Truls

791_listing
  • Skriven av Åsa Storck
  • Faktamaterial inlämnat av Caroline Arcini

Följ med stackaren Truls på en tiggarrunda i det medeltida Helsingborg. Han led av tuberkulos och sjukdomen hade drabbat ryggen svårt.

Truls satte sig ner på marken för att vila. Det gjorde ont i ryggen igen och han orkade inte gå längre. Hade han tur skulle värken strax lätta så att han kunde gå vidare.

Det var en klar och kylig höstdag. Solen sken och värmde Truls frusna kropp. Han slöt ögonen och försökte att inte tänka på hur hungrig han var. Det var svårt när hungern malde och värkte i kroppen. Idag måste han ha något att äta.

Truls vågade sig inte in på den stora gatan där alla handelsbodarna låg. Köpmännen blev som tokiga när de såg en tiggarunge. Och en tiggarunge var just vad han var.

Efter att mor och far dött förra våren hade han och hans storasyster Karna fått tigga för att klara sig. Ibland fick de sova hos någon släkting ett tag, men sedan åkte de ut igen. Särskilt när de hörde hur Truls hostade. En sjuk unge var inte någon man ville ha inneboende hos sig i onödan.

I flera dagar hade Karna varit nere vid stranden och hjälpt till med sillfisket. Det var gott om sill, så rikligt att sillen knappt kunde vända sig i vattnet, sa en del. Sill. Truls drog långsamt in luften genom näsan. Hela Helsingborg luktade sill. Tänka sig en stekt sill att äta och riktigt njuta av, kanske två stycken att fylla magen med och slippa den pinande hungervärken.

Truls väntade på Karna varje kväll. Han hade ordnat ett litet krypin åt dem bakom ett ruckel i utkanten av staden. Karna visste att han var där. Men det var två dagar sedan han sett henne nu. Maten hade tagit slut och han måste själv skaffa mer.

När värken släppt lite grann reste han sig upp och gick vidare. Han kikade in mellan husen han gick förbi. Det gällde att vara på sin vakt och inte missa något. Kanske någon slängt ut något ätbart han kunde sno åt sig.

När han gick förbi ett särskilt rangligt hus slogs plötsligt en dörr upp. En stor karl ställde sig i dörröppningen och glodde misstänksamt på Truls som såg ner i marken. När man tiggde lärde man sig snabbt att skilja på olika sorters folk. Den här mannen var inte en sån som skulle ge något åt en tiggare.

Truls linkade fram så fort han kunde. När han nästan var förbi mannen kände han något vått och kladdigt träffa ena benet. En spottloska. Han såg upp. Mannen flinade mot honom.

– Tvi för såna tiggarungar som du! Dra iväg någon annanstans så jag slipper se dig! sa han innan han vände och gick in i huset igen.

Truls fortsatte gå så gott han kunde. Smärtan i ryggen högg till igen. Truls kände några tårar rinna nerför kinderna, men segade sig ändå framåt. Mannen som spottat på honom var tunnbindare. Far hade känt honom och Truls hade varit med inne i det varma tunnbinderiet flera gånger.

Nu var far död och tunnbindaren kände inte igen honom. Så var det. En sjuk tiggarunge ville ingen ha med att göra.

Truls ryckte till när han kände en hand på sin axel. Förskräckt vände han sig om, beredd på en örfil från tunnbindaren. Istället såg han in i ett vänligt ansikte på en ung pojke, kanske bara några år äldre än han själv. Pojken såg sig nervöst om upp mot huset innan han tryckte något i handen på Truls.

– Ta det här och stick din väg, sa pojken. Kom tillbaka i morgon, så ska du få mer. Men se till att inte mäster får syn på dig igen. Då blir det både du och jag som får stryk!

Sen vände pojken och sprang kvickt tillbaka in i huset.

Truls tittade inte på vad han fått förrän han hunnit runt hörnet in på nästa gata. Då höll han brödbiten mot näsan och drog in den ljuvliga doften av nybakat bröd. Sedan tittade han mellan brödbitarna. Där låg en bit stekt sill, just sådan som han fantiserat om för en stund sedan.

Truls ville skrika högt av glädje men hejdade sig. Ropet kunde locka dit andra ungar, som säkerligen skulle ta ifrån honom hans skatt. Bättre att njuta tyst för sig själv. Truls tog en stor tugga av brödet och sillen. Inget kunde smaka bättre.

Truls visste var han skulle börja sin tiggarrunda i morgon.


Skriv ut (utskriftsvänligt format)

Tipsa en vän om den här texten