säger Fatima. Han pumpar luft i däcket.
Mannen med det långa skägget tittar upp igen på de två barnen. Han ser glad ut. Han förstår inte vad de säger och de förstår inte honom. Han torkar svetten av pannan med sin näsduk han har i bakfickan. Det börjar vara sent på dagen. Han rätar på ryggen. Ändan ömmar. Inte för att det känns så mycket som det gjorde de första dagarna. Men den här eländiga vägen var inte den bästa han cyklat på.
Han ser sig om. Luften är torr och het. Vinden kommer med en sky av damm. Han blundar tills den blåst förbi. Lite längre bort ser han några beduintält och kameler.
Men barnen, var är de? De var ju här alldeles nyss? De måste ha sprungit hem. De bor nog där borta i tälten. Han plockar ihop sina saker och börjar leda cykeln. Än är det långt till Jerusalem.
När han kommer närmare tälten hör han röster och så dyker barnen upp igen. De springer fram mot honom. Efter dem kommer ett par män.
– Där är han pappa, ropar Abdullah. Titta på cykeln! En cykel, pappa! Har du sett!
Abdullahs pappa hälsar på främlingen. Varandras ord förstår de inte, men gester och tecken fungerar bättre. De bjuder in främlingen till kvällsmat. Han vill kanske också dela tält med dem och sova här i natt? Cykelgubben ser glad ut, tänker Abdullah. Han vill gärna sova här i natt!
När kvällens stjärnor gnistrar är allting stilla och tyst. Så när som på kamelernas fnysningar där de ligger ett stenkast från cykeln. Gästen i tältet snarkar högt.
Man blir nog trött av att cykla. Fast jag vill också ha en cykel, tänker Abdullah innan han somnar.
Skriv ut (utskriftsvänligt format)
